23 de enero

Min mammas födelsedag. Och namnet på ett av de mest kända slumområdena i Caracas. Påls blivande fru Tatiana har växt upp där, så när det var dags för guvernörsvalen var det dit hon åkte för att rösta och för att passa på att hälsa på familjen.

Frampå eftermiddagen fräste jag dit på motorcykeln för att möta upp dem och för att lära känna en ny del av Catia som jag ännu inte besökt. Stadsbilden i barrion är annorlunda och speciell. Betydligt mer diversifierad i termer av byggnader, organisation och människor. I de områden där jag bor och jobbar sköter folk sitt och skiter i andra. Där jag nu satt och väntade på motorcykeln kom jag i samspråk med 2-3 personer på bara en kvart.

Jag följde efter P&T:s taxi uppför kullarna, upp in bland bostadskvarteren. Över långa rader med vägbulor, så skarpa att du nästan måste kliva ur och knuffa bilen över dem för att inte slå i underredet, en liten grupp träd översållade med smutsiga kramdjur av allehanda slag, boningar insprängda varhelst det fanns den allra minsta yta, och därefter påbyggda i 3-4 våningar, och det dominerande intrycket: en organiserad oorganisation.
Kramdjuren, fick jag veta, var ett verk av en kille som hade bestämt sig för att kontinuerligt dekorera träden tills han hittat den far han aldrig fått träffa. Det kan låta som en irrationell handling, men det väckte självklart uppmärksamhet och enligt sägnen verkar det ha fungerat, för han hänger inte längre upp kramdjur. Troligen är det andra människor som fortsätter traditionen.

Husen är mycket enkla, ganska små och pragmatiskt (läs: osymmetriskt) byggda. Bebyggelsen är inte planerad så utbyggnad görs helt enkelt efter behov och tillgängligt utrymme. Eftersom den stilen är gängse standard i området investeras istället i hemelektronik. Så var även fallet med Tatianas familj. Ett par-tre TV-apparater, en dator betydligt bättre än min, egen Internetuppkoppling (inte som jag då, som lånar av grannen) och moderna vitvaror. Något inte lika kostsamt, men minst lika värdefullt, var den hemmagjorda passionsfruktsjuicen som jag blev bjuden på. Mums!
Tatianas kusin (eller moster) och två av hennes bekanta tog mig på guidad motorcykeltur runt i området. Mycket av Caracas kulturhistoria finns in the hood, tillsammans med monument och presidentpalats. Efteråt fick jag rådet av Tatiana att inte träffa de två bekanta på egen hand. Den ena av dem, en till synes trevlig och normal tjej, hade tydligen som sporadisk vana att ringa några skumma polare och berätta att här finns en kille vars motorcykel ni kan be att få låna. På mycket långfristiga villkor.

Jag susade hem strax innan mörkret föll. För säkerhets skull.

Vackert hus nedanför 23 de enero.

Troligen den godaste passionsfruktsjuicen i 23 de enero.

Utsikt över Avila från 23 de enero.

En ledsen 23 de enero-bo.

Yoga och livskvalitet

Fyra kvarter söder om min lägenhet, mitt i brinnande storstad, stoltserar oväntat nog ett undangömt grönområde. Alldeles intill en av de mest trafikerade vägarna i centrala Caracas, väl gömd bakom höga murar, ligger La Estancia, en statsägd park där det dagligen anordnas kulturella aktiviteter.

En av dessa aktiviteter är yoga. Varje tisdag och torsdag klockan halv sex på kvällen samlas ett 70-tal personer i gräset och yogar, allt medan mörkret faller. Med tanke på min ålder och all fotboll jag hunnit med är jag förmodligen någorlunda rörlig, men det står mer än lovligt klart att vissa av mina muskelgrupper har lämnats åt sitt öde alldeles för länge. Det saknas en hel del kontroll och balans. Ett tag till.

När passet avslutas en timme senare ligger jag i lugn och stillhet, fysiskt välbefunnen och uttänjd, tittar upp genom ett glest grenverk, ser stjärnorna, känner doften av mull, fukt och nedfallna apelsiner, omsluten av den dova ljudmattan som i varje ögonblick nyskapas och underhålls av den miljonstad som Caracas faktiskt är. En själens oas.

