De tre växlarna

Livet har tre växlar.

Den första växeln är när någon sätter sig för sittandets skull och avskärmar sig från nuet. Tittar på TV. Drönar. Okynnesäter. Det gör att tiden rusar iväg och att slöheten infinner sig. När jag hamnar i den växeln kommer John Blund med en obarmhärtig träpåk inom 15 minuter.

Den andra växeln är den som många svenskar lagt i. De existerar på helspänn, i väntan på att de måste göra något eller att något ska inträffa. Oavsett om de är på café, hemma eller på jobbet så är de rastlösa. Nehej, nu måste vi iväg. Nu kan vi inte sitta här längre. Ska vi gå? En ständig jakt på en fix av stimulans och förändring. Inte heller i den växeln finns nuet. Fokus ligger på framtiden, nästa steg och på att jaga sin egen svans.

Den tredje växeln ligger någonstans mitt emellan de två andra, och man måste lirka lite för att få i den. Den innebär att man innerst inne vet att tiden är begränsad men behovet att göra något åt det är obefintligt. Man gör ingenting, utom att suga märgen ur ögonblicket och vänta på att vågen ska föra oss med sig. Att reagera istället för att ständigt agera. Vara medveten och avslappnad. Flyta med livets ström. Varken tänka på framtid eller det som varit utan bara samexistera med allting annat.

Jag har svårt att välja växel, finns vanligtvis i tvåan, hamnar ibland i ettan men vill innerligt lära mig att kontrollerat lägga i trean. Det är i trean som svalkan av vattnet gör gott på fler nivåer än att släcka törsten, och det är då som varje klementinklyfta smakar starkt och luktar gott. Mitt-i-livet-ögonblick. Alla avslappnade fokushandlingar utförs i trean. Trean är också när man sitter på en parkbänk och bara finns. Medvetet avslappnat och otvunget. Tittar på folk. Det lustiga är att det är så oerhört tydligt när man rullar i rätt växel. Alla som upplevt det vet vad jag menar.

I Chamonix var jag där nästan varje lunch. Tre timmars siesta varje dag på jobbet och vi satt alltid på ett café på huvudgatan. Drack minimala koppar kaffe, satt tysta och samexisterade med folkvimlet. Vi var en del av bergets och byns livsnerv, vi var – utan att tänka på det – en del av sagan som vi betraktade. En kuliss eller detalj i de kapitel som obevekligt fylldes på för varje dag som gick.

Det är nog definitionen! Att vara i tredje växeln är att vara betraktaren och inkännaren av nuet – att vara läsaren av boken i vilken man själv är oviktig. Det är inte att vara huvudpersonen. Att vara huvudpersonen är att hela tiden vara självmedveten och att driva handlingen framåt. Och det är att vara i den andra växeln.

Jag söker trean så ofta det går, men ofta hoppar kedjan av. Jag blir medveten om mig själv eller min situation och halkar ner i tvåan. Då vill jag antingen vidare till något obestämt, eller så förlorar jag mig i vad jag ”borde” göra. Plikter eller kommande uppgifter och åtaganden. Det är en träningssak att ligga kvar i rätt växel märker jag. Och som tur är verkar träning ge färdighet.