Jag hatar alla venezuelaner. Utan undantag. Och jag är stolt över att erkänna det. När jag checkade in på flygplatsen var mitt handbagage för stort.
- Nejdå, det kollade jag extra noga när jag köpte det.
- Tyvärr, du får inte ha det som handbagage. Det är för stort.
- Ok, då går jag och pratar med dina kollegor på kontoret. Jag är strax tillbaka.
- ---
- Jaha, där ser du, det gick alldeles utmärkt.
- Jaha, men då får vi väga det. Där ser du, det väger för mycket.
- Så nu är det inte för stort längre? Ok, då plockar jag ut den här påsen med mina skor och min dator, så går det inom viktgränsen.
- Hmm… jaha, men det går ändå inte. För du får bara ha 1 handbagage.
- Vad pratar du om? Titta dig omkring, här går massor av människor med två eller flera handbagage. Dessutom köper alla taxfree och går på flyget med ytterligare en påse.
- Nejdå, de kommer inte ens igenom säkerhetskontrollen om de har mer än ett handbagage.
- Ok, om du säger det så är jag väl tvungen att tro dig. Men jag vill inte komma in och se motsatsen.
- ---
- Hej på dig, kille i säkerhetskontrollen. Jag ser att det är många som går in med två eller fler handbagage?
- Jadå, det är inga problem.
- ---
- Hej på dig igen, äckliga kvinna i incheckningen. Jag såg precis i säkerhetskontrollen att det är många som går in med två handbagage.
- Det kan inte stämma. De måste ha åkt med ett annat bolag.
- Det var ett bra försök av dig, men jag kollade med säkerhetskontrollen, och samma regler gäller för alla bolag. Borde inte du veta det?
- Jaha, men jag tror inte dig. Ditt ord står mot mitt.
- Menar du allvar? Säger du att jag ljuger?
- Kalla det vad du vill.
- ---
- Hej igen du förbannade hynda. Ser du här att jag har tagit 15 kort med min kamera på folk som har 2 eller fler handbagage efter att ha passerat säkerhetskontrollen.
- Jaha, men när de ska gå på flyget kommer de att ta de väskorna ifrån dem.
- Hördu, det finns tillfällen i livet när man pratar, och det finns tillfällen i livet när man lyssnar. Nu är det ett tillfälle när du ska lyssna noga. Du anklagar mig för att ljuga, och nu visar jag dig bildbevis på motsatsen. Är det inte läge för dig att be om ursäkt.
- Jaha, men…
- Stopp! Svara på frågan.
- Ok.
- Säg det.
- Ok. Ursäkta.
- Tack för det. Du är den första venezuelan som erkänt ett misstag under mina 1,5 år här. Nu ska vi se om det stämmer det du säger, att övriga passagerare blir fråntagna sina extra handbagage när de ska borda. Om inte så kan du räkna med att din chef kommer att få ett intressant samtal av mig när jag kommer tillbaka.
Visst är det härligt och kreativt av mig att lägga energi på de viktiga sakerna i livet? Ok, jag skäms lite, och jag kommer aldrig att nå hela vägen fram, men om jag bara lyckas ändra en enda sak här så kan jag dö med gott samvete. Jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln om jag en dag insåg att jag blivit ytterligare en av alla dessa konformister som tar emot och sväljer undan, dag efter dag, utan att säga ifrån. Falling down, som min bror sa när jag berättade storyn för honom. :-)
8 comments:
*skrattar* Jag kan inte säga annat än att jag förstår hur du känner dig och är imponerad över att du ändå behärskar dig så pass att detta är det enda du gör. Hade det varit jag hade redan venerna i min panna spruckit och jag hade gått bärsärk och kastat mina kläder och saker runt omkring mig, helst på kärringen.
Kanon Marcus, jag hade gjort precis likadant! Bara att gratulera till en match vunnen på TKO! Kul att läsa din blogg och gör det med nöje varje vecka!
Fredrik Wellander
Hei Marcus!
