Tjära syster!

Sandra i Schweiz har hållt sig under jorden ett bra tag. Det var därför lite överraskande att få en kommentar till bloggen av henne Hoppas ni har det bra bland bergen och att vi ses till sommaren.

Kram
/Marcus

Reklamkrig

Förra veckan slog vi på stora trumman, drog ett djupt andetag, och ropade igång vår reklamkampanj i de nationella tidningarna. Upplägget är enkelt: Electrolux har varit en sovande jätte och nu är det dags för konkurrensen att dra öronen åt sig, för nu börjar vi vakna. Första annonsen visar en hushållsmixer som hängt sig i en snara. Texten lyder: Vi är ledsna, Electrolux har anlänt.

Den har rönt massor av uppmärksamhet innan lanseringen och byrån hoppas på priser och utmärkelser. Nästa steg är en bild på ett kylskåp som kastar sig ut från en balkong. Därefter fyller vi på med riktade annonser om specifika produkter och ren brandbuilding.

Men. I fredags kom mail från juridiska avdelningen i Sverige. Konkurrenterna har gått i taket och pratar om smutskastning och dålig smak. Vårt budskap till byrån rörande den första versionen var tydligt: bilden måste ändras innan den går i tryck, det ska inte gå att identifiera produkten. Fint, så de suddade helt enkelt bort varumärket men behöll produkten, och självklart kunde konkurrenterna identifiera sin egen produkt, med eller utan varumärket på den.

Som svensk fick jag en magsup och började kriskommunicera för fulla muggar. Vad värre var: det gick inte att stoppa kommande söndags annons! Övriga aktörer och reklambyrån däremot var förvånansvärt lugna. De ringde bara ett par samtal till sina advokater och sen var de helnöjda. Det fungerar så här i Venezuela Marcus, oroa dig inte. Det är helt normalt.

Och idag, måndag, kom en säljare in på mitt kontor och berättade att han fått beröm av konkurrenternas säljare för annonsen. De hade klistrat upp annonsen på dörrarna till sina sälj- och marknadschefer för att driva med dem...

Ölkväll och tacksamhet

Att bjuda hem folk här är ett aber. Säger jag klockan sju så kommer folk inte förrän tidigast nio. Och då måste jag ändå vara färdig och på plats klockan sju… Jag småskrattade åt mig själv där jag satt och la patiens på datorn i två timmar. Jag har nog haft folk här en 4-5 gånger och ännu har jag inte blivit bjuden tillbaka. Vet ej om det beror på mig eller det faktum att de flesta fortfarande bor med sin familj och har svårt att bjuda hem folk över huvud taget.

En stor kulturell skillnad jämfört med Sverige är att människor här inte visar någon särskild tacksamhet. Få tackar för festen, spriten eller för maten när det bjudits. Det skiljer sig en smula mellan samhällsklasserna. Luis och hans vänner är översvallande tacksamma för allt, men gemene man låter sig inte imponeras så lätt.

Häromdagen tog jag med en t-shirt till en kille på fotbollen. Han har det risigt med pengar och spelar alltid i samma slitna kläder. Han tog emot tröjan med en nick och vände sen på klacken utan att säga något. Men jag såg nog hur han gick avsides och småleende höll upp tröjan, vek ihop den med omsorg och la den i sin ryggsäck.

Vid ett senare tillfälle hade jag med lite käk och en keps som han tog emot, utan ett ord till tack, istället flinade han och frågade om jag inte hade lite pengar också. Jag borde inte gjort det, men kunde inte låta bli att säga att han kunde få ge MIG pengar för grejerna istället om han ville det. Jag försöker strunta i det. Det är inte för att få något tack som jag ger honom saker, men visst känns det konstigt som svensk att få dylika reaktioner.

Och så trött jag börjar bli på venezuelanskorna… Det fejkade letandet i väskan efter pengar när taxin ska betalas (för vi är minsann lika jämställda som europeiska tjejer...), förväntningarna att bli bjudna vid varje tillfälle… När vi kom ut på krogen efter ölkvällen ställde de sig passivt och tittade och väntade på att få drinkar. Jag kunde inte låta bli att fråga vad de ville ha, och när de svarade så bad jag dem köpa en likadan till mig när de ändå skulle ha själva. De skrattade lite ansträngt och så föll jag in i mallen och gick och köpte till dem…

På begäran hade jag ringt in ett par franska killar och när dessa vågade sig på att prata med någon annan än tjejerna i sällskapet så meddelade damerna att de ville gå hem. ”För dina kompisar verkar ha hittat några andra att prata med.” Ok, ni fick era drinkar. Bjud till lite själva vet jag.