Jag har ännu en gång blivit jobbigt medveten om svårigheten att inse det väsentliga i livet, då man ännu inte hunnit sakna det. Jag hann med 2 pass innan jag skadade axeln, och vissa av rörelserna under yogan gav mig då gåshud av välbehag. Nu efter 5-6 veckors problem har jag fortfarande ordentligt ont och kan inte genomföra ett komplett pass. Lycka är inget annat än avsaknad av smärta kombinerad med full rörlighet. Jag vill tillbaka. Eller åtminstone lära mig att tänka bort skiten.

Julfest i november

Det är obligatoriskt för seriöst företag att ordna en fest för de anställda i slutet av året. Det kallas julfest, men eftersom efterfrågan på lokaler och aktiviteter av förklarliga skäl blir skyhög i slutet av året får man hålla till godo med de datum som återstår. I år gick festen av stapeln i mitten av november, och platsen var Hacienda Santa Teresa.

Hacienda Santa Teresa är ett gods av dignitet som ligger mellan Caracas och Maracay. Det är mest känt som ett romdestilleri men deras huvudsakliga verksamhet består av sockerrörsodling. Besöket innehöll en tur med tåg ut över ägorna, besök i lagringslokalerna och insupande – inte bara av romen som sådan – utan även av de fantastiska dofter och aromer som låg som slöjor över de stora trätunnorna i lagringslokalerna. Till ett astronomiskt pris gick det att köpa sitt privata fat rom, vilket bland annat Putin gjort.

Utmärkelser delades ut, jag fick en nål för 2 års trogen tjänst, det åts middag, dansades salsa dagen lång som sig bör, och dracks ordentliga mängder rom.





Jeffrey och Marcus med romen i högsta hugg.

Den fluffiga "vassen" är sockerrör.

Hela Elux Venezuela.

Prisutdelning till årets bäste säljare, Hernando Villalobos.

Och jobbet då?

I år har vi slagit säljrekord 3 gånger, nu senast i november. Som ett av de få länder i världen är utmaningen inte att sälja mycket, utan att sälja smart. Svårigheten är att nå distribution på nationell nivå, att få kunderna att köpa hela sortimentet och att lyckas få in produkterna i landet. Vi skulle troligen kunna slå säljrekord 3 månader i rad om vi ville, men därefter skulle alla lager i landet vara fyllda, vi skulle inte ha produkter att sälja på ett halvår och kunderna skulle inte kunna betala oss. Men eftersom Venezuela är världens mest kortsiktiga land så vägrar våra kunder att acceptera verkligheten. Varje dag är en ständig kamp, men det får sägas vara ett lyxproblem.

Som ett led i varumärkesutvecklingen lanserade vi för ett par veckor sedan en ny lyxlinje med omkring 50 modeller. Vi pratar ordentligt kostsamma produkter, cutting-edge teknologi och fantastisk design. Linjen kommer att hjälpa oss att slå oss in i mass-premium segmentet där vi än så länge haft väldigt sparsam närvaro. I dagsläget är vårt totala sortiment i det närmaste komplett, så det som återstår nu är att trampa gasen i botten. De senaste två åren har vi höjt varumärkesmedvetenheten med 2-300%, vilket är ett kvitto på att vi är på rätt väg.

Carlos Briceño, marknadschef, och jag under lanseringen av den nya linjen.

Syndaflod

För några veckor sedan såg det ut som att Gud äntligen upptäckt moralens bedrövliga tillstånd i Venezuela. Men han glömde förvarna Noah om sin åtgärdsplan, och så gick det som det gick.

Normalt sett regnar det en timmer eller två, och torkar upp på två till. Nu regnade det konstant i ett och ett halvt dygn. Hällregn. Avloppssystemen blev överfulla, vägarna översvämmades, trafiken lamslogs och ofattbart nog avled 5 personer i Caracas. Jag hade möte några kvarter från kontoret och kunde inte för mitt liv korsa gatan, som såg ut som en mindre flod. Till sist körde jag en mister Bean, utnyttjade min gringo-look och vinkade in en 4-hjulsdriven monsterjeep till kanten.

- Ursäkta min herre, skulle jag kunna få hoppa in i ert baksäte, varpå ni kör över till andra sidan av floden så jag kan hoppa av där?`
- Självklart, en gringo förtjänar all hjälp den kan få.

