Studiebegåvningen Javier

Sen åkte vi och hälsade på studiebegåvningen Javier, som var en av de som pappa Jean hade stöttat ekonomiskt under studietiden. Han hade kört hela loppet och stod nu som färdig läkare. Han bodde fortfarande med sin mamma i ett hus som var i oerhört dålig form. Istället för att lite i taget försätta byggnaden i ärbart skick hade de valt att bygga ut. Mer av samma. Trädgården var som en trädbeströdd sluttning med svagt upptrampade stigar. Bakom en grushög växte mynta av olika slag. Kämpade man ner några buskage kom man fram till ett apelsinträd, papaya växte runt hörnet, hand i hand med ett gammalt staket utan början eller slut. Örter. Citronmeliss. En buske översållad med giftiga larver. Medicinalväxter. Sporadiska bananer, vad nu det betyder. I stort ett äventyr av ur svensk synpunkt sällan skådat slag. Vägen var dock belag med betongblock, tack vare att grannarna gjort gemensam sak.

Javiers mamma var oerhört blyg. Tog i hand som en sladdrig pannkaka och vågade inte möta min blick. Torr hy som spände över käkarna. Mumlade till svar, men verkade tillfreds. Hon bjöd på svagt sött kaffe och på plåttallrikar vankades olika former av sötsaker som hörde påsken till. Och de hade i alla fall kabel-TV.

Min slutsats är att människor på landet i Venezuela tycker mycket om att få besök. Men att de tycker om det för sakens skull. Interaktionen mellan människorna är minimal. Mycket av tiden tillsammans tillbringas i icke-pinsam tystnad när alla glömmer bort varandra och i maklig takt bara tittar sig omkring. Ibland försvann Javier en stund, utan att egentligen någon märkte något. Lite av definitionen av otvunget umgänge.