Tuesday, November 27, 2007
Saturday, November 24, 2007
Wednesday, November 21, 2007
Hyreshöjning
Jag lever som sagt i ett land med en oförutsägbar ekonomi. Priserna rusar i höjden snabbare än folk hinner tränga sig fram till kassorna. Offentliga siffror pekar på 20% inflation under 2007, men beräkningarna görs på ett ganska snett urval varor, samtidigt som prisregleringarna snyggar till siffrorna något.
Detta till trots lyfte jag ordentligt på ögonbrynen när jag fick en hyreshöjning på hela 100% inför nästa år! Visserligen är det inte långt från marknadspriset i området där jag bor, men någonstans måste det finnas gränser. Speciellt när lönerna inte stiger lika snabbt.
Halsont
Typiskt att jag skulle dra på mig halsont! Men å andra sidan bra, för jag inbillar mig att det kommer att sätta sprätt på mitt immunförsvar så jag inte är lika mottaglig för influensan när jag kommer hem till Sverige om några veckor.
När vi ändå tränar positivt tänkande så är det i själva verket fantastiskt med förkylning. Det är ett lågt pris att betala för att få bli påmind om hur underbart det är att jag är frisk alla andra 360 dagarna om året.
Förresten, det är väl ganska ovanligt med förkylningar eller andra lätta sjukdomar hos andra djur än människan? Andra arter håller inte på och duttar, utan om de blir sjuka så stryker de med. Och om de inte stryker med av egen kraft så skjuter man dem, som med hästar. Så nog ska jag vara glad för lite blodblandat slem.
Déjà vu
På fältexkursion i centrala San José gick jag förbi en blomförsäljare och slets obevekligt med av en böljande minnesvåg. Snett över axeln låg butiken där jag 2002 spenderade sista slantarna av min reskassa på en extremrea med Tommy Hilfiger. Över fem år sen, och det undermedvetna var med på noterna.
Maná
Den enda latinamerikanska grupp som är riktigt bra. De spelade i San José på kvällen, och vi hade biljetter till första parkett. Och självklart skulle jag flyga hem.
Costa Rica
Jag ska få ta ansvaret för Trade Marketing för märket Frigidaire i Venezuela. Erika ska bli operativ resurs och rapportera till mig. Enligt uppgift var Costa Rica ett föredöme på området, så det fick bli studieresa dit. Döm om min förvåning när vi ser att de inte är ett spår bättre än vi, snarare tvärtom. Våra rutiner och strukturer i Venezuela är mer utvecklade, vi har bättre displays och marknadsföringsmaterial, men Costa Rica betalar sina promoters bättre vilket möjliggör högre kvalitet på personalen samtidigt som det minskar personalomsättningen. En annan viktig punkt är att de har fasta promoters i butikerna och fokuserar på sell-out, medan vi roterar mellan flera butiker per dag och fokuserar på att produkterna ska vara väl presenterade. Jag har agiterat för ett costaricensiskt system, men förstår samtidigt Manuels synpunkt, eftersom våra produkter redan säljer bra.
Det var ett HÄRLIGT betyg på det vi gör i Venezuela. Dessutom har vi har bara varit igång i ett år, så det är en tidsfråga innan vi är ikapp och förbi!
Hotellet i Panama
Jag är en konstig filur. Tycker det är oerhört mycket mer tillfredsställande att bo på ett slitet hotell med 70-talsaura än att bo på femstjärnigt.
Folk på lyxhotell är zombies, inplastade och går som i dvala. På ett lyxhotell lägger du främst märke till de små brister som finns och tycker att det är för jäkligt att betala flera tusen kronor per natt när allt inte är tip-top in i minsta detalj.
På ett tvåstjärnigt hotell träffar du original, människor som är speciella, som tittar sig omkring, som tillåter sig att bli förvånade, som tillåter sig att hälsa och fråga. På ett tvåstjärnigt hotell suckar du över frukosten och stänger av en surrande AC på natten, men lägger främst märke till allt som fungerar bra och är nöjd med allt som livet ger. Till exempel kunde jag koppla upp mig mot Internet kostnadsfritt, till skillnad från i Costa Rica där det kostade 15 dollar om dan.
