Så är det tyvärr på fotbollsplanen. Eftersom vinnarna står kvar är varje mål omdebatterat, och nivån av fusk är skrämmande hög. Ibland går det till sådana extremer att lag vägrar gå av planen, trots att de är de enda av alla närvarande som hävdar att målet var regelvidrigt, så då avstannar allt i upp till en kvart och folk skriker, skränar, gestikulerar och svär. Under spelets gång gäller det att ropa frispark så fort man blir av med bollen. Även om man inte får den tillbaka varje gång så avstannar iaf spelet och man hinner tillbaka till försvarssida. Och våldet kan vara i det närmaste hur grovt som helst, om du inte ropar frispark så får du skylla dig själv.
Jag har tagit som min image att aldrig gnälla när de ruffar, för att kunna håna dem och förvägra dem bollen när de själva gnäller över lite solsken i ögonen.
Nu senast blev jag utsatt för ett omvänt livtag varpå alla i mitt lag utom jag skrek frispark och alla motståndarna skränade att det INTE var frispark. Då la jag imagen åt sidan och i mycket omilda ordalag bad jag dem motivera hur i helvete de har mage att hävda fair play när inte ens grekisk-romersk stil tillåter sådana angrepp. Deras målvakt, en tuffing från Petare, brusar upp och kastar bollen på mig och alla rusar till för att lugna situationen. Det är viktigt att hävda sin plats bland de här grabbarna, speciellt när man blir så uppenbart testad, men det var första gången något liknande hände mig och jag visste faktiskt inte hur jag skulle hantera läget.
Eftersom jag är en långsint och konfrontativ idiot bidade jag istället min tid tills matchen var slut. Då tog jag bollen ur målet och rusade över planen bort till deras målvakt innan någon han hindra mig.
”Nu vill jag att du ber om ursäkt för att du kastade bollen på mig.”
”Ursäkta.”
”Det är lugnt.” sa jag och tryckte hans hand precis när folk skulle till att ingripa. Alla skrattade och jag klarade skivan med vad jag tror var intakt värdighet.
No comments:
Post a Comment