Jag saknar våren i Sverige, den annalkande sommaren. Ljuset, dofterna och den lite otäcka känslan av de första, alltför starka, solstrålarna som jag tror jag tycker är så härliga, men som jag vet är ack så farliga. När det blir för varmt inuti bilen, men luften utanför är fortfarande kall. När det smattrar under bilen och dammar längs vägarna av gruset som spreds ut under vinten men som nu samlas i strängar längs vägrenarna. De snabba omslagen i temperatur när kvällen kommer. Svårigheten att anpassa klädseln från dag till dag.
Jag saknar våren i Sverige, men samtidigt inte. I tanken känns den fantastisk men jag vet att när jag väl tar del av den så känns den annorlunda. Jag feltolkar den och vill behandla den som vore den sommar. Det är en tid när alla vill vara ute men samtidigt tillåter den inte att vi helt släpper taget om uppvärmda rum och kurande i soffor. Vi kallar den fantastisk och njutbar men bekämpar den samtidigt med inglasade verandor, infravärme och arméer med gasollampor och filtar på uteserveringarna. Den är flyktig och lite ansträngd, och jag kan inte vila i den. Luften känns frisk, men opålitlig, nästan lite fientlig, och det höga gräset är gult och torrt. Som om den bara är en tid som ska påskyndas för att komma till sommaren, som är mer stabil och avslappnad, och där vi kan tillåta oss en så enkel sak som att sätta oss i gräset utan att oroa oss över om fukten ännu gått ur jorden.
No comments:
Post a Comment