Vi blev nekade inträde på Vintage vilket fick Marwan att gå i taket. Vad i helvete, vet de inte vem jag är? Min kusin är son till franska ambassadören här i Caracas. Jag ska komma tillbaka hit med honom och hans diplomatpass så kan de försöka hindra oss. Det är bara för att jag är arab som de nekar oss. Tyvärr hade han troligen rätt…
För övrigt är det en intressant observation att på krogarna vid San Ignacio har omkring 70% av fröknarna opererade bröst.

Mina grannar i barrion

Alldeles intill mitt inhägnade hus ligger en barrio som heter Los Pajaritos. En barrio är, har jag fått lära mig, ett område som är motsatsen till stadsplanerat. Människor har vid något tillfälle okynnesbyggt sig en boning, anslutit den till el- och vattennät och låtsats som ingenting. Lite i taget har kompisar, familj och fiender byggt vidare tills utrymmet tagit slut. Precis ett sådant område ligger nere i en gränd om hörnet där jag bor. En gränd, cirka 80 meter djup, och som hyser kanske 15 familjer.

Varje dag när jag går förbi på väg till jobbet sitter samma pojkar, ungdomar, män och gubbar längs ena trottoaren och gör mest ingenting alls av vikt. De svär, hojtar till varandra, dricker öl, rotar under motorhuven på gamla bilvrak och äter empanadas. Kvinnorna ser jag inte mycket av förrän framåt kvällningen när jag kommer hem igen. Då sitter de på andra sidan vägen i sina tighta linnen och jeans och tittar på vad männen tar sig för.

Jag har ingen aning om vad de lever av. Ett par bröder håller igång en dammig fruktbod och en kiosk där jag ibland köper öl över disk när jag ska ha gäster. Nere i barrion har jag sett ett par minimala kiosker i skrymslen och nischer i fasaden. Eller så säljer de helt enkelt direkt ur sina fönster.

Igår gick jag ut för att skaffa förplägnad i form av öl åt mina annalkande festgäster. Jag köper hellre i kiosken än i vanliga affärer, men idag var den stängd av någon anledning. Fruktbrodern sa att kioskbrodern bara hade gått på toaletten och skulle vara tillbaka om ett ögonblick. Så jag ställde mig och väntade i den varma skuggan. Buller och bång hördes från bakom ett plåtplank och folk skyndade till. Där inne bland parkerade skrothögar, på en innergård av het jord, försökte en handfull karlar hålla isär två stapplande slagskämpar. Den enes näsa hade färgen av ett fullmoget plommon och från dess tipp droppade blodet i maklig takt ner på hans tröja. Inte helt oförståeligt ville han gärna ta ett allvarligt snack med sin antagonist. Plötsligt släpptes de två lösa och började klumpigt cirkla runt varandra och veva med armarna. De var båda måttligt salongstokfulla och när den ena halkade och satte sig i gruset såg plommonnäsan sin chans och gav tillbaka med ränta. Han avslutade med en tåfis som skickade mottagaren raklång baklänges. Därefter kördes plommonnäsan iväg på en motorcykel och folk återgick till sitt.

Kioskbrorsan var inte tillbaka så jag frågade om han hade väldigt ont i magen. Nej, nu var han bara nere och åt lite. Jag slog mig i slang med knubbig kille i 55-årsåldern med grå hästsvans och vi skakade våra huvuden i samförstånd över folk med dåligt ölsinne. Slagskämparna var tydligen bästa polare normalt sett och ingen förstod någonting. Nu var hästsvansen lite orolig eftersom plommonnäsan bodde i Petare, och det vet ju alla att där skjuter folk varandra lite som de vill.

