Los Llanos

Nu har vi varit i Los Llanos – De platta! En bra beskrivning är något i stil med Edens Lustgård. Jag kan tänka mig att det var så här det såg ut en gång för länge sedan innan människan tillskansade sig det mesta av livsutrymmet vi har här på jorden.

Färden dit var bara den ett äventyr. Solen gick upp så snabbt att jag såg den röra sig. Längs vägarna stod vita, knotiga kor med sladdrigt halsskinn stort som segel. De sökte skugga under enorma välvda träd, av precis den typen som man förväntar sig att finna på en savann. Kvadratmeterstora hål i vägen gjorde färden något ojämnt ryckig. Den starkes rätt var obestridlig. Stora bussar gjorde omkörningar som tvingade oss att nära på stanna helt och köra in till kanten. Hela resan skulle ta mellan 9 och 17 timmar, beroende på vem man frågade. De är helt obetalbara.

Vår taxichaufför påkallade uppmärksamhet och meddelade att vi strax skulle åka över Apure, Venezuelas största flod.

- Oj, det var det värsta. Är den större än Orinoco?

- Nej, nej.

- Men… du sa ju att det var den största floden i landet?
- Nej, det är det inte.

---------------------------

Efter 7 timmar nattbuss och 3 timmar taxi svängde vi in på ranchen El Cedral. Den ligger 7,5 kilometers grusvägskörning från landsvägen, mitt ute på slätten. Skåne är platt, men detta är något helt annat. 53 000 hektar är helt enormt stort. Motsvarar 0,12% av hela Sveriges yta. För att hålla koll på stället så att inte boskapstjuvar naggar ägorna i kanterna har ranchen tillgång till delar av armén som stryker omkring och gör patrullrundor när andan faller på.

Programmet är enkelt. Tre mål mat om dan, fri läsk och juice, helt ok rum, och en liten pool att svalka sig i mellan utflykterna. Två exkursioner om dan, till flods eller till lands.