Mexico City

Med sina omkring 20 miljoner invånare beräknas den vara världens näst största stad. Och den sägs även vara bland de mest förorenade. Inflygningen var lite skrämmande. Smogen låg som en kladdig hinna över staden och det gick inte att se horisonten. På grund av de omgivande bergen lägger sig smutsen som ett lock över dalen, och jag var nöjd över att situationen sägs vara gynnsammast just i juli och augusti. Jag minns för ett 25-tal år sedan när jag på ett baksidan av ett paket flingor läste om landet. Experter förutspådde att huvudstaden skulle vara obebolig år 2000 på grund av alla föroreningar.

Väl på plats var det inte så farligt. Visserligen bodde jag i ett lugnt område men jag märkte inget speciellt. Min uppfattning är att centrala Caracas är betydligt värre däran.

Området som sådant var riktigt härligt. Klimatet påminde om sydeuropeiska morgnar. Svalt och njutbart i skuggan och varmt, utan att vara påfrestande, i solen. Ganska trångt, med smala gator och en hel del grönt. Fantasikittlande vägskyltar med aztek- eller mayainspirerade (vilka var det nu som var i Mexiko, var det båda?) namn. Det mest negativa intrycket gav vägarna. Håliga, ojämna och skumpiga. Faktiskt något av det värsta jag sett, speciellt med tanke på att jag befinner mig i en huvudstad.

Husen är relativt slitna och på innergårdar och i alla skrymslen och prång ligger mängder av skräp. Inte sopor, skräp, i form av gamla bord, metallskrot, trasiga hyllor, prylar och diverse annat oidentifierbart. Utsikten från mitt hotell vetter mot några tak som i praktiken inte går att beträda för allt bråte.

Jag letar alltid upp en stormarknad för att känna stämningar och förstå kulturen och konsumtionsmönster. Det var förvånande hur pass dyrt det var. Även att äta på restaurang var förvånande kostsamt. En enklare måltid gick loss på 65-85 kronor. En 10-15 minuters taxiresa kostar cirka 35 kronor.

Och som vanligt överensstämmer det vi äter i Sverige inte med rätterna som de ser ut i ursprungsländerna. Jag har nu ätit tacos för första gången i mitt liv. Tror jag det var i alla fall. Och allt är kryddstarkt. Till och med bordsvattnet. Och vad sägs förresten om jordnötter indränkta i syrlig limesaft?

Förresten så fick vi oss inte ens en skymt av orkanen Dean. Måste erkänna att jag är lite fascinerad av naturens krafter och skulle i min naivitet gärna vilja uppleva dem på nära håll.

Ett land i förfall

En herre jag träffade berättade en riktigt sjuk lägenhetshistoria. Det går rykten om att folk som har mer än en lägenhet riskerar att få alla utom en beslagtagen av staten. I rädsla över att bli fråntagen äganderätten ville han således sälja av den lägenhet han hade uthyrd. Problemet var att kvinnan som hyrde lägenheten inte ville flytta därifrån. Vad han än gjorde, hur mycket han än försökte så vägrade hon att flytta. Till sist drog han det till rätten och rätten gav henne två år till i lägenheten. Så förbannat sjukt. Speciellt med tanke på att hon hade bott där i tio år och aldrig accepterat någon hyreshöjning. Det var en penthousevåning i en relativt bra stad och hon betalade inte mer än 150.000 Bs i månaden. Omkring 300 kronor…

På planet i Mexico satt jag bredvid en mycket sympatisk mexare som besökt en fabrik i Venezuela. Häromdagen kom den fackliga representanten fram till honom och sa att de behövde en telefon installerade i en lokal.

- Ok, varför?

- För annars kan de anställda inte ringa till sina anhöriga under dagen.

- Men det finns telefon i huset bredvid.

- Det spelar ingen roll. Vi vill ha telefonen. Och vi vill ha den idag, annars går vi i strejk.

