Mer regel än undantag. Den största faran i trafiken är alltså inte döda hundar eller gropar i vägen, det är heller inte galna förare som tränger sig, rånare eller korrumperade poliser. Värst av allt är att folk vägrar inse det moraliskt oriktiga (eller omoraliskt riktiga) i förfarandet. Ej heller skulle de få för sig att erkänna att de inte är i skick att köra. Därför måste jag berätta hur genialiskt Jennifer löste situationen när familjen tillbringat en helkväll i bingohallen, och hennes far satte sig vid ratten, mer än lovligt rund under fötterna.
- Pappa, ska du verkligen köra?
- Ja, självklart. Inga problem.
Han sätter sig vid ratten och somnar omedelbums. Jennifer väntar i två minuter och ropar sen:
- Pappa, vakna, vi är framme.
- Va? Vem? Är vi framme? Det var det jävligaste. Hur kunde ni låta mig köra i det här tillståndet?
Han rumlar ut i natten, blir instuvad i baksätet och någon annan tar ratten.
Så ska en slipsten dras.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment