Jají

Vi åkte på utflykt i bilen med trötta fönsterhissar. Till byn Jají som låg ungefär där vägen tog slut. Där hade familjen Cadilhac bott i nära 15 år, frodats och myst, lite av bygdens exotiska inslag. Pappa Jean hade drivit restaurang, överraskat familjen med att ta hem getter som åt upp böcker och sponsrat bygdens studiebegåvningar så de kunde gå i skolan ordentligt. Strax ovanför byn hade de haft en ofärdig gård på 8 hektar som var tänkt att utvecklas till ett 5-stjärnigt turistkomplex. Nu hade det inte blivit så utan tomten hade sålts med ett halvfärdigt hus, till Carolinas förtrytelse och besvikelse.

Jorden var bördig, det var varmt och skönt, och Pierre kunde mångt och mycket om plantor och djur. Vi passerade ett ödmjukt hus där en skock barn följde oss med blicken. Tydligen hade de bara flyttat in en dag, slagit upp fyra väggar och ett tak och tagit marken i besittning. Fast det är klart, vad annars skulle de göra om de inte hade pengar att köpa bostad för?