En promenad som normalt sett tar 15-20 minuter tog 2 timmar i bil. Flera av mina kollegor fastnade på motorvägen och kom inte hem förrän halv två på natten, brunnslock lyftes upp av vattenmassorna och fördes iväg längs körbanorna och vissa företag ordnade övernattningar till sina anställda. Och eftersom venezuelaner är som venezuelaner är vräker de sig hänsynslöst fram med full kraft genom vattenmassorna i sina jeepar, så att vattnet står som en två meter hög våg över fotgängarna. Däribland jag. Paraplyet gjorde större nytta som sidoskydd. Det hjälpte föga att skaka nävarna i vanmakt och ursinne. Jag förstår varför folk går beväpnade.

Det här med att köra bil berusad...

Mer regel än undantag. Den största faran i trafiken är alltså inte döda hundar eller gropar i vägen, det är heller inte galna förare som tränger sig, rånare eller korrumperade poliser. Värst av allt är att folk vägrar inse det moraliskt oriktiga (eller omoraliskt riktiga) i förfarandet. Ej heller skulle de få för sig att erkänna att de inte är i skick att köra. Därför måste jag berätta hur genialiskt Jennifer löste situationen när familjen tillbringat en helkväll i bingohallen, och hennes far satte sig vid ratten, mer än lovligt rund under fötterna.

- Pappa, ska du verkligen köra?
- Ja, självklart. Inga problem.

Han sätter sig vid ratten och somnar omedelbums. Jennifer väntar i två minuter och ropar sen:

- Pappa, vakna, vi är framme.
- Va? Vem? Är vi framme? Det var det jävligaste. Hur kunde ni låta mig köra i det här tillståndet?

Han rumlar ut i natten, blir instuvad i baksätet och någon annan tar ratten.

Så ska en slipsten dras.

Playa Miami

På sistone har jag kommit in i tredje andningen vad gäller helgaktiviteter. För ett par veckor sedan stuvade vi in oss fyra personer i en bil och åkte till Rio Chico. Legenden berättade om en undanskymd strand – Playa Miami – där inga gringos finnes, och knappt några andra heller för den delen. Men först skulle lördagskvällen tillbringas i själva byn Rio Chico. Och värre, det skulle åkas till Rio Chico.

Det var lite av en plåga att ta sig dit från Caracas. Visst håller jag med Boye, men i det här fallet föredrar jag faktiskt att komma fram snabbt, och inte att tillbringa halva lördagen med packning, toalettbesök och många timmar på brottsligt dålig venezuelansk motorväg. Folk här har ingen insikt i att bilresor är tröttande utan drar ut på allt, ända ut i sin spets. Jag blir helt matt av alla köer, folk som tränger sig högt och lågt, öldrickande chaufförer, bolmande avgasrör, döda djur, bilstereos kraftigare än hornen vid Jeriko, ojämnheter i vägarna som får bilarna att lätta, galningar som springer mellan filerna och viftar med armarna eller säljer torrt bröd. Som sagt, jag blir helt matt.

(Jennifer och Marcus. Ett av stoppen under resan.)

Men väl i Rio Chico kändes allt rätt. Posadan vad skabbig och billig, således helt perfekt. Byn hade det typiskt centralamerikanska stuket på byggnader, byvägar och folk. På sena eftermiddagen sitter precis varenda människa och drönar på ”trottoaren” utanför sina hus på billiga plaststolar, och gör – ingenting. Tittar på sin höjd sig omkring. När mörkret tränger sig på sitter alla kvar på sina plaststolar. Och när det blir natt sitter de – just det – och slumrar på sina plaststolar.

Värt att notera från kvällspromenaden är den taxi som stannade i ett gathörn och kräkte ur sig 4, 5, 6... 10 personer!

Det blev krubb på en pizzeria som inte serverade cuba libre! De lät oss istället hämta vår egen rom, helt oväntat och ganska kul. Bring your own beverage.

En kvart senare kom de ändå utspringande med en Cuba libre! Av den väl tilltagna typen. Den typen av problem är hanterbara. Det är värre när det blir som när en bekant beställde en kalkonsmörgås för ett par veckor sedan. När den väl kom och hon satte tänderna i mackan så var den späckad med skinka.

- Hördu, jag beställde kalkon på mackan?
- Ja?
- Men det är ju skinka på den här?
- Ja, det är för att kalkonen var slut.

