Oskrivna blad

Häromdagen fick jag ett genomgrått mail från Sverige. När jag läst det 20 gånger, grubblat, och efter mycket ältande skrivit svaret i sten, stod det klart att jag med största sannolikhet ingenting har kvar som jag är rädd att förlora. Kanske är det först nu som jag därför är fri att göra precis vad jag vill?

Nu har det gått ett par dagar utan att något hänt. Himlen har inte trillat ner, och inte heller har någon kommit till min undsättning. Det slår mig att jag verkligen är ensam i världen. På gott och ont.

Idag blev det officiellt att landschefen Venezuela också ska ta över ansvaret för Colombias verksamhet. Det är en inte alltför långsökt tanke att han planerar att skicka över en del venezuelansk personal till Bogotá för att multiplicera de metoder som gett resultat här i Venezuela. Och mest lättrörlig i truppen är jag. Vi får se vad han säger när han kommer tillbaka i nästa vecka.

Kanske kommer någon till min undsättning med andra spännande alternativ innan dess?