Shopping Spree

Vad ska en vanlig kille med bolivarer till? Nej just det. Så jag har gett mig in i ett socialistiskt åtgärdsprogram med hjälp av en bulvan. Chavez och hans anhang erbjuder värdepapper till allmänheten, som en kort tid efter inköp till hälften kan säljas för dollar. Till en kurs i närheten av den officiella! Tanken är att binda upp bolivarer och därmed dämpa inflationen, och samtidigt erbjuda en intressant sparform åt de lägre ekonomiska skikten. Men eftersom väldigt få har pengar att investera så betalar investerare och förmögna venezuelaner en liten slant för att få använda andra personers namn, och därmed öka tilldelningen av värdepapper. Efter diverse överföringar och operationer ligger min bulvan i startgroparna för att omvandla mina kalleankapengar till hårdvaluta.

Den väntade devalveringen är ytterligare en anledning till att inte ruva på silvret. Så när jag reste ut till Sverige idag passade jag på att botanisera elektronikavdelningen i tax-freen. Jag är grymt sugen på den där kameran, som bara kostar 2300 kronor. Men motivet som det syns i kamerahuset är irriterande litet så jag tvekar. Däremot var det dags att som siste man på jorden köpa en Ipod. Och när jag ändå var i farten så köpte jag ett par fräsiga walkie-talkies. Man vet aldrig om det här med mobiltelefoni är en övergående fluga, så det är bra att förbereda sig för alla eventualiteter.

Det finns även Wii och Bose dockningsstationer för Ipods för cirka 2.000 kronor stycket. Riktigt bra priser.

Ljus och vatten

Mitt kylskåp är fullproppat. Av ljus och vatten. Och en flaska ketchup. Kondensatorn läcker vatten som ett lätt sommarregn. Det droppar ner i en strategiskt placerad glasskål och fryser till ett isblock som jag välter ut var tredje vecka. Jag har påtalat problemet för min hyresvärd, som är en gammal ”jag-har-erfarenhet-av-kylskåp-gubbe”. Han vägrar att prata annat än knagglig engelska med mig och var bergssäker på att droppandet härrörde från otäta lister. Så han skickade dit en home-made kylskåpstekniker för att dränka in listerna i någon typ av tätningsfett. Det var 8 månader sedan, och först nyligen har jag lyckats reducera mängden smörjmedel till en nivå så att jag kan röra mig i köket utan att förstöra kläderna. Och vattnet droppar oförtrutet vidare.

Jag kan inte minnas när jag senast tillredde ett mål varm mat. Det låter väldigt dekadent, men känns precis tvärtom. Jag har börjat stanna kvar längre på jobbet. Kan lika väl hänga där som hänga i min lägenhet. När jag slutligen promenixar hemåt saktar jag vanligen in stegen vid min favoritsnabbmatsvagn för att köpa kycklingburgare. Med avokado, tomat, lite riven ost, oidentifierbara grönsaker och kryddstark sås. Mums för magen för 16 kronor. I de pengarna ingår även ett stekt ägg och bacon på burgaren om jag vill. Men det vill jag inte.

Lycka är...

... tonfisk och mjölk! Eller snarare att komma in på Excelsior Gama och se att de nyss fått in ett lass mjölk och ett annat lass tonfisk. När sedan maximal tillåten inköpsvolym är 12 liter mjölk och obegränsat med tonfisk vet min eufori inga gränser! Så där stod vi i långa köer, allihopa med en låda mjölk på axeln, och väntade på att kassörskorna skulle bli klara med sin manikyr.

- Tre burkar tonfisk är max.

- Ok, men det fanns ingen skylt om det.

- Tre burkar tonfisk är max!

- Ok… Dåså: min gode vän här framför i kön köper tre burkar till mig, och själv är jag schizofren, så jag kan köpa sex burkar, och ser man på, jag hade nio burkar så det blev ju perfekt.

