Så där stod man, en mulen och ljum eftermiddag i Parque del Este, på en fotbollsplan av betong. Ena stortån var svagt lila och kändes kluven i flera delar efter en kraftig markkänning. Svettigt och tovigt hår och dekadent skäggstubb, en kvardröjande svag antydan till bakfylla och smutsig T-shirt som klibbade mot ryggen. Utmattad så det värkte i kroppen, ganska långt gången vätskebrist och en hel hög med segrar i bagaget.
”Är det inte gött?” sa jag till vår målvakt, en tanig negerpojke med jätteleende och sladdrigt basketlinne. ”Tänk att det är lördag och jag är ledig imorgon, och dessutom ser jag fram emot att gå till jobbet på måndag.” Han verkade inte förstå men breddade leendet så det såg ut som att skallen skulle trilla av i höjd med mungiporna. ”Visst är fotboll fantastiskt?” fyllde jag på. Det förstod han däremot och det hördes ett dovt ”klopp” när överdelen av hans huvud slog i betongen.
En kille i mitt lag ursäktade sig med att han var hela 32 år gammal och inte var lika duktig eller smidig som han en gång varit. Jag sa inget men dunkade honom uppmuntrande i ryggen.
Sen gick jag hem. Helt tömd på kraft. Köpte kallt vatten och njöt av att släcka törsten med giriga klunkar. Det är nog så nära en fulländad upplevelse man kan komma. Tillfredsställa de allra mest grundläggande behoven när de är maxade. När hela kroppen skriker på hjälp, och sedan får det, i form av vatten, vila, kylslagen frisk luft, mat eller närhet. Att verkligen koncentrera sig på känslan av vattnet från duschen som sköljer av damm och trötthet. Det ger gåshud. Motsatsen, att inte kunna komma sin egen kropp till undsättning, är helvetet. Något jag egentligen aldrig upplevt till fullo, och ändå en realitet för många som jag inte kan greppa.
No comments:
Post a Comment