Personalomsättningen är hög bland husets säkerhetsvakter. En herre i 45-årsåldern hade varit med i matchen i ett par månader när han häromdagen bad mig om en tjänst.
Hans dotter, någonting, och han behövde låna 20.000 tills hans fru, någonting.
Jag blev lite överrumplad men gav honom de 40 kronorna han bad om, med vetskap om att sannolikheten för återbetalning var nära noll. Lånet - eller gåvan - som sådant har jag inga som helst problem med, tvärtom, jag delar gärna med mig en smula till honom. Han tjänar troligen inte mer än 1500 spänn i månaden. Problemet är istället att vår relation blivit betydligt mer ansträngd än tidigare. Det är tydligt att varje gång vi möts så vill ingen av oss inbegripa oss i något mer än en höjd hand till hälsning. För då kanske vi skulle tvingas ta upp ämnet.
Nu ställer han upp som tusan när jag har gäster med parkering och liknande men han gör det mer som en anställd än på grund av att vi har en bra relation. Pengarna "professionaliserade" vår relation helt enkelt, något jag aldrig tidigare upplevt i Sverige. Å andra sidan brukar lånade pengar betalas tillbaka där, samtidigt som folk i min svenska kontext sällan står och faller med 40 spänn.
