Eller, mja, de jobbade på ambassader i alla fall. Norrmän, finnar, tjecker, kanadensare, fransmän, peruaner, venezuelaner, italienare, en nationalitet till som jag glömt, och så slutligen Pål, den galne svensken och jag.
”Hur känns det att köra nykter?” frågade jag galne svensken i bilen på väg till festen. ”Jag är inte nykter, jag drack en flaska vin innan jag gick hemifrån.”
Vi saktade in vid Chula Vista och frågade efter vägen. En platå uppe på ett berg med hela Caracas vid sina fötter. Blinkande ljus, en enda röra av dämpat brusande trafik, spelande syrsor och andlös förundran över vad ödet kan ha i beredskap härnäst. Ett äldre par satt på tältstolar och delade bröd och vardag på ett kreativt sätt. Dit ska jag åka en kväll för att göra ingenting annat än att dricka liv.
I ett halvslummigt område äntrade vi en oslummig takvåning med fantastisk utsikt, takterrass med liten pool och pingisbord som självklart hade fått alla sina bollar slagna ut i intet. I takt med tiden blev folket berusade på europeiskt och hämningsupplösandebefriat sätt, jag hade faktiskt saknat det märkte jag. Alla delade vi utanförskap, brist på familj och nära vänner. Ett hav av sociala tentakler som viftande sträcktes ut åt alla håll, människor på språng, tillfälligt besök och törstiga på nytt och annorlunda. Kvinnor och män som pratar och agerar på lika villkor. Det är stor skillnad på europeisk och sydamerikansk kultur.
No comments:
Post a Comment