Och det värsta av allt är att jag klarade mig igenom med samtliga burkar…

Bättre tider i Venezuela

För ett par månader sedan fick den gode Hugo en snilleblixt. Eftersom ljus stimulerar den mänskliga organismen borde framför allt barnen slippa gå upp när det fortfarande är mörkt ute. Låt oss därför vrida tillbaka tiden med…. låt oss säga en halvtimme. Just det! Vi vrider tillbaka klockan en halvtimme. Varför ska vi anpassa oss till den rådande tidsindelningen? Det är ändå bara en uppfinning av det förhatliga imperialist-USA. Och det ska ske inom två månader. När han skulle redogöra för sitt initiativ förkunnade han dock att klockan skulle vridas FRAMÅT en halvtimme istället för bakåt, och orsakade således allmän villervalla.

In i det sista visste jag inte om förändringen skulle träda i kraft, men i sista stund stod det klart att de inte skulle hinna koordinera tidsjusteringar med flygplatser och ”tidsinstitutioner” världen över. Men det är bara en tidsfråga(!) innan det görs slag i saken.

Att gå in i väggen

En helg härförleden tog jag en ny morgontur upp på berget Avila. Tänkte försöka nå toppen utan annat bränsle än vatten och koffeintabletter, och det gick väl hyfsat i cirka två timmar. Sen var det som att få en oväntad glidtackling bakifrån. Benen förvandlades från pistonger till blyklumpar på bara ett par minuter. Jag trodde först det var lutningen och sänkte takten, men det hjälpte inte ett skvatt. Till sist var jag slokörad tvungen att stanna, mitt i en myggkoloni, och trycka i mig kex och sportdryck. Det var svårt att svälja när jag hela tiden var tvungen att hoppa runt för att skaka av mig myggen, men snart hade jag ångan uppe igen.

Jag gjorde hela turen cirka 20 minuter snabbare än förra gången och benen skakade inte det minsta, sista biten uppför den långa trappan.

Droppen har urholkat stenen!

Våra promoters i Caracas har äntligen börjat fungera! Det är underbart att se våra ansträngningar ge resultat. Men varje gång vi ska använda nytt folk får vi problem. Som när byrån bad om produktutbildning för nya promoters, och de enda som dök upp var våra gamla promoters! Fortfarande har vi ganska mycket problem med promoters i resten av Venezuela, men jag håller på att genomföra gammal hederlig romersk decimering och tror att det kan ge effekt.

Ytterligare en av våra kunder har blivit kidnappad

Som sagt.
Ytterligare en av våra kunder har blivit kidnappad.

Jag är ett rövhål

Åtminstone var det budskapet jag fick från ledningshåll i Miami. De ringde för att erbjuda mig en tjänst på huvudkontoret. Deras enda frågetecken var att de hört att jag var ett arrogant rövhål. Det fanns såklart en risk att jag skulle trampa folk på tårna genom att presentera en extern vision med vår marknadsavdelning som bäst i regionen inom två år. Alltid kul att kunna göra intryck på folk, var min första tanke, men jag delade inte med mig av den. Istället sa jag att jag inte bryr mig ett spår på personlig nivå, jag står bakom allt jag sagt och gjort, men det vore synd om ni skulle påverkas av hörsägen.

Oavsett vilken del av människokroppen de trodde att jag var, så hade Manuel tydligen sålt in mig så bra att de att de hade överseende. Men jag tackade nej, av olika anledningar. Ekonomiskt sett var det inget listigt drag, och det var förmodligen ett förbannat korkat drag ur strategisk karriärsmässig synvinkel. Så nu ligger framtiden öppen igen.

Skydd mot vädrets makter

Så har jag slutligen gjort slag i saken. Jag har kommit mig för att investera i ett paraply. På tiden kan man tycka. Regnperioden har börjat på allvar så det gick inte att stå emot längre. Hela 20 spänn kostade det när jag köpte det av en ambulerande försäljare vid tunnelbanenedgången. Som vanligt spelade människan dum när jag kom fram och frågade efter priset.

”Vad tror du jag vill veta priset på när jag pekar på paraplyerna?”
”Jag ber om ursäkt herrn, jag är blind.”
”Ah, oh, the tray is hot?”

