Närmare en resebroschyr än Los Roques går nog inte att komma. Men myggsäsongen gällde tydligen även där, och inte bara på Playa Miami. När vi korsade en 50 meter bred landtunga svärmade mygg så hungriga att även efter att jag slängt mig i skydd i vattnet så satt de kvar och slurpade (allvarligt)!
Men det var klådan värt att strax därefter få se två extremt frodiga venezuelanskor komma lufsande i våra spår. Det var som en förutsägbar film. Vi stod andlöst och väntade på katastrofen som alla visste skulle komma, och som ändå motsågs med skräckblandad förtjusning. Den första av de två stannade plötsligt till och smiskade till sig på ena låret så det dallrade ordentligt. Den efterföljande skrek till och pekade på sin kamrats rygg. Som på en given signal gav de sig av. Det påminde lite om två accelererande pråmar. Det tog tid för dem att komma upp i hastighet, men när de väl hade fått fart gick de seismiska skälvningarna höga och de saktade inte in förrän de kommit ut knähögt i havet. Vattenmotståndet fick dem då att stupa som två klubbade sälar, med tsunamivarningar över hela ögruppen som följd.
I övrigt låter jag bilderna tala för sig själva.
2 comments:
*avundsjuk*
...en sån vacker historia också....
Skön Zoolander-blick på dig i båten! "Blue Steel".
Undrar vad som har hänt sen sist. Det har varit tyst ett tag nu.
Post a Comment