Ett land i förfall

En herre jag träffade berättade en riktigt sjuk lägenhetshistoria. Det går rykten om att folk som har mer än en lägenhet riskerar att få alla utom en beslagtagen av staten. I rädsla över att bli fråntagen äganderätten ville han således sälja av den lägenhet han hade uthyrd. Problemet var att kvinnan som hyrde lägenheten inte ville flytta därifrån. Vad han än gjorde, hur mycket han än försökte så vägrade hon att flytta. Till sist drog han det till rätten och rätten gav henne två år till i lägenheten. Så förbannat sjukt. Speciellt med tanke på att hon hade bott där i tio år och aldrig accepterat någon hyreshöjning. Det var en penthousevåning i en relativt bra stad och hon betalade inte mer än 150.000 Bs i månaden. Omkring 300 kronor…

På planet i Mexico satt jag bredvid en mycket sympatisk mexare som besökt en fabrik i Venezuela. Häromdagen kom den fackliga representanten fram till honom och sa att de behövde en telefon installerade i en lokal.

- Ok, varför?

- För annars kan de anställda inte ringa till sina anhöriga under dagen.

- Men det finns telefon i huset bredvid.

- Det spelar ingen roll. Vi vill ha telefonen. Och vi vill ha den idag, annars går vi i strejk.

På Coche pratade jag med spritutskänkaren. Han berättade att för någon vecka sedan hade det kommit ett par killar som jobbar för regeringen. De ville ta taxi till andra sidan ön.

- Det kostar XX bolivarer.

- Är du galen kompis, vi jobbar för regeringen. Vi betalar inte.

Sen när de kom tillbaka från sin utflykt satte de sig vid stranden och åt och drack hela dagen utan att betala.

Chavez domderar om sin kamp för socialismen. Vad är egentligen socialism? Strunt samma vad som är den akademiska definitionen. Ett land bör agera efter ett system som hjälper människor som behöver hjälp och som även belönar ”rätt” beteende och korrigerar ”fel” beteende i relation till fastslagna grundvärderingar. Båda faktorerna är oerhört viktiga. Systemet måste värna om sin egen sundhet. Om bara den första faktorn uppfylls så försvinner drivkraften hos 99% av medborgarna, varpå samhällets produktionskraft försvinner och så plötsligt finns det inte längre resurser för att uppfylla ens den första faktorn.

Det som sker i Venezuela är att bara den första faktorn uppfylls. Istället för att säkerställa konstruktionen av ett sunt system målar man ett hus med vattenfärger. Det ser finfint ut, tills det börjar regna, eller tills oljan tar slut. Pengarna regnar över befolkningen utan krav på motprestationer. Nu regnar pengarna till och med över London, i det att Chavez deklarerat att han ska sponsra kollektivtrafiken där genom lägre bränslepriser.

Eftersom massorna får tillgång till resurser i form av vattenfärg blir de nöjda och fortsätter rösta på ett system som är så genomruttet att bara det lilla jag får höra gör mig illamående. De människor som gör ett bra jobb, som reagerar på orättvisor och försöker korrigera missförhållanden, de blir avskedade. Det beror på att de människor som sitter i toppen har kommit dit tack vare det genomruttna systemet, så varför skulle de vilja ha förändringar? Bättre att slänga ut de som pekar på allt som inte fungerar så har jag kvar min position ett tag till.

Sorry Hugo, det är inte socialism för mig. Det är en rövarstat under täcknamnet socialism. Med bröd och skådespel till folket säkrar han sin position och bländar dessutom stora delar av omvärlden som sedan ser honom som det bästa som hänt Latinamerika.