Hördu, hur går det med kioskbrorsan? Han måste vara hemskt hungrig? Ok, ok, jag ska ringa honom. Vilket såklart inte hjälpte. Till sist fick jag nog och fick dem att visa mig ner till hans hus som låg längst ner i barrion. Jag knackade på och han kom sömndrucken och lovade att öppna inom tio minuter. My ass. Istället köpte jag 20 öl för 45 spänn av en kille i ett fönster. Jag gick nöjd tillbaka med klirrande påsar genom barrion, förbi de pliriga gubbarna som tittade nyfiket på mig, samtidigt som de drämde dominobrickorna i bordet med sådan kraft att det pep i öronen och ekade i gränden.

Välkommen härliga vår?

Jag saknar våren i Sverige, den annalkande sommaren. Ljuset, dofterna och den lite otäcka känslan av de första, alltför starka, solstrålarna som jag tror jag tycker är så härliga, men som jag vet är ack så farliga. När det blir för varmt inuti bilen, men luften utanför är fortfarande kall. När det smattrar under bilen och dammar längs vägarna av gruset som spreds ut under vinten men som nu samlas i strängar längs vägrenarna. De snabba omslagen i temperatur när kvällen kommer. Svårigheten att anpassa klädseln från dag till dag.

Jag saknar våren i Sverige, men samtidigt inte. I tanken känns den fantastisk men jag vet att när jag väl tar del av den så känns den annorlunda. Jag feltolkar den och vill behandla den som vore den sommar. Det är en tid när alla vill vara ute men samtidigt tillåter den inte att vi helt släpper taget om uppvärmda rum och kurande i soffor. Vi kallar den fantastisk och njutbar men bekämpar den samtidigt med inglasade verandor, infravärme och arméer med gasollampor och filtar på uteserveringarna. Den är flyktig och lite ansträngd, och jag kan inte vila i den. Luften känns frisk, men opålitlig, nästan lite fientlig, och det höga gräset är gult och torrt. Som om den bara är en tid som ska påskyndas för att komma till sommaren, som är mer stabil och avslappnad, och där vi kan tillåta oss en så enkel sak som att sätta oss i gräset utan att oroa oss över om fukten ännu gått ur jorden.

Kanske saknar jag inte våren? Kanske saknar jag bara löftet om sommar som den kommer med?

Hormonsvängningar?

Den här veckan har varit pest. Jag har ingen aning om varför, men jag ser ut som stryk. Kanske hormonella förändringar? Jag har gått runt och gäspat. Glåmig, grå, sliten och hålögd. Påsar under ögonen. Mycket dålig kvalitet på sömnen, jag svettas i mängder under natten och drömmer konstiga drömmar om saker som hände för 15 år sen. Drömmar om militärtjänsten i mitten av 90-talet och andra drömmar om fotbollskompisar jag spelade med under samma tidsperiod.

Kanske har det en koppling till att det för första gången inte varit så mycket att göra på jobbet? Mycket folk var utfluget över hela landet så jag hade ingen att delegera till, inte heller kunde jag få nödvändiga tillstånd att gå vidare med olika projekt så det har varit lite stiltje.

Självklart går tankarna i tvära banor när jag känner mig låg.

På fredagen kom alla tillbaka till kontoret. Jag kunde återigen delegera. Folk sökte ånyo min hjälp och jag fick ok för nya etapper i olika projekt. Energikonsumtionen rullade igång igen och helgen har känts ok.

De tre växlarna

Livet har tre växlar.

Den första växeln är när någon sätter sig för sittandets skull och avskärmar sig från nuet. Tittar på TV. Drönar. Okynnesäter. Det gör att tiden rusar iväg och att slöheten infinner sig. När jag hamnar i den växeln kommer John Blund med en obarmhärtig träpåk inom 15 minuter.

Den andra växeln är den som många svenskar lagt i. De existerar på helspänn, i väntan på att de måste göra något eller att något ska inträffa. Oavsett om de är på café, hemma eller på jobbet så är de rastlösa. Nehej, nu måste vi iväg. Nu kan vi inte sitta här längre. Ska vi gå? En ständig jakt på en fix av stimulans och förändring. Inte heller i den växeln finns nuet. Fokus ligger på framtiden, nästa steg och på att jaga sin egen svans.

Den tredje växeln ligger någonstans mitt emellan de två andra, och man måste lirka lite för att få i den. Den innebär att man innerst inne vet att tiden är begränsad men behovet att göra något åt det är obefintligt. Man gör ingenting, utom att suga märgen ur ögonblicket och vänta på att vågen ska föra oss med sig. Att reagera istället för att ständigt agera. Vara medveten och avslappnad. Flyta med livets ström. Varken tänka på framtid eller det som varit utan bara samexistera med allting annat.

