Galipan

Galipan är en by som ligger utströdd över den del av berget Avila som vetter ner mot havet. Det går att komma dit med hjälp av kabinbanan som går upp till hotell Humboldt, och därefter jeep, men det går också att ta den långa turen till fots. Istället för att kämpa sig upp sista biten till hotell Humboldt viker man då istället av nedåt, på en knappt synbar stig. Det gjorde jag och Carolina för någon helg sen. Vi tog lite för många foton och fick skynda på de sista stegen när det började mörkna, för att inte fastna i skuggorna i djungeln.

En helt vanlig helg, en svårtillgänglig plats, och ändå var alla tänkbara sovplatser belagda. Vi frågade oss fram mellan gårdarna och njöt av den tystnad och de dofter som inte ens kan anas nere i Caracas, bara någon kilometers fågelväg bort på andra sidan bergskammen.

Mot alla odds fick vi tak över huvudet och tillbringade den mycket kylna kvällen ätande oxfilé vid ett rangligt bord. Sex timmars promenad sliter, så när grannarna kom på besök för lördagens parti domino troppade vi av.

Byborna var slående väluppfostrade och tillmötesgående, närpå en chock efter allt krigande i Caracas. I huttrande morgonluft med värmande morgonsol åt vi frukost med fantastisk utsikt över eukalyptusodlingar och karibiska havet vid horisonten.

Jesus Villavicencio

Är en av våra säljare. En herre i 55-årsåldern som tjänar alldeles för mycket pengar. För två veckor sedan blev han rånad i hemmet. Ett gäng skurkar överföll hans son på väg in i huset, tvingade av honom nycklarna och höll honom fången i en skåpbil medan ett par av dem gick in i huset och pistolhotade resten av familjen. De snodde precis allt av monetärt värde.

Merida

Merida är en studentstad som ligger i anslutning till Anderna med Pico Bolivar som landets högsta punkt på strax över 5000 meters höjd. Carolina har sin mamma i Merida, och dit gick påskresan med nattbuss. Utan oss, som det såg ut som. Det är fanimig helt sjukt att inte ens Carolina med europeisk uppfostran har förmåga att planera sin tid. Några dagar tidigare hade hon till och med missat bussen från Valencia, men inte ens det fick henne att vara ute i god tid. Där satt vi i traditionsenlig bilkö, jag tyst med spända käkar, Carolina nervöst pratande och taxichauffören brytande mot alla trafikregler som över huvud taget var möjligt för att undvika mitt annalkande raseriutbrott.

Jag var helt övertygad om att det var kört(!), men eftersom alla fungerar på samma sätt i detta U-land så var såklart även bussen sen. 45 minuter för sent lättade chauffören på bromsen och lite i taget pös ångan ur mig.

Luz och Viktor

Merida var inte så kallt som alla hotat med. Mamman Luz med sitt ryska sällskap Viktor mötte oss. Viktor hade kommit på besök till Venezuela för 8 år sen. Han söp bort sitt pass på ett disco och det tog ryska ambassaden fyra år att skaffa nytt sa han. Efter fyra år hade han vant sig så han stannade. Det är garanterat en lögn, men en bra story.

I Ryssland har han kvar fru och barn, men lever med Luz. Han ägnar sig åt att reparera bilar, men med tanke på att jag fick lyfta rutan för att elhissen skulle fungera så lär han inte vara så framgångsrik. Men han svetsar i alla fall utan skyddsglasögon.

Pico Espejo

Världens högsta och längsta kabinlift går från Merida upp mot Pico Bolivar och når ofattbara 4765 meters höjd. Bara 42 meter lägre än Mont Blanc. Det var onsdag, och kön till biljettluckan gällde söndagens turer, men med lite list och ännu mer tur lyckades vi få tag på två biljetter. Fråga mig inte hur, för då tror ni att jag blivit venezuelan.

Fyra olika kabiner, 50 minuters effektiv lifttid, allt kallare luft, avtagande vegetation och luft så tunn att man kunde slå hål i den. Jag skulle bestämt promenixa upp på en höjd högre än Mont Blanc, men efter 100 meter fick jag huvudvärk och blev snurrig, så det blev inget av med det. Dessutom hade jag ingen aning om hur jag skulle gå.

