Fria fall

Så har det hänt, det som aldrig skulle kunna hända mig, och som alla sa skulle hända mig. Jag har slirat omkull med motorcykeln...

Strax efter mörkrets inbrott fräste jag upp mot ingången till Avila för att tvätta lungorna rena från avgaser med hjälp av en kortare djungelpromenad uppför berget. Tyvärr är vägarna i det här ”landet” inte att lita på, fulla av döda hundar och gropar stora som brunnslock, i bästa fall utmärkta med en trädgren som den i sig själv är en lika stor trafikfara. Den här gången hade någon omtänksam person vält ut ett lass jordblandad grus på körbanan, som plötsligt dök upp i min ljuskägla, och i vilket mitt framhjul halkade som på ett oljat bananskal. Det gick så rysligt fort att jag inte ens hann reagera innan jag låg med fejan i asfalten. Hastigheten var låg, men iklädd shorts och t-shirt spelar det ingen roll. Ett blåmärke på höften, stort som en sjumannaplan, en ordentligt skrapad underarm och ett jack i handflatan löd räkningen. Någon dag senare stod det klart att även ett ledband i axeln fått sig en ordentlig kyss, och det är det enda som fortfarande stör mig nu, nästan två veckor efter fallet.

I stort var det en billig läxa och bra erfarenhet. Det har inte spelat någon roll hur mycket folk har tjatat, det är först nu när jag upplevt det själv som jag inser vikten av extrem försiktighet.

Så varför ”fall” i plural? Jo, när min axel lugnat sig så pass att jag inte kunde motstå abstinensen stack jag till parken för att spela fotboll efter jobbet. Utanför den upplysta planen hade beckmörkret fallit och det gick inte ens att skönja muren som hindrar bollar och barn att ramla ner i floden La Guaire som gyttjigt klumpar sig fram i ett dike 3-4 meter nedanför. Ännu mindre syntes det gapande svarta hål i muren som uppstått när ihärdigt regnande gröpt ur flodbanken underifrån och fått stora markstycken att ramla ner i vattnet. Att skjuta ut bollen i natten är liktydigt med ett finansiellt avbräck, eftersom det vore omöjligt att hitta kulan igen. Den skulle helt sonika spolas bort och hittas av en indianstam någonstans i brasilianska Amazonas. Men det var inget jag oroade mig för, eftersom jag är en så pricksäker skytt. När skottets bana kröktes och ett skadeglatt men förtvivlat sus hördes från övriga spelare var mitt sista förtvivlade hopp att den skulle ha hindrats på sin banefärd av bambu eller frodigt ogräs. När jag rusade fram för att kolla försvann marken under fötterna på mig och jag föll okontrollerat ner i mörket.

Det tog nog inte mer än ett par sekunder, men jag hann bli irriterad över att jag inte såg något, och att jag inte kunde få stopp på nedfärden. Plötsligt stod jag förvånad i mörkret nere vid vattnet, helt oskadd, och hörde folket ropa efter mig några meter upp. Och när ögonen vant sig vid mörkret hade jag ofattbart nog bollen intill fötterna. Dags att börja ta det lilla lugna tror jag.

Anledningen till att axeln fortfarande väcker mig på nätterna tror jag är min livslånga fiendeskap med grannens frenetiskt skällande best till hund. Den står på balkongen på första våningen, hänger halvvägs ner till marken och sprutar en kaskad med ilsket spott vid varje skall. När jag kliver innanför grindarna brukar jag plocka upp något kastbart att hota rackan med. Det har den lärt sig, så den skäller inte längre på mig. Men nu kom vi två stycken, och odjuret ville visa sig på styva linan. Håret la sig platt på oss av vätan och tryckvågorna, och den kaströrelse jag reflexmässigt svarade med, slet av de sista fibrerna på ledbandshelvetet. Hunden tystnade och flydde, troligen mer på grund av mitt skrik av smärta än för mitt fejkade kast.