Jag har svårt att välja växel, finns vanligtvis i tvåan, hamnar ibland i ettan men vill innerligt lära mig att kontrollerat lägga i trean. Det är i trean som svalkan av vattnet gör gott på fler nivåer än att släcka törsten, och det är då som varje klementinklyfta smakar starkt och luktar gott. Mitt-i-livet-ögonblick. Alla avslappnade fokushandlingar utförs i trean. Trean är också när man sitter på en parkbänk och bara finns. Medvetet avslappnat och otvunget. Tittar på folk. Det lustiga är att det är så oerhört tydligt när man rullar i rätt växel. Alla som upplevt det vet vad jag menar.

I Chamonix var jag där nästan varje lunch. Tre timmars siesta varje dag på jobbet och vi satt alltid på ett café på huvudgatan. Drack minimala koppar kaffe, satt tysta och samexisterade med folkvimlet. Vi var en del av bergets och byns livsnerv, vi var – utan att tänka på det – en del av sagan som vi betraktade. En kuliss eller detalj i de kapitel som obevekligt fylldes på för varje dag som gick.

Det är nog definitionen! Att vara i tredje växeln är att vara betraktaren och inkännaren av nuet – att vara läsaren av boken i vilken man själv är oviktig. Det är inte att vara huvudpersonen. Att vara huvudpersonen är att hela tiden vara självmedveten och att driva handlingen framåt. Och det är att vara i den andra växeln.

Jag söker trean så ofta det går, men ofta hoppar kedjan av. Jag blir medveten om mig själv eller min situation och halkar ner i tvåan. Då vill jag antingen vidare till något obestämt, eller så förlorar jag mig i vad jag ”borde” göra. Plikter eller kommande uppgifter och åtaganden. Det är en träningssak att ligga kvar i rätt växel märker jag. Och som tur är verkar träning ge färdighet.

Kristian Sternros!

Häromdagen haffade Kristian Sternros mig på Skype, vilket var en glad överraskning. Vi pratade om liv och död i över två timmar, så jag missade träningen. Det var bra med lite kvalitativt tankeutbyte. Tänk så viktigt det är att behärska ett språk till fullo. Kommunikationen med andra är en spegling av den inre kommunikationen, och det är nog det jag saknar mest här: förmågan att uttrycka min inre dialog på ett rättvist sätt.

Det är en alert herre, den gode Kristian. Han bor i Irvine, nice and succesful. Here is your football young man.

Långfristiga lån

Personalomsättningen är hög bland husets säkerhetsvakter. En herre i 45-årsåldern hade varit med i matchen i ett par månader när han häromdagen bad mig om en tjänst.
Hans dotter, någonting, och han behövde låna 20.000 tills hans fru, någonting.
Jag blev lite överrumplad men gav honom de 40 kronorna han bad om, med vetskap om att sannolikheten för återbetalning var nära noll. Lånet - eller gåvan - som sådant har jag inga som helst problem med, tvärtom, jag delar gärna med mig en smula till honom. Han tjänar troligen inte mer än 1500 spänn i månaden. Problemet är istället att vår relation blivit betydligt mer ansträngd än tidigare. Det är tydligt att varje gång vi möts så vill ingen av oss inbegripa oss i något mer än en höjd hand till hälsning. För då kanske vi skulle tvingas ta upp ämnet.
Nu ställer han upp som tusan när jag har gäster med parkering och liknande men han gör det mer som en anställd än på grund av att vi har en bra relation. Pengarna "professionaliserade" vår relation helt enkelt, något jag aldrig tidigare upplevt i Sverige. Å andra sidan brukar lånade pengar betalas tillbaka där, samtidigt som folk i min svenska kontext sällan står och faller med 40 spänn.

Regnperiod

Ska det egentligen inte vara ännu, men naturen fintar lite. För första gången på sex månader regnade det, bara lite, på morgonen när jag skulle gå till jobbet. På kvällen var det värre. Jag blev snabbt blöt katt så promenaden hem från tunnelbanan kunde likaväl gå avsiktligt långsamt.

