För några veckor sedan såg det ut som att Gud äntligen upptäckt moralens bedrövliga tillstånd i Venezuela. Men han glömde förvarna Noah om sin åtgärdsplan, och så gick det som det gick.
Normalt sett regnar det en timmer eller två, och torkar upp på två till. Nu regnade det konstant i ett och ett halvt dygn. Hällregn. Avloppssystemen blev överfulla, vägarna översvämmades, trafiken lamslogs och ofattbart nog avled 5 personer i Caracas. Jag hade möte några kvarter från kontoret och kunde inte för mitt liv korsa gatan, som såg ut som en mindre flod. Till sist körde jag en mister Bean, utnyttjade min gringo-look och vinkade in en 4-hjulsdriven monsterjeep till kanten.
- Ursäkta min herre, skulle jag kunna få hoppa in i ert baksäte, varpå ni kör över till andra sidan av floden så jag kan hoppa av där?`
- Självklart, en gringo förtjänar all hjälp den kan få.
En promenad som normalt sett tar 15-20 minuter tog 2 timmar i bil. Flera av mina kollegor fastnade på motorvägen och kom inte hem förrän halv två på natten, brunnslock lyftes upp av vattenmassorna och fördes iväg längs körbanorna och vissa företag ordnade övernattningar till sina anställda. Och eftersom venezuelaner är som venezuelaner är vräker de sig hänsynslöst fram med full kraft genom vattenmassorna i sina jeepar, så att vattnet står som en två meter hög våg över fotgängarna. Däribland jag. Paraplyet gjorde större nytta som sidoskydd. Det hjälpte föga att skaka nävarna i vanmakt och ursinne. Jag förstår varför folk går beväpnade.
No comments:
Post a Comment