Jag gjorde mitt bästa för att få uppleva höjdsjuka, sprang i motlut och körde djupa knäböj, men utan framgång. Det enda som hände var att jag dråsade ihop i en hög efter 30 sekunder, låg flämtade som en bälg i fem minuter och fick läppar torra som pergament.

Huset där vi bodde

Luz, Viktor och Carolinas bror Pierre bodde tillsammans i ett hus som i Sverige skulle ansetts närapå obeboeligt. Inget glas i fönsterna, betong- eller stengolv, trasiga dörrar, kala betongväggar, igenvuxen trädgård och fyra skrotbilar (a.k.a. renoveringsobjekt) på uppfarten. Men fullt av positiva vibrationer och avslappnade dagar, och de hade i alla fall kabel-TV.

Vi möttes av Nevada, Manchas och Linda som med olika frekvens på svansarna tittade nyfiket på oss. De var alla hittehundar som Viktor släpat hem. Någon gång då och då när de blev för många satte de in annons under bortskänkes och fick konstigt nog massor av svar varje gång. Enligt Luz var samtliga av hundar allergiska mot hundmat, så de fick lagad mat två gånger om dan.

(På bilden Manchas)

På bakgården fanns en pool som de fyllde genom att leda in en bäck genom trädgården, och strax bakom snirklade en stig vidare uppåt bergen mellan bananplantor och apelsinträd in i djungeln. Huset låg mer eller mindre i en dal, med berg åt alla håll.

Det fanns inget varmvatten, utan duschen hade en stor klump till munstycke. Inne i klumpen fanns någon typ av doppvärmare som gav en behaglig temperatur så länge man inte skruvade upp trycket. Grannarna var en hop bröder och kusiner i 35-60-årsåldern som tillbringade dagarna med att dricka sprit. När jag gick bort och hälsade på dem blev de mer än lovligt förvirrade, och ett par av dem höll på att trilla omkull, troligen mer av berusning än av förvåning. En av dem tog mod till sig och ville bjuda mig på hemmaodlade apelsiner. Orange. Det visste han. Och apple.

Jají

Vi åkte på utflykt i bilen med trötta fönsterhissar. Till byn Jají som låg ungefär där vägen tog slut. Där hade familjen Cadilhac bott i nära 15 år, frodats och myst, lite av bygdens exotiska inslag. Pappa Jean hade drivit restaurang, överraskat familjen med att ta hem getter som åt upp böcker och sponsrat bygdens studiebegåvningar så de kunde gå i skolan ordentligt. Strax ovanför byn hade de haft en ofärdig gård på 8 hektar som var tänkt att utvecklas till ett 5-stjärnigt turistkomplex. Nu hade det inte blivit så utan tomten hade sålts med ett halvfärdigt hus, till Carolinas förtrytelse och besvikelse.

Jorden var bördig, det var varmt och skönt, och Pierre kunde mångt och mycket om plantor och djur. Vi passerade ett ödmjukt hus där en skock barn följde oss med blicken. Tydligen hade de bara flyttat in en dag, slagit upp fyra väggar och ett tak och tagit marken i besittning. Fast det är klart, vad annars skulle de göra om de inte hade pengar att köpa bostad för?

Studiebegåvningen Javier

Sen åkte vi och hälsade på studiebegåvningen Javier, som var en av de som pappa Jean hade stöttat ekonomiskt under studietiden. Han hade kört hela loppet och stod nu som färdig läkare. Han bodde fortfarande med sin mamma i ett hus som var i oerhört dålig form. Istället för att lite i taget försätta byggnaden i ärbart skick hade de valt att bygga ut. Mer av samma. Trädgården var som en trädbeströdd sluttning med svagt upptrampade stigar. Bakom en grushög växte mynta av olika slag. Kämpade man ner några buskage kom man fram till ett apelsinträd, papaya växte runt hörnet, hand i hand med ett gammalt staket utan början eller slut. Örter. Citronmeliss. En buske översållad med giftiga larver. Medicinalväxter. Sporadiska bananer, vad nu det betyder. I stort ett äventyr av ur svensk synpunkt sällan skådat slag. Vägen var dock belag med betongblock, tack vare att grannarna gjort gemensam sak.