En tisdagkväll efter jobbet

Klockan är 18:37 och jag kurar på restaurang Mama Mia undan ett brutalt och ljummet ösregn. Hade precis kommit ut från kontoret när det började blixtra, så jag ställde mig att vänta. Strax slog jag bort tanken på hemfärd och satte mig istället. Hela tillvaron runt mig är dunkel, och fuktiga små mjuka vindpustar kladdar ner ansikte och händer. Men i skydd under taket och markiserna, i skenet av gula lampor, njuter jag. Min Solera Light och min färskpressade apelsinjuice landade precis framför mig och jag har inte bråttom till någonting. Snart kommer den berömda lasagnen in och mina kompisar kyparna, som jag köper espresso av varje dag, svansar fram och tillbaka, flinar brett och ropar ABBA över axlarna.

Sånt är livet i ett venezuelanskt nötskal. Och då gör det inget att lasagnen var lite ljummen.

Desperat ledarskap

Häromdagen kändes det som att jag tappat greppet över avdelningen, så det fanns inget annat att göra än att gripas av panik. Jag insåg att jag varit för mjäkig och att planering och uppföljning hade blivit lidande. Uppsträckning! Det fungerar inte att utöka tidsfristerna på regelbunden basis. Det vänjer de sig vid, och så plötsligt är en deadline inte längre en deadline, utan något som kan töjas på efter behag.

Så idag blev det till att hålla korrigeringssamtal på gruppnivå och avisera ändrade arbetsrutiner om inte bättring sker. Vad skönt att som chef kunna söka felen hos andra och slippa se sin egen bjälke! Det kändes genast bättre.

Lares de mi Chamarra

Lares de mi Chamarra.

Ingen aning om vad det betyder, men jag tror det är något med hammock. Det är också namnet på någon typ av kursgård en timmes färd från Caracas. Gården ligger uppkastad på kullarna som omger staden och utsikten är overklig, liksom de brant kuperade ägorna.

Apelsinträd, avokadoträd (visste inte att de växte på träd) och frukter som inte har namn på svenska växte högt och lågt. En kolibri, som jag otroligt nog först misstog för en humla, summade förbi där jag stod på en veranda och kontemplerade. En maffig insekt av flygande slag, stor som en mus, landade på en slänt och började kravla uppåt med däggdjurslika rörelser. Det är, om uttrycket tillåts, helt jävla sjukt så annorlunda naturen är här.

Vi tränade produkter och försäljning i dagarna två. Självklart hade våra 35 promotorer glömt nästan allt vi gått igenom på förra utbildningen, men motivationen var hög, speciellt när vi drog igång några praktiska case som jag skruvat ihop. Marknadsavdelningen fick agera butiksbesökare av allehanda slag och skratten gick i höga vågor. Vi avslutade med olika priser och utnämnelser vilket drev stämningen till hejarklacksnivåer. Det var mycket lyckade dagar.

På kvällen drog vi ihop ett gäng bestånde av lönnfeta rökare och okoordinerade träben och spelade tafflig fotboll med en sumpig läderkula. Sen satt hela gänget i ring i mörket och drack rom i plastmuggar kombinerat med en oerhört enformig dryckeslek.

”Un limon, medio limon, tres limon.”

Det enormt fåniga namnet till trots så låter det faktiskt mycket roligare än vad det var i verkligheten. Men de hade väldigt roligt, så det var det värt. Tänk att jag får vara med och dela venezuelanska människor liv. Tänk att jag får vara med om det här.

Avila och Hotel Humboldt

Tyvärr har jag kunnat stjäla internetuppkoppling kontinuerligt de senaste två veckorna, så större delen av tiden har jag tillbringat framför skärmen, spelande nätpoker och dammsugande DC efter intressant litteratur.

För att råda bot på dekadensen och bryta de helgrutiner jag tyvärr inte längre ifrågasätter bestämde jag mig för att på lördagsmorgonen traska upp på berget Avila. Det är ett välkänt nöje som hundratals caracasbor tar sig för varje morgon.
Om man som hyfsat ung och någorlunda vältränad yngling försöker, så kan man på 20 minuter ta sig upp till en utsiktsplats som heter Sabas Nieves. Där finns styrketräningsställ, bänkar och en öppen plats där man kan köpa isglass. Hit går de flesta, dricker vatten från en bergsbäck, och sen traskar de ner igen, nöjda med dagen.