Trivsamt spankulerande när folk omkring mig småsprang från skyl till skyl. Det luktar såklart regn och återupplivad jord, men inte lika gott som i Sverige. Luftfuktigheten skjuter i höjden och stryper all avdunstning, varpå den ånga, som vanligen omärkligt smiter ut genom porerna i huden, lägger sig som en allt tjockare imma på kroppen, tills den blir modig nog att rinna längs ryggen eller ett ben. Tänk att man kan bli nöjd av att strosa i varmt regn.

Att sko sig på andras bekostnad

I dagarna har regeringen stängt tv-stationen RCTV. Oppositionen tolkar det såklart som ett steg mot att ta statlig kontroll över media.

Jag hör hela tiden grövre historier om korruption och förruttnelse här. Ett exempel är alla dessa tröjor och kepsar som delas ut under manifestationerna. Enligt tillförlitlig källa kostar tröjorna 14 kronor stycket. (O)lyckligtvis kom en av fakturorna till fel person, som något förvånad observerade att de stod redovisade för 24 kronor stycket. När man köper 100.000 tröjor åt gången blir det en del pengar i fickan till inköparna.

I samma organisation öppnade någon för en tid sedan ett avsides rum i en källare och möttes av ett berg av tröjor. Från golv till tak, tröjor från flera år tillbaka, inköp som överdrivits i vinstsyfte och gömts undan för att redovisas som utdelade till folket. Denna person stegade upp ur källaren och ringde direkt till chefen för institutionen och avslöjade det hela. Klockan 06.00 följande dag hade någon forslat bort varenda tygfiber från källaren och kläderna var för evigt försvunna.

Vidare finns det många organisationer som arbetar med att dela ut bidrag till utvecklingsprojekt, kooperativ och företagare som behöver stöd och vill utvecklas. Den mängd pengar som är i rörelse är enorm. Hundratals miljoner oljedollar pumpas in i samhället, till förmån för medborgarna. Problemet är bara att det fullständigt saknas uppföljning. Folk kan göra precis vad de vill med pengarna. Vissa institutioner har inte ens förteckningar över bidragstagarna! Och de konsulter som godkänner eller avslår ansökningarna kräver – och får – 50% av bidragen och lånen under bordet, för att alls släppa igenom dem!

Svenskt aggressiv?

Regioncheferna för teknisk service besökte oss i veckan för att bollplanka vår satsning på området. En av dem är en tung kille, i ordets båda bemärkelser, från Miami. Under en middag skickar han helt oväntat världens passning över bordet.

”Marcus, några av de andra deltagarna på ledarskapsutbildningen uppfattade dig som aggressiv i din mimik och väldigt intensiv i ditt kroppspråk.” Jag blev lite ställd måste jag säga. Tog en lite för defensiv ställning och bad honom be dessa chefer att prata direkt med mig istället.

”Ja, det sa jag till dem också. De borde prata med dig så de förstår att det inte är så. Ni svenskar är bara mycket mer direkta än vad vi är i den här regionen.”

Jag var nära att säga att det visst är så, och att det är bra att de förstår att jag menar allvar. Men jag sa det inte, för humorn hade nog inte gått fram.

Livet som sådant...

Så där stod man, en mulen och ljum eftermiddag i Parque del Este, på en fotbollsplan av betong. Ena stortån var svagt lila och kändes kluven i flera delar efter en kraftig markkänning. Svettigt och tovigt hår och dekadent skäggstubb, en kvardröjande svag antydan till bakfylla och smutsig T-shirt som klibbade mot ryggen. Utmattad så det värkte i kroppen, ganska långt gången vätskebrist och en hel hög med segrar i bagaget.
”Är det inte gött?” sa jag till vår målvakt, en tanig negerpojke med jätteleende och sladdrigt basketlinne. ”Tänk att det är lördag och jag är ledig imorgon, och dessutom ser jag fram emot att gå till jobbet på måndag.” Han verkade inte förstå men breddade leendet så det såg ut som att skallen skulle trilla av i höjd med mungiporna. ”Visst är fotboll fantastiskt?” fyllde jag på. Det förstod han däremot och det hördes ett dovt ”klopp” när överdelen av hans huvud slog i betongen.

En kille i mitt lag ursäktade sig med att han var hela 32 år gammal och inte var lika duktig eller smidig som han en gång varit. Jag sa inget men dunkade honom uppmuntrande i ryggen.

