Personlig standard

Veckan på Isla Margarita var lite frustrerande. Med alla stora namn runt omkring mig kände jag mig inflytelselös och obetydlig. Jag blir heligt förbannad över att jag inte får en central roll i gruppen. Kanske är det den frustrationen tillsammans med mitt stora ego som fört mig dit jag är. Jag accepterar helt enkelt inte att inte bli tagen med i räkningen.

Jag tror att den personliga standard man sätter för sig själv avgör vad man lyckas med.

Exempel: En av Påls vänner heter Jennifer. Hon är en ganska smart och social tjej som pluggar sista året och jobbar som receptionist på en bank. Nu har hon blivit erbjuden en tjänst som någon form av assistent på en kreditavdelning, och jösses så lycklig hon är. Hon har satt sin personliga standard lågt och tackar och bugar för den här posten, som hon egentligen är överkvalifierad för. Hon är nöjd, och verkar nöjd. Men det gör ju också att människor betraktar dig som om du nått den plats i livet där du passar och är nöjd. Och det i sin tur gör att inga krafter i hela universum verkar för att hjälpa dig framåt!

Exempel: Om jag genom olyckliga omständigheter skulle förlora allt och tvingas flytta till Petare, till slummen. Hade jag då stannat där i resten av mitt liv? Nej, för den personliga standard jag satt för mig själv hade drivit mig att söka och hitta alla tänkbara vägar för att hitta tillbaka till en situation där jag känner att jag hör hemma. Och jag hade aldrig slutat kämpa förrän jag lyckats. Jag ska inte sticka under stol med att mina möjligheter att arbeta mig bort från slummen skulle vara större än för genomsnittet av de boende där, men inte desto mindre så bor miljontals människor i slummen utan att någonsin försöka ta sig därifrån. De har helt enkelt satt sin personliga standard lågt och har därför inget driv.

Den som vill lyckas med någonting bör således först och främst komma underfund med den personliga standard denne satt för sig själv. Och personlig standard är inte vad man vill. Personlig standard är vad man anser vara naturligt och självklart. Så ju mer någon tar framgång som något självklart och en motgång som något som inte stämmer överens med hur det borde vara, desto större blir drivkraften att överkomma motgångarna.

Så när jag nu intog en ny flott restaurang tillsammans med övriga mötesdeltagare var jag in i själen förbannad över min obetydlighet i sammanhanget. Så det var skönt att snappa åt sig en fruktcocktail, ställa mig ensam på terassen, lite tyst och eftertänksam, titta ut över det svarta havet och känna nattbrisen, ljum som sammetsdamm.