Sammanfattningsvis tycker jag det är oförsvarligt att lägga så mycket pengar på boende. Även om det är företaget som betalar vartenda öre.
Panama och alla Panamas skurkar
Förkylningen hade drabbat mig med full kraft när jag landade i Panama vid midnatt. Jag kände mig ruskigt sliten och det ömmade i armhålorna.
Taxichauffören var en skurk:
- Va? Ska du till det hotellet? Det är jättedyrt.
- Jaså, jag har hört att det var ganska billigt?
- Nej, det är 5-stjärnigt.
- Är du helt säker, för om det inte stämmer kan jag lätt få intrycket av att du försöker få mig att köpa en längre resa av dig?
- *Inget svar*
- Jaha, då kommer du att få sova i lobbyn i natt?
- Jaså, hur så?
- Jo, men hotellet är fullbokat.
- Jaså, är du säker?
- Vi får väl se när vi kommer fram.
- Ursäkta, kan du svara på frågan. Du sa att det var fullbokat. Kan du garantera det, eller säger du det bara?
- *Inget svar*
- Tack för skjutsen. Skulle jag kunna få kvittot som du lovade mig?
- Vill du ha kvitto för den lilla summan?
- Om du tycker att det är en liten summa så förstår jag att du inte har något emot att bjuda mig på den?
- Du ska få kvitto.
Hotellportiern var en skurk:
- Hej, har ni några lediga rum?
- Hmm…*granskar mig ingående* …jo, det har vi.
- Vilka olika alternativ har ni?
- *Inget svar, han bara la fram en massa formulär till mig.*
- Ursäkta, vilka olika prisnivåer har ni på rummen.
- Fyll i det här formuläret är du snäll.
- Ehm… ledsen, jag talar inte så bra spanska, hoppas det är ok att jag byter till engelska: Vad kostar rummen?
- 120 dollar.
- Har ni flera alternativ?
- *Inget svar*
- Hördu, jag skulle vilja veta om det finns andra rum också?
- Jaja, det finns för 66 dollar också.
- Tack, då tar jag ett sånt.
Nattportiern var en skurk:
- Hej, kan jag få beställa väckning till imorgon?
- Det går bra, vilken tid?
- Hur länge serveras frukosten?
- Jag tror det är till klockan 10.
- Ok, då tar jag 9:30 (jaja, jag var faktiskt sjuk och behövde vila ut), men kan jag lita på att det finns frukost kvar då?
- Var det klockan 9:30 du sa?
- Ursäkta, är du säker på att frukosten är till 10:00?
- Ska vi säga 9:15?
- Hör nu på: jag behöver veta hur länge ni serverar frukost. Vet du det?
- … eh… nej.
- Jag antar att det finns någon på hotellet som vet det, om inte annat kockarna. Kan du vara snäll att undersöka saken?
- Häng kvar.
- *lång väntan med telefonröst som komiskt nog upplyser om att frukosten serveras till klockan 10*
- Jag är ledsen, om du kommer efter klockan 10 så får du ingen frukost.
- Ok, kan du ringa på din vårdare så jag får prata med honom?
Eftersom jag såklart checkade prisnivåer på färdmedel och taxisträckor med oberoende källor lärde jag mig att alla andra taxichaufförer i Panama också var skurkar:
- Ursäkta, kan du tala om för mig var närmsta busstation ligger?
- Oh, bussen är skitdyr här, minst 10 dollar. För bara fem dollar till kör jag dig i min taxi.
- Tack, men visa mig bara var busstationen ligger, för jag vet nämligen att biljetten kostar 25 cent.
- Hej, hur mycket ska du ha för att köra mig till kanalen?
- Ehjaaa du… vi kan väl säga 10 dollar.
- Nu får du fan ta och ge dig. Bara för jag har europeisk feja så innebär det varken att jag är rik eller att jag är dum i huvudet.
- Hmm… ok. 3,50, vad säger du om det?
- Ok.