(Bilden: Väl tilltagen Cuba Libre)

Under natten på posadan blev vi attackerade av ett monsunregn. Zinktaket förde sånt oväsen att jag vaknade adrenalinstinn med bankande hjärta. Omöjligt att sova, så jag ställde mig i natten för att titta och lyssna när åskan ljungade och blixtarna bokstavligt talat jagade varandra kors och tvärs över himlen.


För att komma till Playa Miami krävs en halvtimmes båtfärd genom mangrovesjöar. Där den farbara sjön tar slut finns en lång brygga som leder till en stor palmbeväxt sandbank. Sandbanken är kanske 200 meter ”djup”, många kilometer bred, och skiljer sötvattnet från det karibiska havet. På sandbanken har uppförts en liten klunga bungalows med tillhörande restaurang. Restaurangen har muntlig meny – kyckling eller fisk – ta det eller låt bli, och har därtill en mycket karibisk stil. Högt i palmbladstak, trämöbler, bambubeklädd bar, stranden några jämfotahopp bort och trådlöst Internet.

(Sten-påse-sax under båtturen.)

(Bryggan som leder till sandbanken.)

(Sandbanken och restaurangen)

Det var en bra dag. Väldigt skönt med en avskiljd strand, utan skränig musik. En tråkig detalj med en isolerad strand är dock att ingen tar hand om den, vilket i Venezuela innebär att 100 meter bort från bungalowerna är stranden fullkomligt översållad med plastflaskor, skor och allehanda sorter av ilandflutet skräp. De mängder av avfall som måste dumpas i havet går inte att föreställa sig.

(Jennifer)





En annan tråkig – men naturlig – detalj var myggorna. De fanns inte på själva stranden, men tog du två steg upp i vegetationen så kom de störtande som målsökande raketer. Inget mesigt flygande i cirklar eller försiktigt letande efter en öppning eller väntande på ett obevakat ögonblick. Här dög inget annat än direkta och omedelbara kamikazeattacker. Ettriga landningsförsök på varje antydan till bar hud, och därefter har du 1,5 sekunder på dig att försvara dig, annars sticker de. Dödstalen är oerhört höga, men massangreppen gör att du omöjligt kan försvara dig från alla, så åtminstone ett par tre stycken lyfter tillbaka mot skuggorna och sina sjudande gölar för att ge liv åt ytterligare en generation självmordsflygare. Till sist rusar du vilt fäktande genom taggiga snår och skållhet sand rakt ner i havet i desperat jakt på respit. Av förklarlig skäl höll vi oss på stranden och i vattnet.

Någon kilometer bort längs stranden hittade vi ett par övergivna och delvis förfallna hus, som måste betraktas som lägesmässigt mycket exklusiva.

(Utsikt mot vattnet från huset.)

En ödslig karibisk strand, två grannar på behörigt avstånd, vit sand, blått vatten och sol vareviga dag. Jag blev distraherad av två gamar som skuttade undan när jag närmade mig, varför jag blev ordentligt skrämd av den gamle fiskaren som stod under en palm och förpackade dagens fångst. Han berättade att huset tillhörde några tyskar som inte varit där på många år. Han var nog inte helt nöjd över att ha blivit överrumplad i bara t-shirt och kalsonger, så några minuter senare lastade han sin kärra och satte av längs vattenkanten på den packade fuktiga sanden. 1 timme skulle det ta till byn sa han. Och en knappt halv kylväska med fisk var dagens skörd.

(Fiskaren med tillhörande keps.)

Blandade motorcykelbilder

Snabbt stopp vid metrostationen i Petare, utsikt över själva barrion.


Riktning in mot centrum av Caracas från Petare.


Gänget som kandiderade i Chavez färger i det nyligen genomförda guvernörsvalet.


En av de gatukiosker som det finns tusen av i Caracas.


Långtidsparkering.


Glassförsäljare som i 90% av fallen kommer från Haiti. Kyler glassen med kolsyreis och lockar kunder genom att ringa i ringklockor och spela IFK-ramsan på någon elektronisk speldosa.


Baseball, nationalsport i Venezuela.


Papaya på gatumarknad i okänt caracaskvarter.


Det formulär jag undertecknar vid resor med vårt taxibolag. Min chaufför har genomskådat mig.

