Marcus Ahlqvist: 23 de enero

Min mammas födelsedag. Och namnet på ett av de mest kända slumområdena i Caracas. Påls blivande fru Tatiana har växt upp där, så när det var dags för guvernörsvalen var det dit hon åkte för att rösta och för att passa på att hälsa på familjen.

Frampå eftermiddagen fräste jag dit på motorcykeln för att möta upp dem och för att lära känna en ny del av Catia som jag ännu inte besökt. Stadsbilden i barrion är annorlunda och speciell. Betydligt mer diversifierad i termer av byggnader, organisation och människor. I de områden där jag bor och jobbar sköter folk sitt och skiter i andra. Där jag nu satt och väntade på motorcykeln kom jag i samspråk med 2-3 personer på bara en kvart.

Jag följde efter P&T:s taxi uppför kullarna, upp in bland bostadskvarteren. Över långa rader med vägbulor, så skarpa att du nästan måste kliva ur och knuffa bilen över dem för att inte slå i underredet, en liten grupp träd översållade med smutsiga kramdjur av allehanda slag, boningar insprängda varhelst det fanns den allra minsta yta, och därefter påbyggda i 3-4 våningar, och det dominerande intrycket: en organiserad oorganisation.
Kramdjuren, fick jag veta, var ett verk av en kille som hade bestämt sig för att kontinuerligt dekorera träden tills han hittat den far han aldrig fått träffa. Det kan låta som en irrationell handling, men det väckte självklart uppmärksamhet och enligt sägnen verkar det ha fungerat, för han hänger inte längre upp kramdjur. Troligen är det andra människor som fortsätter traditionen.

Husen är mycket enkla, ganska små och pragmatiskt (läs: osymmetriskt) byggda. Bebyggelsen är inte planerad så utbyggnad görs helt enkelt efter behov och tillgängligt utrymme. Eftersom den stilen är gängse standard i området investeras istället i hemelektronik. Så var även fallet med Tatianas familj. Ett par-tre TV-apparater, en dator betydligt bättre än min, egen Internetuppkoppling (inte som jag då, som lånar av grannen) och moderna vitvaror. Något inte lika kostsamt, men minst lika värdefullt, var den hemmagjorda passionsfruktsjuicen som jag blev bjuden på. Mums!
Tatianas kusin (eller moster) och två av hennes bekanta tog mig på guidad motorcykeltur runt i området. Mycket av Caracas kulturhistoria finns in the hood, tillsammans med monument och presidentpalats. Efteråt fick jag rådet av Tatiana att inte träffa de två bekanta på egen hand. Den ena av dem, en till synes trevlig och normal tjej, hade tydligen som sporadisk vana att ringa några skumma polare och berätta att här finns en kille vars motorcykel ni kan be att få låna. På mycket långfristiga villkor.

Jag susade hem strax innan mörkret föll. För säkerhets skull.