Reklambyrån
Reklambyrån var över och skulle redovisa årets aktiviteter. Det är duktiga på grafisk design och på att ta betalt, men det här var pinsamt dåligt. 60% av informationen de visade hade ingenting som helst med oss att göra och de visste knappt vad det var för diagram som svischade förbi. En av de viktigaste punkterna när vi valde dem var utfästelsen att de skulle mäta Share of Voice i relation till Share of Investment. I korthet om vi fått mer eller mindre utrymme i media än konkurrenterna i relation till våra investerade pengar. Men det syntes inte röken av några sådana mätningar, vilket de fick påtalat. Inte heller verkade de ha gjort några egentliga beräkningar på vilka medier som skulle ge oss mest exponering gentemot vår målgrupp, utan det var mer blanda och ge på rutin. Hälften av dem förstod inte ens vad jag menade när jag föreslog ett matematiskt tillvägagångssätt.
Något som var ganska intressant var dock en redogörelse för vilka organisationer som har störst närvaro i TV. På första plats, överlägset, kom Procter & Gamble, inte helt oväntat. Häpnadsväckande var det faktum att den venezuelanska staten kom på tredje plats, bara en noslängd efter den lokala dryckesjätten Polar. Denna trio låg långt före multinationella giganter som Nestlé, Colgate och övriga. Värt att notera är att staten inte betalar ett öre för reklamtiden. Härliga konkurrensvillkor för oppositionen vad gäller möjligheten att argumentera för sin sak.
Sunday, November 18, 2007
I flygande fläng
Nu sitter jag på ett jobbigt skakigt plan till Costa Rica där jag ska studera hur de jobbar med Trade Marketing. Min flygrädsla har jag arbetat bort vid det här laget, men nu skumpar det så mycket att jag får hålla i både mig och min dator. Men handstilen verkar som tur var inte påverkas.
Tisdag kväll blir det Panama, där jag inte ska stanna mer än en dag. Jag har inga direkta uppgifter där, men det var enda sättet att få biljett tillbaka till Caracas inom överskådlig tid! Kanske får jag tid över till att besöka kanalen?
Vad är det egentligen som håller på att hända med samhället, när information av sådan dignitet inhämtas på virtuella mötesplatser? Ingenting är längre privat eller heligt, allt hängs ut till allmän beskådan.
Sa kålsuparen.
Sardina
När det vankas fotboll i Parque del Este kan man ALLTID lita på Sardina, denne kortväxte och krumbente Venezuelan. Han är en bra och ganska intelligent grabb, men tyvärr instängd och begränsad av sin kultur och sina bristande referensramar. Han vet inte vad problemet är, men anar att något är fel. Han tänker, försöker och grubblar men kommer inte så långt, och blir frustrerad över det.
Nyligen frågade han om jag brukade gå till prostituerade, och blev faktiskt en smula förvånad när jag sa nej. Utan att ha blivit ombedd berättade han om hur han brukade gå tillväga. I till det yttre vanliga lägenheter klev han in och berättade sitt ärende. Tjejerna ropades fram och fick snurra ett varv, varpå han valde en. 30-40.000 för en timme, att jämföra med en lunch på restaurang.
”Du förstår Marcus, det är bättre så. Du riskerar inte att bli sårad. Jag har blivit sårad, och vill inte bli det igen. Dessutom känner man sig starkare efteråt!”
Alla har sin väg till saligheten.
I stan bor en kille, som heter Kalle...
Första gången vi gick ut tillsammans gjorde jag misstaget att hänga med i hans tempo. Det var som att springa maraton med en etiopier. Det fungerade hyfsat i början, men ganska snart anade jag att tempot skulle hålla i sig och att jag aldrig skulle hålla ända fram. Men då var det redan för sent, för jag hade druckit 3-4 drinkar och var oövervinnelig.
Jag dök upp vid strax efter 22:00, när han fortfarande låg och sov. Yrvaken men glad som en speleman över besöket släppte han in mig och började rusa runt, runt i lägenheten iförd enbart ett par y-front och en begynnande kalaskula. Jag var hyfsat övertygad om att han gick på kokain men det visade sig vara ren och skär livsglädje. Han hade kommit hem från jobbet och knäckt två flaskor vin till maten, sovit av sig det värsta och nu var han på gång uppåt igen. Spritskatten stod inför en kraftig höjning, så han hade bunkrat upp med ett 30-tal spritflaskor, av vilka vi nu öppnade en. Drinkarna innehöll mängder av munihopsnörpande limejuice mixad med säckvis av socker, och var till en början starka snarare än goda, men som genom magi övergick de snart till att bli både och.