Eftersom jag glömt hur jobbigt det är att gå i berg ville jag absolut inte nöja mig med den trippen, jag skulle vidare, ända upp till Pico Occidental och därefter till Hotel Humboldt, dit linbanan går.

Så på fredagkvällen tog jag fram mitt superlim, klistrade ihop mina gympadojjor, köpte lite kex och två stora flaskor vatten, och förväntansfull som en liten pojke la jag mig att sova med väckarklockan på den okristliga tiden 08:30.

Lördagen var en blue bird day och livet var härligt och oändligt. Det är ju tusan också att jag inte har förstånd att ta mig för mer varierade saker på helgerna. Det blir mest fotboll, i motionssyfte.

Som vanligt var det underbart att komma in i djungeln på andra sidan motortrafikleden. Det är inte underligt att berget förr i tiden ansågs heligt. Fukt, ljud av insekter, dämpade dofter av kretslopp och porlande, osynligt vatten. Jag trampade på ordentligt, nöjd när jag flåsande passerade långa rader av såsare. Efter en kvart började det luta ordentligt, svetten förblindade mig och jag slog motvilligt av på takten. För första gången anade jag konkurrens, och mycket riktigt kom det två latinos upp från döda vinkeln. Med vadmuskler av nitroglycerin sprätte de grus för varje steg de tog. En perfekt utmaning!

Kampen ville aldrig ta slut. Förrän efter ungefär 20 sekunder. Då höll mina lungor redan på att vändas ut och in och jag föll ihop med benen sprängfyllda med mjölksyra. Jaja, jag kom upp till Sabas Nieves på 19 minuter. Och det var inte så konstigt att jag inte kunde hänga med i deras tempo. De var ju två mot en...

Efter att ha vridit ur min t-shirt och återhämtat mig en smula fortsatte jag uppåt och därefter såg jag inte mer än ett tiotal människor på hela dagen. Helt oerhört skönt. Lugnt och försiktigt trampade jag på, korsvis uppför berget. Promenaden gick under hängande grönska, det var tyst och lugnt, även om trafiken hördes brusa nedanför. Det var slående hur fort temperaturen sjönk i takt med altituden. Så förbannat härlig luft dessutom! Frisk och nästan lite kylslagen. När jag hittat en lagom gånghastighet var det nästan lite skrattretande att märka hur mycket lutningen påverkade. Ett par extra graders motstånd och så kom mjölksyran krypande som på beställning. Jag svettades rakt igenom dämpningen på min ryggsäck.

När jag fick lite berg mellan mig och staden så blev allt stilla. Det enda som hördes var ett par stora humlor som surrade förbi, och ett par klagande fåglar. Det riktigt spritte i kroppen på mig och jag kom på mig själv med att gå med ett leende på läpparna.

Till sist planade stigen ut, och efter allt uppförslut var lättnaden löjlig. Lite svårt att förklara, har aldrig upplevt något liknande, men det var jämförbart med en energikick och ett kraftigt rus av välbehag. En obetvinglig lust att springa, trots att stigen smalnat av och nästan var igenväxt.

Jag nådde trädgränsen och växtligheten övergick i något europeiskt alpliknande. Stora inslag av en miniatyrvariant av rhododenron, som var så kraftig i färgen att blommorna såg ut som fjärilar. Här uppe på höjden fanns det förvånansvärt många blommor, något som nästan helt saknas inne i djungeln. Allra högst upp, precis innan det började gå nerför mot hotellet, kunde trafiken lika gärna ha varit ett avlägset vattenfall. På ena sidan låg Caracas, som en matta. Som om någon spillt asfalt och betong, som stearin, på marken, och nu hade det brett ut sig och stelnat och täckte allt. Barrios klättrade som mossa upp på bergssidorna på andra sidan dalen. På andra sidan låg byn Galipan, och ytterligare ett par kilometer ner, havet. Men av det såg jag inget, eftersom molnen låg tätt under mig, och de var ogenomskinliga som spunnet socker. Stora sjok av dimma drev upp över mig och bergskammen. När jag omslöts av dem gick jag på bergsplatån som i en sagovärld. Det doftade som snödrivor på våren. Höga ormbunkar och gräsarter, en faktiskt kylig vind, och jag såg inte mer än ett 10-tal meter. Det kändes lite högtidligt, och inte alls som Caracas, när jag svängde av mot vad jag antog var nedstigningen mot Hotel Humboldt.

