Alldeles intill mitt inhägnade hus ligger en barrio som heter Los Pajaritos. En barrio är, har jag fått lära mig, ett område som är motsatsen till stadsplanerat. Människor har vid något tillfälle okynnesbyggt sig en boning, anslutit den till el- och vattennät och låtsats som ingenting. Lite i taget har kompisar, familj och fiender byggt vidare tills utrymmet tagit slut. Precis ett sådant område ligger nere i en gränd om hörnet där jag bor. En gränd, cirka 80 meter djup, och som hyser kanske 15 familjer.
Varje dag när jag går förbi på väg till jobbet sitter samma pojkar, ungdomar, män och gubbar längs ena trottoaren och gör mest ingenting alls av vikt. De svär, hojtar till varandra, dricker öl, rotar under motorhuven på gamla bilvrak och äter empanadas. Kvinnorna ser jag inte mycket av förrän framåt kvällningen när jag kommer hem igen. Då sitter de på andra sidan vägen i sina tighta linnen och jeans och tittar på vad männen tar sig för.
Jag har ingen aning om vad de lever av. Ett par bröder håller igång en dammig fruktbod och en kiosk där jag ibland köper öl över disk när jag ska ha gäster. Nere i barrion har jag sett ett par minimala kiosker i skrymslen och nischer i fasaden. Eller så säljer de helt enkelt direkt ur sina fönster.
Igår gick jag ut för att skaffa förplägnad i form av öl åt mina annalkande festgäster. Jag köper hellre i kiosken än i vanliga affärer, men idag var den stängd av någon anledning. Fruktbrodern sa att kioskbrodern bara hade gått på toaletten och skulle vara tillbaka om ett ögonblick. Så jag ställde mig och väntade i den varma skuggan. Buller och bång hördes från bakom ett plåtplank och folk skyndade till. Där inne bland parkerade skrothögar, på en innergård av het jord, försökte en handfull karlar hålla isär två stapplande slagskämpar. Den enes näsa hade färgen av ett fullmoget plommon och från dess tipp droppade blodet i maklig takt ner på hans tröja. Inte helt oförståeligt ville han gärna ta ett allvarligt snack med sin antagonist. Plötsligt släpptes de två lösa och började klumpigt cirkla runt varandra och veva med armarna. De var båda måttligt salongstokfulla och när den ena halkade och satte sig i gruset såg plommonnäsan sin chans och gav tillbaka med ränta. Han avslutade med en tåfis som skickade mottagaren raklång baklänges. Därefter kördes plommonnäsan iväg på en motorcykel och folk återgick till sitt.
Kioskbrorsan var inte tillbaka så jag frågade om han hade väldigt ont i magen. Nej, nu var han bara nere och åt lite. Jag slog mig i slang med knubbig kille i 55-årsåldern med grå hästsvans och vi skakade våra huvuden i samförstånd över folk med dåligt ölsinne. Slagskämparna var tydligen bästa polare normalt sett och ingen förstod någonting. Nu var hästsvansen lite orolig eftersom plommonnäsan bodde i Petare, och det vet ju alla att där skjuter folk varandra lite som de vill.
Hördu, hur går det med kioskbrorsan? Han måste vara hemskt hungrig? Ok, ok, jag ska ringa honom. Vilket såklart inte hjälpte. Till sist fick jag nog och fick dem att visa mig ner till hans hus som låg längst ner i barrion. Jag knackade på och han kom sömndrucken och lovade att öppna inom tio minuter. My ass. Istället köpte jag 20 öl för 45 spänn av en kille i ett fönster. Jag gick nöjd tillbaka med klirrande påsar genom barrion, förbi de pliriga gubbarna som tittade nyfiket på mig, samtidigt som de drämde dominobrickorna i bordet med sådan kraft att det pep i öronen och ekade i gränden.
No comments:
Post a Comment