Javiers mamma var oerhört blyg. Tog i hand som en sladdrig pannkaka och vågade inte möta min blick. Torr hy som spände över käkarna. Mumlade till svar, men verkade tillfreds. Hon bjöd på svagt sött kaffe och på plåttallrikar vankades olika former av sötsaker som hörde påsken till. Och de hade i alla fall kabel-TV.

Min slutsats är att människor på landet i Venezuela tycker mycket om att få besök. Men att de tycker om det för sakens skull. Interaktionen mellan människorna är minimal. Mycket av tiden tillsammans tillbringas i icke-pinsam tystnad när alla glömmer bort varandra och i maklig takt bara tittar sig omkring. Ibland försvann Javier en stund, utan att egentligen någon märkte något. Lite av definitionen av otvunget umgänge.

Rysk grill

En av kvällarna armerade vi en rysk grillkväll vid poolkanten. Viktor marinerade kött och rev rödbetssallad. Det drogs fram en cd-freestyle som vi kopplade till ett par högtalare för att lyssna på ryska slagdängor. Viktor drack öl, trots att han som periodare egentligen inte borde, spelade gitarr och sjöng nostalgiska sånger från tiden under kriget med Afghanistan. Jag hotade allt och alla med hallon-rökelse och drack även jag Solera Light, som är den godaste ölen. När tiden led kröp hundarna upp i knäna på oss, ett par omärkliga centimeter i taget. Luz rökte sina årliga 3 cigaretter och livet var då och där. Att stå tyst och lyssna på mörkret och ana bergens silhuetter var fantastiskt.

Amöbor

Vår sista dag hade Carolina svårt att skilja på nummer 1 och nummer 2. Det bar av till läkarmottagningen med ett generöst tilltaget smakprov i en plastpåse. Det kostade facila tio kronor att få provet analyserat men det krävdes ytterligare 70 spänn för att få ett utlåtande från en läkare. Så vi ringde läshuvudet Javier istället. Men det var onödigt, för även jag förstod att Amuebas betydde amöbor.

Distortioner i ekonomin och hur de kan utnyttjas

Att köpa en bil här innebär flera månader, upp till ett och ett halvt år i kö. Så en begagnad bil som gått ett par hundra mil kan säljas betydligt dyrare än vad den köptes för. Då är det såklart intressant att ha en kontakt som jobbar på en bilfirma, och som får köpa två bilar per år utan att stå i kö. Eftersom anställda på en bilfirma sällan har de ekonomiska resurserna för att köpa en bil, säljer de istället sina två bilar för utgångspriset, mot en mindre avgift. Bilen kan sen säljas vidare på begagnatmarknaden med 35-50% vinst.

Nu är jag självklart inte inblandad i dylika spekulationsaffärer, men det hade varit ett enkelt sätt att tjäna 30 lax på ett par veckor.

De Gaulle!

Sa flickan som inte kunde säga ”r”.

Och jag träffade Charles de Gaulles barnbarn på krogen Atlantic häromdagen.

Så var det inte mer med det.

Läckan

Som jag hade i badrummet en kväll när jag kom hem har gett efterskalv. Det finns ingen annan rimlig förklaring till att kontorslokalen under min lägenhet rapporterade vattenskador i taket. Men vid inspektering visade sig taket vara torrt, trots tidigare fuktspår. Jag spelade helt oförstående, i äkta venezuelansk anda, och lämnade över ärendet till min hyresvärd. Med förvånande hast och precision grävde osynliga män ur mina rabatter på balkongen, tjärade botten på behållarna och drämde på med ny jord och nya blommor. Det kommer inte att läcka mer, och det är helt ok om de tror att det beror på tjäran. Och det värsta är att jag inte har det minsta dåligt samvete. Kan det vara så att jag börjar ruttna inifrån?

Henning Mankell - Viaje al fin del mundo

Vilken härlig bok! Och om jag kan njuta av språket i denna min födelsedagspresent, trots att den är på spanska, hur toppen hade den då inte varit på svenska?