Stigarna blev mindre och mindre och vid ett par tillfällen tvingades jag vända tillbaka och leta nytt. Och så var jag plötsligt omsluten av tät växtlighet och stigen hade försvunnit. Jag körde ner huvudet och banade mig väg genom ris och snår. Tills det inte gick längre. Jag satt som i ett spindelnät, helt fast, och fick slå och sparka mig fram för varje meter. Till sist blev det löjligt och jag fick byta strategi. Högsta punkten måste ge bättre översikt. Men inte. Jag blev lite full i skratt. Hur skulle jag komma härifrån? Det vore trist att krångla sig fel och tvingas sova här! Jag körde det klassiska "Hallå!!-tricket" och fick faktiskt svar efter någon minut. Med nya krafter mejade jag ner vegetationen i riktning mot rösten, och efter bara fem minuter damp jag ner framför ett par förvånade venezuelaner. Sönderrivna ben, jord och växtdelar över hela kroppen och en genomsur, brunfläckig Performax-t-shirt (Johan, Kristian, jag vill ha nya!)

Sista biten uppför en lång, brant trappa bakom hotellet var pinsam. Benen darrade för varje steg. En guidad tur stirrade förvånat på gringon som kom gående på avspärrat område och svingade sig över en låst grind. Som vanligt var linbanestationen full av helgbesökare som struttade runt i mössor och vantar, och smaskade godis till överpris. Föraktfullt fnös jag åt latmaskarna och hoppade in i första bästa kabin som gick ner till Caracas. Och av någon välsignad och outgrundlig anledning var det gratis att åka ner. Idag endast och aldrig mer.

Kemins seger över naturprodukterna

Så har jag ett hyfsat rent badkar, efter ett halvårs kamp. Mitt nöje att varje helg köpa mig nya rengöringsmedel för att försöka fräscha upp mitt solkiga badkar är ett minne blott. Tyvärr gick det så långt att jag provade en rengöringsgelé från Ajax. I den bästa av världar hade såpa eller lokalt producerade produkter fungerat, men så segrade slutligen globaliseringen.

Måttligt salongstokfull

I fredags träffade jag den kanske fullaste människan jag någonsin sett sitta upprätt. En herre i 55-årsåldern som tyckte det var skitkul att jag var utlänning. Han slungade glosor från världens alla hörn i ansiktet på mig, tillsammans med alkoholmättade salivstänk. "La France... gutenmorgen... pochen hollen....!!!!!!" Flera gånger återkom han till "Ann-Marie!!!", följt av ett vansinnesskratt som varade i flera sekunder. "Haaaaaaaaahahahahah!" Ibland glömde han av mig och sluddrade för sig själv i några sekunder innan han på nytt sträckte fram handen i syfte att för tionde gången hälsa på mig. "BULGARIA!!!" Kom det från ingenstans och jag nickade uppriktigt med ringande öron.

Problemet var att han var min taxichaufför...

Han stannade till vid varje skabbig person han såg, lutade sig över mig och vrålade att han skulle vara tillbaka strax. Det fanns faktiskt säkerhetsbälten i bilen, som dammade när jag spände fast mig. Eftersom han körde så erbarmligt långsamt tyckte jag att det kunde bli en intressant upplevelse. Jag skulle ju bara ett par kvarter. Jag fick påminna honom om vart vi skulle i varje gathörn och göra honom uppmärksam på grönt och rött. Det gick så pass långsamt att jag gick av något kvarter före min destination. Han hade glömt vilket pris vi kommit överens om och trodde mig inte när jag berättade det...

Dags att flytta!

Husqvarna, som tidigare var del av Electroluxgruppen, har suttit kvar i huset på första våningen, där de samsats med produkterna i vårt showroom. Nu har de slutligen flyttat ut, och vår marknadsavdelning ska fylla tomrummet.
Lite trist med tanke på att det sociala samspelet kommer att minska drastiskt. Men väldigt bra med tanke på att det kommer att bli mindre latande från Juans och Zuleimas sida! De sköter sig vanligen helt ok, men kan inte passera någon utan att prata om väder och vind i fem minuter. Och det blir rätt mycket på en dag...