Sen gick jag hem. Helt tömd på kraft. Köpte kallt vatten och njöt av att släcka törsten med giriga klunkar. Det är nog så nära en fulländad upplevelse man kan komma. Tillfredsställa de allra mest grundläggande behoven när de är maxade. När hela kroppen skriker på hjälp, och sedan får det, i form av vatten, vila, kylslagen frisk luft, mat eller närhet. Att verkligen koncentrera sig på känslan av vattnet från duschen som sköljer av damm och trötthet. Det ger gåshud. Motsatsen, att inte kunna komma sin egen kropp till undsättning, är helvetet. Något jag egentligen aldrig upplevt till fullo, och ändå en realitet för många som jag inte kan greppa.

Underbart är kort

Nu är jag ensam igen. De två veckor Viktoria var här varade en evighet och tog slut på ett ögonblick. Det sved i magen när hon vinkade på väg bort i taxin och det var nästan som att tvingas börja om på nytt i Caracas.

Att återta mina gamla rutiner blev en insikt om att de faktiskt fanns. I tanken var jag spontan, oberoende och agerade efter vad ingivelserna sa mig. Jag kunde inte haft mer fel. Varje morgon bran flakes, hela rågkorn, linfrön, havregryn och en vitamintablett. Lyxvarianten innehåller clementin och valnötter. Varje kväll fullkornspasta, tonfisk och majs. Lyxvarianten även här med valnötter. (Jo, det är faktiskt riktigt gott.) I veckorna gymmet, fotboll varje helg och ibland lurar jag hit lite folk och tvingar i dem sprit tills de kräker så jag kan skratta åt dem. (Jo, det hände igår.) Mitt liv i ett långt ifrån spontant (val)nötskal.

Trots den till synes torftiga tillvaron trivs jag som en fladdermus i en ihålig trädstam. Att komma till jobbet och ha 50 nya mail med olika utmaningar är en kick. 20 parallella projekt kräver ständig vaksamhet och stimulerar mig till max. Denna marknad, som påminner om en aktiv vulkan med sin turbulens och styrka, måste man som svensk uppleva med egna sinnen för att kunna tro på det. Tvära kast och snabba beslut som ger effekt och påverkar. En relativt sett mycket välfungerande avdelning. Toppen.

Bäst av allt är nog att jag börjar komma in i näringslivets rävspel, något jag alltid varit ganska okunnig om. Det som händer bakom kulisserna får mig ibland att stanna upp med gapande mun, helt fascinerad, eller snarare skräckblandat förtjust. Jag är glad så länge jag kan hålla mig på ”rätt” sida och utanför själva handlingen. Men lika glad är jag att jag har tillgång till arenan och kan fatta beslut och påverka på basis av vad som händer. Sjukt spännande, nästan som en film.

Organisationen rör sig i övriga länder i regionen. Jag har otroligt nog efter bara sex månader fått signaler om att det kan bli aktuellt med en flytt och ny post innan året är slut. Det är självklart roligt och ett erkännande, men i ärlighetens namn vet jag inte vad för erbjudande det skulle vara för att jag skulle vilja röra mig inom regionen. Då känns det spontant närmare att ta mig tillbaka till Sverige. En annan aspekt är att jag för någon dag sedan blev kontaktad av en head-hunter rörande en post som general manager för ett företag som ska etableras på bred front här i Venezuela. Karusellen snurrar. Det är nästan som bostadsmarknaden. Har du väl kommit in i hetluften så snurrar spiralen nästan av sig själv så länge du håller dig uppdaterad och tar tillfället när det dyker upp.

Tack!

Tack! Till alla som skrivit kommentarer till inläggen.
Det låter kanske lite konstigt, men det är en stor belöning att veta att någon läser det jag skriver.

Det är en enorm kick att höra att läsningen uppskattas. Det inspirerar och värmer massor!

:-)

Magsjuka

När vi kommit hem igen blev Viktoria magsjuk, sin vana trogen. Igår natt låg hon och vred sig i magkramper i över två timmar. Dessa kulminerade sedan – utan att ge för detaljerade beskrivningar – i explosiva utsöndringar, ur de flesta hål.

