Jag säger som Gert Fylking...

Efter sju sorger och resten bedrövelser har jag motorcykel igen. Det är för svårt att prata om i detalj, jag nöjer mig med att säga att när reservdelsjäveln slutligen kom så var det fel. De ville att jag skulle prova den ändå. Och så fortsatte det i turer längre än Hurtigrutten tills jag slutligen krävde en ny cykel och skickade en egen lastbil över halva landet för att hämta den. Nu är den här och jag fräser runt som hin håle själv. Ruskigt så snabbt jag tappat mycket av respekten för trafikmyllret. Det är lite som att lägga pussel där jag kryssar fram och försöker andas så lite som möjligt.

I de högre socialklasserna är det ovanligt med motorcykel. En caracasbo lägger MINST 2 timmar om dan i bilkö, och det bara mellan hem och jobb. Ska de sen förflytta sig mer än ett kvarter tar de bilen igen, och förlorar ytterligare någon promille av sina liv instängda i en plåtlåda. Mina kollegor trillar nästan av pinn när jag nonchalant berättar att jag sover till sju. Vid den tiden sitter redan de flesta stackare i sina bilar sedan en bra stund. Det tar mig 10 minuter dörr till dörr.

Är du medelinkomsttagare har du inte råd att bo inne i Caracas, utan tvingas ut till sovstäderna Guatire eller Guarenas. Då är det helt normalt att stiga upp klockan halv fyra på morgonen för att hinna till jobbet inne i Caracas omkring åtta.

Den gör verkligen livet betydligt enklare min blåe springare.