På något sätt lyckades han köra oss till San Ignacio i sin väl tilltagna stadsjeep som luktade starkt av solvarm banan. Det blev en legendarisk odyssé i Caracas nattliv, där samtliga dörrvakter rullade ut röda mattan för oss. När klockan blev fyra och han ville köpa fler drinkar så bad jag om vatten istället, men fick såklart en drink. Och istället för att ge vika på upploppet så spurtade jag...
Tänk, det är nog det enda område där du inte blir visare av erfarenheter.
Dagen efter slet han mig ur sömnen klockan tio för att ta med mig till stranden. Jag örlade något ohörbart till svar och det tog mig en timme av svåra våndor att lyckas somna om igen och fly undan kopparslagarna. Sen skrämde han liv i mig igen tre timmar senare, för att beklaga sig över att han bara hade en halva rom och ett tiotal öl med sig till stranden. Jag var full av sympati, men slängde på luren, kallsvettig och skakande. Inte förrän klockan 18:30 kravlade jag mig ur sängen. Förstörd, rödögd och ångerfull.
Sen ringde han på nattkvisten och ville ha mig med ut på krogen igen…
Ett unikum som sagt. Han har många talanger. Bland annat har jag lärt mig att när Kalle blir lagom berusad så börjar han tala flytande, vilket gör mig alldeles fuktig i öronen. Han har också en fantastisk förmåga att somna på speciella platser, till exempel utslagen över restaurangbord på väg hem från stranden, eller bakom ratten på sin bil när han parkerat i hotellets garage vid 5-tiden på morgonen. Ett unikum, som är fenomenalt roligt att umgås med.
Wednesday, November 07, 2007
Ögonblicksbilder
Ivrig inför och en smula försenad till ett kompisparti, arrangerat av vår nye redovisningsansvarige. Med kostymen i en påse och datorväskan över axeln småjoggade jag uppför en asfalterad lutning, kantad av en mur. Värmen från dagen dröjde kvar i murstenen och strålade ut mot mig i mjuka sjok. Det luktade härligt, lite som råttgift kom jag på senare. Branten bakom muren var beklädd med högt, grönt gräs, och någon meter längre bort var mörkret kompakt. Jag stannade upp för att känna in dunklet och ögonblicket, och hörde bara nonchalant prassel och viskningar. Strax under himlen svävade en gul lampa, med närgånget besök av en hel stad flygande insekter.
Jag stod kvar och höll andan, och märkte att jag trots allt är rädd för vad livet kan tänkas vilja göra med mig.
Jag hänger löst...
Och Viktoria är nära att klippa av snöret. Om hon inte redan har gjort det. För att göra en jobbig historia kort ser hon inte hur vi ska kunna snickra ihop en framtid tillsammans. Utan att lämna ut mig för mycket kan jag berätta att det skakar mig i grundvalarna. Vad hon än i slutänden bestämmer sig för så kommer jag att få kämpa för att inte agera på impuls och fatta förhastade beslut.
Utbud och efterfrågan
Tänk att få vara nära när historia skrivs. Tänk att få uppleva det jag läst om i samhällsböckerna, det som lika gärna kunnat vara dikt och påhitt. Nu är jag nära det som händer, varje dag, får förstahandsinformation från båda sidor och bara gapar. Nya fenomen varje dag. Spännande. Stimulans. Häpnad.
Moralens väktare returns!
Den senaste tiden har de utökat armadan av brölande bussar som skyttlar morgontrötta venezuelaner runt Caracas i en aldrig sinande ström. Köerna har således varit korta och ingen har känt sig nödgad att tränga sig. Förra veckan var det dock någon form av strejk, och självklart kokade det skandinaviska sinnet över. Två gånger.