Idag har hon legat pall hela dagen. Inte gått mer än totalt 50 steg. Jag har lyckats lura i henne lite ris, avslagen cola, barnmat och ett par kex. Magen är lugn sedan morgonen och förhoppningsvis är hon bättre imorgon. Jag fick nog en släng själv tror jag, men absolut inte i den omfattning som fröken fått genomlida. Jag var till och med iväg och spelade fotboll i eftermiddagsvärmen.

Safari

Under regnperioden är stora delar av ägorna täckta av vatten men nu var vi i slutet av torrperioden vilket fick djuren att samlas kring de fuktigare delarna av markerna. Det var en helt enorm upplevelse. Som att åka i en djurpark, men utan inhägnader och alla djur blandade högt och lågt. För första gången i mitt liv såg jag ingenting annat än slätt och horisont. Det vimlade av krokodiler, sköldpaddor, rådjur och chiguires. Vet inte vad de sistnämnda heter på svenska, men de är världens största gnagare. Ser ut som köttiga päron, en blandning mellan gris, björn, häst och marsvin. Bruna, pälsklädda och med stenansikten. Långa som en drever och kanske dubbelt så höga. Lite framåtlutade och med en mule som en avsågad häst. Påminde nästan lite om gnurglor, för den som kan sin historia vad gäller seriemagasin. Orädda satt de längs vägen och tittade på oss, i drivor. Hundratals. Deras kött är väldigt uppskattat och säljs dyrt i Caracas men årets kvot var tydligen fylld. Jag vet inte varför, men jag såg inte en enda fight mellan krokodiler och chiguires. Helt oförklarligt.

Sen hade vi fåglarna, ett kapitel för sig. Denna artrikedom måste sakna motstycke. Att gå fram mot en buske var en ornitologisk sensation. Varje steg jag tog närmare busken fick ytterligare fåglar att lösgöra sig från lövverket. Falkar, hägrar, färgglada finkar, gamar… Allt. På ängarna gick stora flockar av sydländska gäss, andfåglar, 1,70 meter långa Garcons Soldados, någon form av Scarlets som var så röda att jag först trodde att de utsatts för ett pojkstreck. Skedstorkar, ugglor som bodde i hål, storkar, högbenta långskånkar, något som liknade sekreterarfåglar och slutligen ett otal oansenliga fåglar i kamouflerad fjäderdräkt. Inte lika uppseendeväckande men minst lika många. När jag slutligen var framme vid trädet eller busken så prasslade det fortfarande bland grenarna, beroende på att de meterstora ödlorna inte kunde flyga därifrån. De kröp istället så högt upp de kunde och släppte sitt gröna avträde av hundlortsstorlek som avskräckande projektiler.

Det var varmt, fuktigt och vindstilla. Att stå stilla och bara lyssna var som att rulla in sig i ett duntäcke. Alla ljud föll platt till marken. Det var som att stå inomhus. Det enda som hördes var vingslag, fågelkvitter och vakande fiskar. Tystnaden var – klichéeartat nog – öronbedövande. Inget fanns som reflekterade ljuden tillbaka. Bara en gång tidigare har jag upplevt sådan tystnad. I Chamonix när jag stod i en snötäckt dal med flera kilometer till närmaste bergvägg. Upplevelsen av tystnad stördes inte alls av de många plasken som kom av horder av sköldpaddor och krokodiler som tog sin tillflykt till sitt naturliga element och försvann i ett moln av dy. Dofterna skiftade mellan unken sump och förruttnelse och söta sjok av blomdoft. Att stå på lastbilens tak när den sakta skumpade fram var meditativt. Titta framåt och bakåt utan att se vägens slut. Se ödlorna slinka undan i god tid, chiguires som knappt makade på sig, rådjur som skyggt men obesvärat trippade ut över nejderna i god tid innan vi passerade. Bäst var eftermiddagsturen, när vi var på väg hem. Ljuset falnade och kastade långa skuggor, huden var svedd efter många timmar i solen, grodor började höras i dikena och den svaga fartvinden kändes som en sammetsslöja mot huden.

Korna står och tittar avmätt, som Jar-Jar Binks med slöa öron och tomma blickar. Märkta med El Cedrals bomärke men under större delen av sina liv långt borta från människorna utan någon annan koppling till ranchen än det faktum att de troligen kommer att hamna i en köttdisk någonstans.

Alla dessa djur samsades i samma utrymme. Chiguires och korna hade obegränsat med grönt att tugga på och jag antar att alla de andra glufsade i sig av de fiskar som trängdes ihop i de stadigt minskande vattensamlingarna.

