Latam Summit

Nu sitter jag i taxin på väg hem från flygplatsen efter en vecka på Isla Margarita. Som belöning för våra goda prestationer inom dammsugare/hushållsprodukterkategorierna hade vi fått äran att hysa det årliga regionsmötet. På gästlistan stod de högsta cheferna i hela världen samt representanter från samtliga länder i vår region.

Oerhört lyckat och proffsigt genomfört evenemang med simultantolkar, gåvor, middagar, exklusivt öppnade restauranger, sviter, nya produkter, gästföreläsare, chartrade båtar, privata stränder, jet-skis och jag vet inte allt. Vår IT-kille Leanger hade tillbringat tre dagar på hotellet för att förbereda vår eget privata trådlösa internet till en kostnad jag inte ens vill nämna.

Även om jag är ganska svårimponerad vad gäller materiella saker så förtjänar välkomstmiddagen ett speciellt omnämnande. I den tropiska natten hade vi exklusiv tillgång till en privat strand och det karibiska havet. Mellan palmerna stod beduintält och växtligheten var draperade med upplysta tyger med mycket exotiska effekter. Sittkuddar i sanden, låga bord och en aldrig sinande tillgång till dricka och tilltugg serverat av flinka servitörer. Vackra värdinnor i slöjliknande kläder, en varm bris och brusande vågor.

I mörkret gick jag ner till vattenbrynet med en cuba libre i ett isfyllt glas som rann av kondens. Otroligt priviligierat, och jag kände mig ensam. Varje gång jag kommer på det så blir jag lika förskräckt: Oavsett vad man gör, oavsett var man är, så är man alltid ensam. Ingen kommer att komma till undsättning, någonsin. Men det gör inget. Och det är kanske det som mognad handlar om. Att acceptera att man aldrig kommer att bli räddad.