Ena gången försökte en uppkäftig yngling snika sig på bussen från fel håll, varpå jag spärrade vägen för honom, upplyste honom lugnt och pedagogiskt om hur köer fungerade, samtidigt som jag släppte på alla som kom från rätt håll. När bussen var full och började rulla klämde jag mig ombord som siste man, och ropade snusförnuftigt åt honom att ”Så går det när man försöker tränga sig!” och fick hela kön att skratta.
Andra gången var det upprorsstämning hos alla rättskaffens människor som fogligt väntade på sin tur. Men som vanligt gjorde de inget åt idioterna som trängde sig mer än att muttra surt. Det fick bli det tunga artilleriet, där min kögranne höll min plats och jag gick fram och höll brandtal samt agerade mänsklig sköld. Det rungande gensvar jag fick från ”bussvakter” och omgivande resenärer gav mig gåshud, och när min kögranne drog ombord mig var de uppskattande kommentarerna många.
Jag räknar med ungefär 5% dödlighet på liknande aktioner i framtiden...
Datorstöld
Ett par gentlemen från Miami var och hälsade på oss kusiner från landet. Möjligen hospederade de på Hotell Mariott, det var i vilket fall som helst ett i sammanhanget imponerande ställe, där de i grodan ro frukosterade i matsalen. Robert gick iväg i 30 sekunder för att hämta bröd varpå en en parant dam närmade sig Hector som satt kvar vid bordet. Hej, har ni reserverat? Hector tittade förvånat och sa att de bodde på hotellet. Ok, då är det inga problem. Sen vände hon på klacken och gick. En minut senare var både hon och hennes medhjälpare försvunna, liksom Roberts dator. IO utbyte hade de lämnat en svart väska full med kopieringspapper. Alltid något.
Dancer in the dark
I helgen har jag agerat moraliskt stöd åt en väninna. För en tid sedan kom det fram att hon var intresserad av att gå på gay-klubb, men att hon inte ville gå själv. Gay-scenen i Caracas är relativt stor, men dåligt utvecklad och långt ifrån accepterad, så det var lättare att anförtro sig till en open-minded(?) europé.
I dörren rådde omvänd diskriminering. De frågade misstänksamt om vi var ”ambiente”, om vi spelade i rätt lag, och vi fick insistera en del innan de släppte in oss. Uppsluppen, trång och ganska svettig omgivning. Dålig AC, men billig sprit. Förvånansvärt nedklädda människor och mer mainstream än Sverige. Jag agerade base camp dit min väninna återvände efter sina utflykter. Där jag stod och såg blond och blåögd ut fick jag mer uppmärksamhet än en tolvtaggare på en kunglig jakt. Jag är vanligen trygg och lugn i vilka sällskap som helst, men jag måste erkänna att jag var ganska obekväm med att folk (läs: män) oinviterade greppade tag i mig och började dansa merengue.
Vi stack vid 4-snåret, men inte förrän jag lite oväntat sprungit på en kollega i vimlet. Efterföljande måndag anförtrodde han sig åt mig, och berättade att han inte är officiell ännu, ens inför sina föräldrar.
Störig gubbe
Det är vad jag är. Där jag stod vid en snabbmatsvagn en kväll, och skulle köpa kycklingburgare av en ointresserad yngling. Han var en cooling med keps och halvslutna ögon, och han knappade vant på sin telefon tills den började skramla och skräna med spruckna högtalarmembran. Jag lovar att denna helveteskakafoni skulle platsat i vilket humorprogram som helst för att karikera dagens dekadens. Någon eller något vrålade ikapp med stångjärnshammare och cirkelsåg, fåglar lyfte i vild panik och burgarna på grillen skruvade besvärat på sig. Nöjd la han telefonen ifrån sig och försökte digga till den obefintliga takten samtidigt som han bollade med en fettig ketchupflaska.
Då kom en oombedd störig gubbe som hette Marcus och med oskyldig, hjälpsam och lite orolig min upplyste jag honom om att hans telefon verkade ha gått sönder. Utanpå var jag stenkall, men inuti bubblade jag av skratt och 40-talistisk arrogans.
