Safari

Under regnperioden är stora delar av ägorna täckta av vatten men nu var vi i slutet av torrperioden vilket fick djuren att samlas kring de fuktigare delarna av markerna. Det var en helt enorm upplevelse. Som att åka i en djurpark, men utan inhägnader och alla djur blandade högt och lågt. För första gången i mitt liv såg jag ingenting annat än slätt och horisont. Det vimlade av krokodiler, sköldpaddor, rådjur och chiguires. Vet inte vad de sistnämnda heter på svenska, men de är världens största gnagare. Ser ut som köttiga päron, en blandning mellan gris, björn, häst och marsvin. Bruna, pälsklädda och med stenansikten. Långa som en drever och kanske dubbelt så höga. Lite framåtlutade och med en mule som en avsågad häst. Påminde nästan lite om gnurglor, för den som kan sin historia vad gäller seriemagasin. Orädda satt de längs vägen och tittade på oss, i drivor. Hundratals. Deras kött är väldigt uppskattat och säljs dyrt i Caracas men årets kvot var tydligen fylld. Jag vet inte varför, men jag såg inte en enda fight mellan krokodiler och chiguires. Helt oförklarligt.

Sen hade vi fåglarna, ett kapitel för sig. Denna artrikedom måste sakna motstycke. Att gå fram mot en buske var en ornitologisk sensation. Varje steg jag tog närmare busken fick ytterligare fåglar att lösgöra sig från lövverket. Falkar, hägrar, färgglada finkar, gamar… Allt. På ängarna gick stora flockar av sydländska gäss, andfåglar, 1,70 meter långa Garcons Soldados, någon form av Scarlets som var så röda att jag först trodde att de utsatts för ett pojkstreck. Skedstorkar, ugglor som bodde i hål, storkar, högbenta långskånkar, något som liknade sekreterarfåglar och slutligen ett otal oansenliga fåglar i kamouflerad fjäderdräkt. Inte lika uppseendeväckande men minst lika många. När jag slutligen var framme vid trädet eller busken så prasslade det fortfarande bland grenarna, beroende på att de meterstora ödlorna inte kunde flyga därifrån. De kröp istället så högt upp de kunde och släppte sitt gröna avträde av hundlortsstorlek som avskräckande projektiler.

Det var varmt, fuktigt och vindstilla. Att stå stilla och bara lyssna var som att rulla in sig i ett duntäcke. Alla ljud föll platt till marken. Det var som att stå inomhus. Det enda som hördes var vingslag, fågelkvitter och vakande fiskar. Tystnaden var – klichéeartat nog – öronbedövande. Inget fanns som reflekterade ljuden tillbaka. Bara en gång tidigare har jag upplevt sådan tystnad. I Chamonix när jag stod i en snötäckt dal med flera kilometer till närmaste bergvägg. Upplevelsen av tystnad stördes inte alls av de många plasken som kom av horder av sköldpaddor och krokodiler som tog sin tillflykt till sitt naturliga element och försvann i ett moln av dy. Dofterna skiftade mellan unken sump och förruttnelse och söta sjok av blomdoft. Att stå på lastbilens tak när den sakta skumpade fram var meditativt. Titta framåt och bakåt utan att se vägens slut. Se ödlorna slinka undan i god tid, chiguires som knappt makade på sig, rådjur som skyggt men obesvärat trippade ut över nejderna i god tid innan vi passerade. Bäst var eftermiddagsturen, när vi var på väg hem. Ljuset falnade och kastade långa skuggor, huden var svedd efter många timmar i solen, grodor började höras i dikena och den svaga fartvinden kändes som en sammetsslöja mot huden.

Korna står och tittar avmätt, som Jar-Jar Binks med slöa öron och tomma blickar. Märkta med El Cedrals bomärke men under större delen av sina liv långt borta från människorna utan någon annan koppling till ranchen än det faktum att de troligen kommer att hamna i en köttdisk någonstans.

Alla dessa djur samsades i samma utrymme. Chiguires och korna hade obegränsat med grönt att tugga på och jag antar att alla de andra glufsade i sig av de fiskar som trängdes ihop i de stadigt minskande vattensamlingarna.

Naturen är skitigare här än i Sverige. Mer intensiv och saftig. Det finns inga mellanlägen, bara full fart framåt. Några droppar läsk på ett bord eller ett riskorn på marken och det tar inte många sekunder förrän återvinningsprocessen är igång. Det är mustigt, drypande och kryper överallt. I Sverige är processen mer värdig, klädsamt tillbakadragen men ändå kraftfull. Den drar efter andan varje vinter, tar sats och kastar sig ut igen i en majestätisk sommar. En klimax som är snabb och fylld av liv men ändå kontrollerbar.

Vi stannade till vid en vattensamling omgiven av en golfgreen som sträckte ut sig i evighet. En guide med läderartad hud vankade av och an och synade vattenväxterna. Han behövde inte mer än 10 minuter förrän han ropade till sig assistans. Strax var vi sysselsatta med att slita en fullvuxen anakonda ur vattnet. Den höll emot för allt vad den var värd, men till sist fick den ge upp mot fem vuxna män. Den dråsade ihop i en hög på gräset, sex meter lång, och fann sig omringad av vår animerade hop av turister. Kamerorna smattrade och det kändes väl inte helt ok måste jag säga. Ändå kunde jag inte låta bli att hålla emot när den slutligen beslöt sig för att ringla tillbaka ner i vätan. Jag greppade återigen runt en ormkropp, tjock som mitt lår, och tog spjärn. Inte en chans att jag kunde hålla emot, men det var en mäktig upplevelse att känna ormskinnet glida ur händerna. Den försvann bland växterna och sekunden senare fanns inte ett spår som visade att den någonsin varit där.