Fyra kvarter söder om min lägenhet, mitt i brinnande storstad, stoltserar oväntat nog ett undangömt grönområde. Alldeles intill en av de mest trafikerade vägarna i centrala Caracas, väl gömd bakom höga murar, ligger La Estancia, en statsägd park där det dagligen anordnas kulturella aktiviteter.
En av dessa aktiviteter är yoga. Varje tisdag och torsdag klockan halv sex på kvällen samlas ett 70-tal personer i gräset och yogar, allt medan mörkret faller. Med tanke på min ålder och all fotboll jag hunnit med är jag förmodligen någorlunda rörlig, men det står mer än lovligt klart att vissa av mina muskelgrupper har lämnats åt sitt öde alldeles för länge. Det saknas en hel del kontroll och balans. Ett tag till.
När passet avslutas en timme senare ligger jag i lugn och stillhet, fysiskt välbefunnen och uttänjd, tittar upp genom ett glest grenverk, ser stjärnorna, känner doften av mull, fukt och nedfallna apelsiner, omsluten av den dova ljudmattan som i varje ögonblick nyskapas och underhålls av den miljonstad som Caracas faktiskt är. En själens oas.
Jag har ännu en gång blivit jobbigt medveten om svårigheten att inse det väsentliga i livet, då man ännu inte hunnit sakna det. Jag hann med 2 pass innan jag skadade axeln, och vissa av rörelserna under yogan gav mig då gåshud av välbehag. Nu efter 5-6 veckors problem har jag fortfarande ordentligt ont och kan inte genomföra ett komplett pass. Lycka är inget annat än avsaknad av smärta kombinerad med full rörlighet. Jag vill tillbaka. Eller åtminstone lära mig att tänka bort skiten.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment