Luz, Viktor och Carolinas bror Pierre bodde tillsammans i ett hus som i Sverige skulle ansetts närapå obeboeligt. Inget glas i fönsterna, betong- eller stengolv, trasiga dörrar, kala betongväggar, igenvuxen trädgård och fyra skrotbilar (a.k.a. renoveringsobjekt) på uppfarten. Men fullt av positiva vibrationer och avslappnade dagar, och de hade i alla fall kabel-TV.
Vi möttes av Nevada, Manchas och Linda som med olika frekvens på svansarna tittade nyfiket på oss. De var alla hittehundar som Viktor släpat hem. Någon gång då och då när de blev för många satte de in annons under bortskänkes och fick konstigt nog massor av svar varje gång. Enligt Luz var samtliga av hundar allergiska mot hundmat, så de fick lagad mat två gånger om dan.
(På bilden Manchas)
På bakgården fanns en pool som de fyllde genom att leda in en bäck genom trädgården, och strax bakom snirklade en stig vidare uppåt bergen mellan bananplantor och apelsinträd in i djungeln. Huset låg mer eller mindre i en dal, med berg åt alla håll.
Det fanns inget varmvatten, utan duschen hade en stor klump till munstycke. Inne i klumpen fanns någon typ av doppvärmare som gav en behaglig temperatur så länge man inte skruvade upp trycket. Grannarna var en hop bröder och kusiner i 35-60-årsåldern som tillbringade dagarna med att dricka sprit. När jag gick bort och hälsade på dem blev de mer än lovligt förvirrade, och ett par av dem höll på att trilla omkull, troligen mer av berusning än av förvåning. En av dem tog mod till sig och ville bjuda mig på hemmaodlade apelsiner. Orange. Det visste han. Och apple.
No comments:
Post a Comment