Gratulerer med enda en seier! Jeg var på badeland i Cuidad Guayana helgen. Der var det ingen kø til sklia (waterslide), men derimot den sterkeste rett. Dessuten var jeg den siste gringoen i ørkenen. De nærmeste utfordrerne var en hindu-afro familie fra Guyana, så jeg vant lett. Ikke så mye nytt fra bekjente i Cuidad Guayana, bortsett fra bilran, kidnappingsforsøk og sånt.
Det var bussturen hjem som var funny. Vi hadde ikke rukket å kjøpe hjemreisebillett så vi måtte dra innom Puerto La Cruz først fordi det var eneste bussen som hadde billetter igjen. Vi reiste kl 20 etter å ha sendt melding til familien i San Felix i tilfelle vi skulle bli rana fordi bussen så litt skummel ut. Kl 23 merka jeg at San Felix bakteriefloraen nok en gang hadde tatt knekken påmagen min. Gikk på do bakerst i bussen. Lyset funka ikke men klarte meg likevel bra, selv om bussen bevega seg mye (150 kmt). Når jeg skulle skylde ned så skjønte jeg at dassen ikke hadde vann. Døvt for neste person. Heldigvis så klarte jeg å unngå å bruke dassen igjen.
Når vi kom til Puerto La Cruz var det heldigvis et reint toalett. Forresten utrolig hvor stor etnisk forskjell det er fra Bolivar (indiansk med litt afro og spansk) til Puerto La Cruz (afro-spansk-indiansk med mye afro). Vi kom oss på en minibuss og jeg ba til Noen/Noe om å slippe å drite i buksa. Det var en dame på bussen som Tatiana, med sin ekstreme Favela intuisjon, forklarte meg at var problemer. Når vi kom til Guarenas utafor Caracas begynte hun dama (en feit bestemor) og klage på at hun ikke hadde blitt satt av på riktig sted. Hun begynte å skrike, helt til en annen mann i bussen sa "slapp av". Da klikka det for den feite bestemora. Hun begynte å skjelle ut mannen, men kona til mannen begynte å skrike tilbake "Hvis dere slår man min er det jeg som slår tilbake". Dette var jo kjekt å vite siden men ikke har rett til å slå damer med mindre det er kona eller barna. Da begynte datterdattern til bestemora og bestemora og rope: ballesuger (mamahueva) og jordspiser (tierrua, et veldig grovt ord som betyr ultraslum-uutdannet-barbar-taper). Hun andre dama sa: "framtredende kan lure", noe som betyr at selv om jeg er liten så slår jeg hardt. En av sjåførene (3 stykker for 12 passasjerer), strakk ut en hand og ba om ro. Da ropte bestemora som sto to meter unna "ikke ta på meg, jeg ringer politiet med en gang". Etterhvert roet det seg ned fordi bestemora og familien hennes aksepterte å bli satt av på nærmeste bensinstasjon.
Vi kjørte videre til Caracas der det viste seg at ingen av sjåførene kunne veien. Dessuten hevda de at de aldri hadde sagt at de skulle til Caracas, bare til en bussstasjon i utkanten. Heldigvis var de ingen som aksepterte det, siden det var en blank løgn, så passasjerene måtte forklare veien til bussstasjonen. Noe som tok over to timer til tross for at det ikke var hovedrushtid. På veien så skjedde det så mye rart i gata at busssjåførene som ikke hadde vært i Caracas på lenge hadde latterkrampe når de kom fram, sammen med resten av bussen. En typisk ting var at en av sjåførene flørte med jenter i bussen ved siden av. Fra krangel og løgn til latter på 2 timer.
Pål
Det är du och Winston Smith. Respekt!
Falling down...
Bwahahahaa! Helt wunderbaum Marcus!
Höppas att ällt e brå med dig. (Jag körde med lite skandinaviska bokstäver för att du kanske känner att du har för lite av dem.)
Fridens Liljor!
// Johan Varland
BTW, jag och Erik Karlin har tillbringat en natt på flygplatsen i Manchester för att vi inte fick ha två handbagage i säkerhetskontrollen.
Jag lyckades knö i allt i den ena väskan men då hade jag ju en tom datorväska över. Eftersom jag är så trögtänkt så kom jag inte på förrän efteråt att jag skulle satt den på huvudet och hävdat att den var en hatt.
// Jo V
Post a Comment