Ekonomisk turbulens

Den parallella växelkursen rusar i höjden igen. Planen var att stå kvar som minoritetsägare i lägenheten som Carolina nyligen köpt, men osäkerheten här är för stor, så det blir till att leta andra investeringsmöjligheter. Som vanligt var jag girig och växlade inte när kursen hade en tillfällig dipp. Tänkte att den kommer att gå ner ytterligare, och så gick det som det gick. Men! Det verkar som att jag efter två års kamp kommer att få tillgång till den personliga växlingskvot på en handfull tusen dollar som varje venezuelan har rätt till. De har nekat mig i tre institutioner, men skam den som ger sig. Med en gnutta tur får jag allt godkänt till mitten av december, vilket ger mig dubbel kvot, en på var sida av årsskiftet. Enda kruxet är att beloppet enbart får användas för konsumtion i utlandet, varför jag med glädje kommer att betala allt som alla behöver när jag kommer till Sverige i juletid.


Med tanke på Chavez senaste utspel lär de ekonomiska krumbukterna hålla i sig. För omkring ett år sen fick han för första gången stryk i en folkomröstning. Han ville förändra konstitutionen för att kunna sitta kvar på presidentposten ett obegränsat antal gånger, men misslyckades med ett par ynka procentenheter.
Nu i slutet av november fick han dessutom ordentligt på fingarna i guvernörsvalen. För första gången på 10 år kan sägas att en majoritet röstade emot den sittande regimen. De 6 viktigaste valområdena gick till oppositionen, vilket alla tolkar som att skutan har tippat över. Motreaktionen från Chavez sändes på TV igår kväll, och bestod av ett återupplivningsförsök av konstitutionsförändringen. Tvärt emot det folk röstade i förra valet. Och marknaden sparkar bakut med full kraft.

Den ekonomiska turbulensen är som en uppretad polsk riksdag på syra. Cesar Romero, vår säljare i Maturin, berättade att han för 15-20 år sedan betalade hyra, mat, transporter och nöjen i en månad med 1.200 bolivarer. Nu räcker samma belopp till exakt en lokal bussbiljett i Caracas. När jag kom hit kostade lunchen på ”Kackerlackan” – vårt lokala hak – 11.500 bolivarer. Nu kostar samma tallrik 28.000. Subventionerna som under flera år gjort importen någorlunda genomförbar är i det närmaste satt ur spel, vilket inom några månader kommer att göra alla importerade varor dubbelt så dyra.

Bogotá

För några veckor sedan förärade jag Colombia och Bogotá med ett besök. Riktigt schysst stad. Välordnad och civiliserad, belägen så högt att klimatet liknar svensk sval sommar, med något kyligare kvällar. Mycket serviceinriktade människor, nästan så jag trodde att de drev med mig efter två år i Venezuela.

Värt att nämna från den korta visiten är:
• En rund restaurang som mycket långsamt snurrade runt sin axel, så att utsikten ständigt skiftade. Hastigheten var lagom för att vi skulle hinna ungefär ett varv under lunchen, och alldeles exakt anpassad för att jag skulle bli ynkligt åksjuk...
• La Ballena – valen. Ett kodnamn för en djärv operation som FARC gav sig i kast med, och dessutom genomförde, mitt i Bogotá. De hyrde/köpte en gård, som vi förresten kunde se från karusellrestaurangen, vid sidan av en motortrafikled, grävde en tunnel under vägen och tog sig upp på andra sidan, genom golvet på ett vapenförråd! Området var såklart militärt och högbevakat, men när kuppen uppdagades var det för länge sedan för sent.
• La Paloma – en pub eller mindre restaurang som ligger längs med vägen, uppkastad på berget som vilar vid sidan av huvudstaden. Där har man en finfin utsikt och kan dricka något som kallas för ”canelasso”, vilket är en mesig och utspädd variant av glögg. Fast utan kryddor. Leonor (se bilden), colombianskan som var med mig i Colonia Tovar, tog med mig dit och berättade om hur staden under de senaste åren genomgått en häpnadsväckande metamorfos, från en kokande gryta av maffia, droger och gerilla till en relativt stabil och välmående stad.

Colonia Tovar

Nu har jag äntligen besökt det där stället Colonia Tovar som alla tjatar om. Det är en bergsby i tysk stil med svalt klimat, dimma och jordgubbsodlingar. Det sägs att det är i det närmaste omöjligt att framgångsrikt bosätta sig där utan att ha tysk familj. Det sociala och ekonomiska trycket är för stort.