National Sales Manager

Två veckor har jag hunnit med i tjänsten. Det är annorlunda än marknadspositionen, oerhört mycket mer operativ ledartid, vilket kommer att behövas. Det är galet vilken låg kvalitetsnivå de flesta säljarna håller. Det största problemet är den fullständiga avsaknaden av respekt för deadlines och fullgörande av uppgifter. De är som ett stort zoo fullt av endast strutsar, och nästan alla har sina huvuden, ja till och med större delen av halsarna, i sanden. Där står de med rövarna i vädret och väntar på att jag ska glömma vad de förväntas göra. Och när jag sparkar dem i arslena så tittar de yrvaket och förvånade upp och har tusen och en förklaringar till allt och lite till. Jag har gillrat fällor som inte går att komma ur, exempelvis har jag krävt personliga samtal inom 24 timmar från alla som inte nått vissa mål. Efter 48 timmar hade ingen ringt, så jag satte mig med en cigarr i mungipan, en flaska whisky i ena handen, telefonen i andra, och ringde upp var och en för ordentliga uppsträckningar. Tror ni inte att de flesta hade mage att börja åla sig och komma med ursäkter. Men fällan var bra gillrad. Med handskar av sandpapper, lyckades de små hala spädgrisarna inte slinka ur mitt grepp.

- Jo, Marcus, jag har inte ringt för jag hade så mycket att göra med X och Y.

- Du menar alltså att du under 48 timmar inte hittade 2 minuter för att ringa mig som jag uttryckligen bad dig?

- Marcus, du förstår att-

- Kan du vara snäll att svara på frågan?

- Men du låter ju mig inte förklara.

- Det finns ingen förklaring mer än att du lät bli att ringa mig, trots att jag uttryckligen bad dig. Stämmer det?

- --- jag antar det…

Och det sköna är att trots gråt och tandagnissel så verkar det redan gett viss effekt! Två personer ringde i god tid för att be om mer information och uppskov med vissa uppgifter, vilket jag med glädje gav dem, tillsammans med ordentligt gillande över deras proaktiva kommunikation. Det är underbart för en så konfliktsökande person som jag att få chansen att försöka få styr på det här spretiga gänget. Skämt åsido tär det mycket. Varje samtal är tungt och suger energi. Men jag räknar med att inom en månad så har tumskruvarna gjort sitt och så kan vi börja bygga struktur med de som svarat upp på kraven och valt att stanna kvar.

(På bilden: National Sales Manager med cigarr i mungipan.)

Kanel- och bananvin

I min hylla hade jag en flaska kanelvin och en flaska bananvin. Och det hörs på namnen att de bara stod och tog plats. Så jag tog med dem till parken för att ge bort dem.

- Någon som dricker alkohol här?

- Nej, nej… (Bortvända blickar)

- Är ni muslimer?

- Muslimer? Är inte det en religion.

- Nice Sherlock. Här, ta nu den här flaskan som en kärleksgåva. Drick den ikväll när du kommer hem.

Det var ett stort misstag, för knappt hade flaskan lämnat min hand förrän den hälldes upp i ett provisoriskt glas med is och gick laget runt. Och det var dessutom olagligt att ta in sprit i parken fick jag veta. Tog inte mer än 5 minuter förrän alla de som inte drack alkohol hade slukat både banan- och kanelvin. Jag kände mig faktiskt lite illa till mods, lite som att ha gett knivar till barn att leka med.

Bränsle till mitt brinnande hat

Jag hatar alla venezuelaner. Utan undantag. Och jag är stolt över att erkänna det. När jag checkade in på flygplatsen var mitt handbagage för stort.

- Nejdå, det kollade jag extra noga när jag köpte det.

- Tyvärr, du får inte ha det som handbagage. Det är för stort.

- Ok, då går jag och pratar med dina kollegor på kontoret. Jag är strax tillbaka.

- ---

- Jaha, där ser du, det gick alldeles utmärkt.

- Jaha, men då får vi väga det. Där ser du, det väger för mycket.

- Så nu är det inte för stort längre? Ok, då plockar jag ut den här påsen med mina skor och min dator, så går det inom viktgränsen.

- Hmm… jaha, men det går ändå inte. För du får bara ha 1 handbagage.

