Att bjuda hem folk här är ett aber. Säger jag klockan sju så kommer folk inte förrän tidigast nio. Och då måste jag ändå vara färdig och på plats klockan sju… Jag småskrattade åt mig själv där jag satt och la patiens på datorn i två timmar. Jag har nog haft folk här en 4-5 gånger och ännu har jag inte blivit bjuden tillbaka. Vet ej om det beror på mig eller det faktum att de flesta fortfarande bor med sin familj och har svårt att bjuda hem folk över huvud taget.
En stor kulturell skillnad jämfört med Sverige är att människor här inte visar någon särskild tacksamhet. Få tackar för festen, spriten eller för maten när det bjudits. Det skiljer sig en smula mellan samhällsklasserna. Luis och hans vänner är översvallande tacksamma för allt, men gemene man låter sig inte imponeras så lätt.
Häromdagen tog jag med en t-shirt till en kille på fotbollen. Han har det risigt med pengar och spelar alltid i samma slitna kläder. Han tog emot tröjan med en nick och vände sen på klacken utan att säga något. Men jag såg nog hur han gick avsides och småleende höll upp tröjan, vek ihop den med omsorg och la den i sin ryggsäck.
Vid ett senare tillfälle hade jag med lite käk och en keps som han tog emot, utan ett ord till tack, istället flinade han och frågade om jag inte hade lite pengar också. Jag borde inte gjort det, men kunde inte låta bli att säga att han kunde få ge MIG pengar för grejerna istället om han ville det. Jag försöker strunta i det. Det är inte för att få något tack som jag ger honom saker, men visst känns det konstigt som svensk att få dylika reaktioner.
Och så trött jag börjar bli på venezuelanskorna… Det fejkade letandet i väskan efter pengar när taxin ska betalas (för vi är minsann lika jämställda som europeiska tjejer...), förväntningarna att bli bjudna vid varje tillfälle… När vi kom ut på krogen efter ölkvällen ställde de sig passivt och tittade och väntade på att få drinkar. Jag kunde inte låta bli att fråga vad de ville ha, och när de svarade så bad jag dem köpa en likadan till mig när de ändå skulle ha själva. De skrattade lite ansträngt och så föll jag in i mallen och gick och köpte till dem…
På begäran hade jag ringt in ett par franska killar och när dessa vågade sig på att prata med någon annan än tjejerna i sällskapet så meddelade damerna att de ville gå hem. ”För dina kompisar verkar ha hittat några andra att prata med.” Ok, ni fick era drinkar. Bjud till lite själva vet jag.
Vi blev nekade inträde på Vintage vilket fick Marwan att gå i taket. Vad i helvete, vet de inte vem jag är? Min kusin är son till franska ambassadören här i Caracas. Jag ska komma tillbaka hit med honom och hans diplomatpass så kan de försöka hindra oss. Det är bara för att jag är arab som de nekar oss. Tyvärr hade han troligen rätt…
För övrigt är det en intressant observation att på krogarna vid San Ignacio har omkring 70% av fröknarna opererade bröst.
No comments:
Post a Comment