Stället var helt ok, atmosfären påminde om ett Galipan, byn som ligger på andra sidan Avilas kam, fast med byggnader i tysk alpstil. Ni som har varit i Galipan vet vad jag menar.

Jag har min teori helt klar för mig, Colonia Tovar är inget annat än ett tillhåll för de efterlevande familjerna till de nazityskar som smugglade sig själva ut ur Europa i slutet av andra världskriget.

Fria fall

Så har det hänt, det som aldrig skulle kunna hända mig, och som alla sa skulle hända mig. Jag har slirat omkull med motorcykeln...

Strax efter mörkrets inbrott fräste jag upp mot ingången till Avila för att tvätta lungorna rena från avgaser med hjälp av en kortare djungelpromenad uppför berget. Tyvärr är vägarna i det här ”landet” inte att lita på, fulla av döda hundar och gropar stora som brunnslock, i bästa fall utmärkta med en trädgren som den i sig själv är en lika stor trafikfara. Den här gången hade någon omtänksam person vält ut ett lass jordblandad grus på körbanan, som plötsligt dök upp i min ljuskägla, och i vilket mitt framhjul halkade som på ett oljat bananskal. Det gick så rysligt fort att jag inte ens hann reagera innan jag låg med fejan i asfalten. Hastigheten var låg, men iklädd shorts och t-shirt spelar det ingen roll. Ett blåmärke på höften, stort som en sjumannaplan, en ordentligt skrapad underarm och ett jack i handflatan löd räkningen. Någon dag senare stod det klart att även ett ledband i axeln fått sig en ordentlig kyss, och det är det enda som fortfarande stör mig nu, nästan två veckor efter fallet.

I stort var det en billig läxa och bra erfarenhet. Det har inte spelat någon roll hur mycket folk har tjatat, det är först nu när jag upplevt det själv som jag inser vikten av extrem försiktighet.

Så varför ”fall” i plural? Jo, när min axel lugnat sig så pass att jag inte kunde motstå abstinensen stack jag till parken för att spela fotboll efter jobbet. Utanför den upplysta planen hade beckmörkret fallit och det gick inte ens att skönja muren som hindrar bollar och barn att ramla ner i floden La Guaire som gyttjigt klumpar sig fram i ett dike 3-4 meter nedanför. Ännu mindre syntes det gapande svarta hål i muren som uppstått när ihärdigt regnande gröpt ur flodbanken underifrån och fått stora markstycken att ramla ner i vattnet. Att skjuta ut bollen i natten är liktydigt med ett finansiellt avbräck, eftersom det vore omöjligt att hitta kulan igen. Den skulle helt sonika spolas bort och hittas av en indianstam någonstans i brasilianska Amazonas. Men det var inget jag oroade mig för, eftersom jag är en så pricksäker skytt. När skottets bana kröktes och ett skadeglatt men förtvivlat sus hördes från övriga spelare var mitt sista förtvivlade hopp att den skulle ha hindrats på sin banefärd av bambu eller frodigt ogräs. När jag rusade fram för att kolla försvann marken under fötterna på mig och jag föll okontrollerat ner i mörket.

Det tog nog inte mer än ett par sekunder, men jag hann bli irriterad över att jag inte såg något, och att jag inte kunde få stopp på nedfärden. Plötsligt stod jag förvånad i mörkret nere vid vattnet, helt oskadd, och hörde folket ropa efter mig några meter upp. Och när ögonen vant sig vid mörkret hade jag ofattbart nog bollen intill fötterna. Dags att börja ta det lilla lugna tror jag.

Anledningen till att axeln fortfarande väcker mig på nätterna tror jag är min livslånga fiendeskap med grannens frenetiskt skällande best till hund. Den står på balkongen på första våningen, hänger halvvägs ner till marken och sprutar en kaskad med ilsket spott vid varje skall. När jag kliver innanför grindarna brukar jag plocka upp något kastbart att hota rackan med. Det har den lärt sig, så den skäller inte längre på mig. Men nu kom vi två stycken, och odjuret ville visa sig på styva linan. Håret la sig platt på oss av vätan och tryckvågorna, och den kaströrelse jag reflexmässigt svarade med, slet av de sista fibrerna på ledbandshelvetet. Hunden tystnade och flydde, troligen mer på grund av mitt skrik av smärta än för mitt fejkade kast.