- Vad pratar du om? Titta dig omkring, här går massor av människor med två eller flera handbagage. Dessutom köper alla taxfree och går på flyget med ytterligare en påse.

- Nejdå, de kommer inte ens igenom säkerhetskontrollen om de har mer än ett handbagage.

- Ok, om du säger det så är jag väl tvungen att tro dig. Men jag vill inte komma in och se motsatsen.

- ---

- Hej på dig, kille i säkerhetskontrollen. Jag ser att det är många som går in med två eller fler handbagage?

- Jadå, det är inga problem.

- ---

- Hej på dig igen, äckliga kvinna i incheckningen. Jag såg precis i säkerhetskontrollen att det är många som går in med två handbagage.

- Det kan inte stämma. De måste ha åkt med ett annat bolag.

- Det var ett bra försök av dig, men jag kollade med säkerhetskontrollen, och samma regler gäller för alla bolag. Borde inte du veta det?

- Jaha, men jag tror inte dig. Ditt ord står mot mitt.

- Menar du allvar? Säger du att jag ljuger?

- Kalla det vad du vill.

- ---

- Hej igen du förbannade hynda. Ser du här att jag har tagit 15 kort med min kamera på folk som har 2 eller fler handbagage efter att ha passerat säkerhetskontrollen.

- Jaha, men när de ska gå på flyget kommer de att ta de väskorna ifrån dem.

- Hördu, det finns tillfällen i livet när man pratar, och det finns tillfällen i livet när man lyssnar. Nu är det ett tillfälle när du ska lyssna noga. Du anklagar mig för att ljuga, och nu visar jag dig bildbevis på motsatsen. Är det inte läge för dig att be om ursäkt.

- Jaha, men…

- Stopp! Svara på frågan.

- Ok.

- Säg det.

- Ok. Ursäkta.

- Tack för det. Du är den första venezuelan som erkänt ett misstag under mina 1,5 år här. Nu ska vi se om det stämmer det du säger, att övriga passagerare blir fråntagna sina extra handbagage när de ska borda. Om inte så kan du räkna med att din chef kommer att få ett intressant samtal av mig när jag kommer tillbaka.

Visst är det härligt och kreativt av mig att lägga energi på de viktiga sakerna i livet? Ok, jag skäms lite, och jag kommer aldrig att nå hela vägen fram, men om jag bara lyckas ändra en enda sak här så kan jag dö med gott samvete. Jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln om jag en dag insåg att jag blivit ytterligare en av alla dessa konformister som tar emot och sväljer undan, dag efter dag, utan att säga ifrån. Falling down, som min bror sa när jag berättade storyn för honom. :-)

Födelsdagsfest med ambassadörer

Eller, mja, de jobbade på ambassader i alla fall. Norrmän, finnar, tjecker, kanadensare, fransmän, peruaner, venezuelaner, italienare, en nationalitet till som jag glömt, och så slutligen Pål, den galne svensken och jag.

”Hur känns det att köra nykter?” frågade jag galne svensken i bilen på väg till festen. ”Jag är inte nykter, jag drack en flaska vin innan jag gick hemifrån.”

Vi saktade in vid Chula Vista och frågade efter vägen. En platå uppe på ett berg med hela Caracas vid sina fötter. Blinkande ljus, en enda röra av dämpat brusande trafik, spelande syrsor och andlös förundran över vad ödet kan ha i beredskap härnäst. Ett äldre par satt på tältstolar och delade bröd och vardag på ett kreativt sätt. Dit ska jag åka en kväll för att göra ingenting annat än att dricka liv.

I ett halvslummigt område äntrade vi en oslummig takvåning med fantastisk utsikt, takterrass med liten pool och pingisbord som självklart hade fått alla sina bollar slagna ut i intet. I takt med tiden blev folket berusade på europeiskt och hämningsupplösandebefriat sätt, jag hade faktiskt saknat det märkte jag. Alla delade vi utanförskap, brist på familj och nära vänner. Ett hav av sociala tentakler som viftande sträcktes ut åt alla håll, människor på språng, tillfälligt besök och törstiga på nytt och annorlunda. Kvinnor och män som pratar och agerar på lika villkor. Det är stor skillnad på europeisk och sydamerikansk kultur.