Punta Cana
Är tydligen en berömd turistort som ligger i (på?) Dominikanska Republiken. Liksom de flesta andra stränder i regionen sägs den vara bland de 5 vackraste i världen... VC Medios, ett mediabolag som ansvarar för 12 TV-kanaler, har bjudit mig på en tvådagars mutresa där de ska informera om programutbud och priser under 2008.
Nu glider vi in högt över mörkgröna öar, med vita, välfilade nagelkanter som övergår i turkost hav med inslag av djupt isblått likt botten av en glaciär. Motorerna slappnar av och nosen lutar svagt neråt. Enorma orörda områden som bara väntar på Ahlqvistska investeringar.
Fantastisk ankomsthall. Som en enorm tropisk lada, 10 meter upp till ett tak av torkade palmblad, ofantliga fläktar som långsamt vispar runt luften.
Och stället sen! Waku Lodge, gå och lägg dig. Visserligen är området oerhört turistigt, med folkdräktsklädda fröknar som dansar dig välkommen, och jag håller på att kräkas när de vill arrangera foton med papegojor på dina axlar som de sen ska sälja dyrt till dig, men till och med en turistortsallergiker som jag är slagen med häpnad. Vit-vit strand och blå-blått hav, bungalows högt och lågt men enligt lag förbjudna att växa sig högre än palmerna. Massor av bassänger, grönområden, vatten så stilla och blankt att det är svårt att skilja från den omgivande djungeln, påfåglar som struttar omkring, flamingos och all-inclusive på ALLT. Det är nästan klichévarning. Mitt rum är tre rum. Ett palats. Och de hälsade mig välkommen med en halvflaska lokal rom på bordet, vid sidan av en tallrik fint skuren frukt av sorter som saknar svenska namn (för att slippa avslöja min okunnighet). Komplexet är så stort att de har ett litet tåg som kör runt huvudleden 24/7. Jag frågade en lokal förmåga som menade att här fanns åtminstone en 3000 rum, vilket jag trots allt betvivlar.
Behovstillfredsställelse?
Ibland när jag borde må som bäst, så gör jag motsatsen. När allt är på topp, när jag är mätt efter en lyxig middag, när jag är varm, trygg och livet ligger framför mig, så borde det spritta i kroppen. Istället känner jag mig tom och genomskinlig. Ingenting känns viktigt. Som att jag nått toppen och trampar luft eftersom det inte finns fler steg att ta. Var det här allt? Klichédetektorn blinkar för fullt när frågan obevekligt tränger fram från alla håll, vart jag än tittar framträder den allt tydligare. Den slår sig obevekligt ner som en full och objuden granne och sluddrar:
”Och nu då?”
Där satt jag på en solstol i karibien och tittade på stjärnorna. En smekande nattbris (som vanligt). Ett glas fullt med Bailey’s och krossad is med kondensen droppande ner i sanden. 15 meter bort ett bord som några minuter tidigare dignat av läckerheter. Vackra lättklädda damer med lungkapacitet som övertrumfar Gunde Svans storebror, folk som ger sin högra hand för att få fylla på din drink, skrattande människor, ryggdunkningar och solsvedda kindben.
”Och nu då?”
Jag vill inte låta kvasifilosofisk, men att sitta och spela med känns allt mer meningslöst. Jag är förvånad över att det över huvud taget går att ta sig själv på allvar. Eller ens någon annan för den delen. I slutänden är vi bara förtätningar av energi som råkat få något vi kallar för medvetande nedfallande i huvudet. Allt vi känner och upplever är också det förtätningar av energi, som sköljer över oss i vågor. Som om det skulle vara något speciellt. Alla försök till struktureringar, kategoriseringar eller upprätthållande av system är självbedrägeri, eftersom vi försöker se förtätningarna som något annat än vad det är.
Att vara en utomstående betraktare, går det fullt ut? Att sända information till någon, är det av godo? Det fyller bara ett enda syfte. Det leder sändaren, medvetet eller omedvetet, närmare tillfredsställelse av någon form av behov. Det sista steget, det som leder från toppen ut i luften, är det frigörelse från behov?
Inbrott i lägenheten!
Nu är det torrt och fint igen.