Juans farmor har gått ur tiden

I detta land av halvtaskiga ursäkter händer det ganska ofta att elever ber att få uppskov med uppgifter och prov med anledning av att en kusin, faster eller farmor tragiskt avlidit. Ibland till och med vänners farmödrar! Det har gått så långt att lärarna på universiteten har börjat fråga efter dödsattester...

Tyvärr var det ingen dålig ursäkt när Juans farmor dog häromdagen. Bilolycka, Juans pappa körde på uppfarten till deras lilla gård, en grusväg på ett par hundra meter, bilen rusade och körde emot ett träd när de precis tagit av sig bältena. Som tur var klarade sig pappan med ett 15-tal stygn i ansiktet och en värkande bröstkorg.

Kulturskillnader - Latinska familjeband

Antingen hatar de varandra, mig, eller så kan de inte sova utan mamma och pappa. Min avdelning är en hoper otacksamma bebisar.

Jag har fått antytt för mig att vår avdelning borde ha gått på julmiddag för 8 månader sedan. Så ytterst pinsamt. Jag har kanske försummat medarbetarnas intressen på en personlig nivå? Så jag satte igång att planera en helgutflykt till Choroni, med strand, mat och dryck för hela marknadsavdelningen. Per mail fick jag veta att det kunde bli svårt, för vissa hade "kanske" personliga åtaganden de aktuella datumen. Och detta trots att det låg nästan två månader framåt i tiden. Jag trodde att mitt skämt skulle gå fram när jag sa att om de inte vill så kan vi gå ut och äta i Caracas istället. Men jag stod gapande med lång näsa när jag fick lättade leenden och nickar till svar.

Jag kan tänka mig att det var lite i samma stil med deras inställning till vårt strandprojekt i februari. I Sverige hade de flesta varit överlyckliga om de fått åka till stranden som vi gjorde då, och fått boende, mat och en dag vid poolen med i det närmaste fri sprit. Jag gjorde tyvärr missen, som jag nog skrivit, att ställa mig upp på middagen och säga tack så mycket, och att för mig så är det här inte jobb, jag tycker det känns så kul att det känns som fritid. Det var fel tå, och det fick jag reda på av Marianela. Det här är minsann visst jobb. Vi offrar massor för det här (frivilliga) projektet.

Jojo, cross-cultural management...

Bror duktig i tunnelbanan

Det enda som fungerar här är tunnelbanan. Folk sköter sig någorlunda, tränger sig inte lika mycket, respekterar regler, skräpar inte ner, röker inte etc.

Vagnarna är förtrollade. Ibland när dörrarna öppnas väller det ut en 10-12 personer, men efteråt går det inte att trycka ombord ens ett A4-papper. För att bryta förtrollningen måste jag uttala det högt. "Intressant att 12 personer går av men att inte en enda kan gå på." Och så bryts förtrollningen och det finns plötsligt plats till 7-8 nya personer i vagnen.

Tyvärr är administrationen nästan lika ineffektiv som i resten av institutionerna här, bland annat finns det i Chacaito en rulltrappa som varit trasig i åtta månader nu. Åtta månader! Varje morgon fylls den vanliga trappan intill den med ofrivilliga motionärer, och ingen ser ut att tycka det är konstigt.

I onsdags inrättade jag en "gringo-som-tror-han-har-med-det-att-göra-dag" och fick veta att
-Jojo, den har vi felrapporterat för åtta månader sedan.
-Ok, vad säger de då?
-Mja, vi har inte hört något.
-Vad tror du om att rapportera igen?
-Hmm... ja, det kanske vi får göra.

Rent logistiskt går det också att ifrågasätta bygget. Från ena hållet kommer folk upp från spåret, och åt andra hållet går de ner till detsamma. Det konstiga är att de 10 vändkorsen som ska passeras för att komma ut eller in är organiserade så att människor som kommer från de olika hållen måste korsa varandras vägar. Och det tyckte personalen var en fantastisk upptäckt som de faktiskt skulle vidarebefordra till centralen. Så nu har jag dragit mitt strå till stacken och kan slappna av igen...