Naturen är skitigare här än i Sverige. Mer intensiv och saftig. Det finns inga mellanlägen, bara full fart framåt. Några droppar läsk på ett bord eller ett riskorn på marken och det tar inte många sekunder förrän återvinningsprocessen är igång. Det är mustigt, drypande och kryper överallt. I Sverige är processen mer värdig, klädsamt tillbakadragen men ändå kraftfull. Den drar efter andan varje vinter, tar sats och kastar sig ut igen i en majestätisk sommar. En klimax som är snabb och fylld av liv men ändå kontrollerbar.

Vi stannade till vid en vattensamling omgiven av en golfgreen som sträckte ut sig i evighet. En guide med läderartad hud vankade av och an och synade vattenväxterna. Han behövde inte mer än 10 minuter förrän han ropade till sig assistans. Strax var vi sysselsatta med att slita en fullvuxen anakonda ur vattnet. Den höll emot för allt vad den var värd, men till sist fick den ge upp mot fem vuxna män. Den dråsade ihop i en hög på gräset, sex meter lång, och fann sig omringad av vår animerade hop av turister. Kamerorna smattrade och det kändes väl inte helt ok måste jag säga. Ändå kunde jag inte låta bli att hålla emot när den slutligen beslöt sig för att ringla tillbaka ner i vätan. Jag greppade återigen runt en ormkropp, tjock som mitt lår, och tog spjärn. Inte en chans att jag kunde hålla emot, men det var en mäktig upplevelse att känna ormskinnet glida ur händerna. Den försvann bland växterna och sekunden senare fanns inte ett spår som visade att den någonsin varit där.

Los Llanos

Nu har vi varit i Los Llanos – De platta! En bra beskrivning är något i stil med Edens Lustgård. Jag kan tänka mig att det var så här det såg ut en gång för länge sedan innan människan tillskansade sig det mesta av livsutrymmet vi har här på jorden.

Färden dit var bara den ett äventyr. Solen gick upp så snabbt att jag såg den röra sig. Längs vägarna stod vita, knotiga kor med sladdrigt halsskinn stort som segel. De sökte skugga under enorma välvda träd, av precis den typen som man förväntar sig att finna på en savann. Kvadratmeterstora hål i vägen gjorde färden något ojämnt ryckig. Den starkes rätt var obestridlig. Stora bussar gjorde omkörningar som tvingade oss att nära på stanna helt och köra in till kanten. Hela resan skulle ta mellan 9 och 17 timmar, beroende på vem man frågade. De är helt obetalbara.

Vår taxichaufför påkallade uppmärksamhet och meddelade att vi strax skulle åka över Apure, Venezuelas största flod.

- Oj, det var det värsta. Är den större än Orinoco?

- Nej, nej.

- Men… du sa ju att det var den största floden i landet?
- Nej, det är det inte.

---------------------------

Efter 7 timmar nattbuss och 3 timmar taxi svängde vi in på ranchen El Cedral. Den ligger 7,5 kilometers grusvägskörning från landsvägen, mitt ute på slätten. Skåne är platt, men detta är något helt annat. 53 000 hektar är helt enormt stort. Motsvarar 0,12% av hela Sveriges yta. För att hålla koll på stället så att inte boskapstjuvar naggar ägorna i kanterna har ranchen tillgång till delar av armén som stryker omkring och gör patrullrundor när andan faller på.

Programmet är enkelt. Tre mål mat om dan, fri läsk och juice, helt ok rum, och en liten pool att svalka sig i mellan utflykterna. Två exkursioner om dan, till flods eller till lands.

Hemkomst från Brasilien

Att komma tillbaka till Caracas efter nästan två veckors äventyr var en lustig känsla. Nästan lite home-sweet­-home, något jag aldrig trott att jag skulle känna för det här landet.

Ju mer undersökningar desto mer pengar tjänar privatläkarna så det var inte förvånande att jag blev rekommenderar både skall- och ansiktsröntgen. Allt var helt och ingen blödning i huvudet.

Det enda som påminner om äventyret nu är en svag ömhet när jag torkar ansiktet med en handduk. Och självklart en oöverskådlig mängd information som jag måste dela med mig av till resten av marknadsavdelningen...