På Coche pratade jag med spritutskänkaren. Han berättade att för någon vecka sedan hade det kommit ett par killar som jobbar för regeringen. De ville ta taxi till andra sidan ön.

- Det kostar XX bolivarer.

- Är du galen kompis, vi jobbar för regeringen. Vi betalar inte.

Sen när de kom tillbaka från sin utflykt satte de sig vid stranden och åt och drack hela dagen utan att betala.

Chavez domderar om sin kamp för socialismen. Vad är egentligen socialism? Strunt samma vad som är den akademiska definitionen. Ett land bör agera efter ett system som hjälper människor som behöver hjälp och som även belönar ”rätt” beteende och korrigerar ”fel” beteende i relation till fastslagna grundvärderingar. Båda faktorerna är oerhört viktiga. Systemet måste värna om sin egen sundhet. Om bara den första faktorn uppfylls så försvinner drivkraften hos 99% av medborgarna, varpå samhällets produktionskraft försvinner och så plötsligt finns det inte längre resurser för att uppfylla ens den första faktorn.

Det som sker i Venezuela är att bara den första faktorn uppfylls. Istället för att säkerställa konstruktionen av ett sunt system målar man ett hus med vattenfärger. Det ser finfint ut, tills det börjar regna, eller tills oljan tar slut. Pengarna regnar över befolkningen utan krav på motprestationer. Nu regnar pengarna till och med över London, i det att Chavez deklarerat att han ska sponsra kollektivtrafiken där genom lägre bränslepriser.

Eftersom massorna får tillgång till resurser i form av vattenfärg blir de nöjda och fortsätter rösta på ett system som är så genomruttet att bara det lilla jag får höra gör mig illamående. De människor som gör ett bra jobb, som reagerar på orättvisor och försöker korrigera missförhållanden, de blir avskedade. Det beror på att de människor som sitter i toppen har kommit dit tack vare det genomruttna systemet, så varför skulle de vilja ha förändringar? Bättre att slänga ut de som pekar på allt som inte fungerar så har jag kvar min position ett tag till.

Sorry Hugo, det är inte socialism för mig. Det är en rövarstat under täcknamnet socialism. Med bröd och skådespel till folket säkrar han sin position och bländar dessutom stora delar av omvärlden som sedan ser honom som det bästa som hänt Latinamerika.

Kamerakris!

Kanske var det kondensproblem efter en natt med luftkonditionering. Kameralinsen immade igen som ett par skidglasögon i en svettig ölstuga, och sen la den optiska zoomen av! Förbannat!! Har ni tänkt på att när en glödlampa går sönder så står man ändå som en idiot och vickar upp och ner på kontakten en 3-4 gånger, som om lampan genom ett under skulle börja lysa igen. Jag gjorde precis likadant med min kamera. Till sist provade jag tryckkammarmetoden och la den under AC:n på rummet. Kylbehandlingen kombinerat med en välriktad och ganska frustrerad spark fixade till min förvåning biffen. Förmodligen är det bara en tidsfråga innan den kajkar helt.

Min back-up plan är en Powershot HC7 eller HC9. Nya medlemmar i HC-serien, och de har allt som jag saknar på min Z5 och lite till. 15X optisk zoom, höga iso-tal och bättre makromöjlighet. Bäst av allt är att den finns på flygplatsen i Caracas och således kan jag köpa den till ett riktigt bra pris!

Punto Libre

Margarita är någon form av frizon vad gäller skatter och tullar. Visst, 9% skatt borde väl inte påverka så mycket, men sanningen var den att sprit, choklad och ost var stökigt billigt. En 35:a Absolut gick lös på 30 spänn och en stor flaska Bailey’s på 60…

Isla Coche

Coche är en liten ö som ligger mellan Margarita och fastlandet. Sista eftermiddagen av Latam Summit skulle vi åka dit och förlusta oss. Jag vill inte kalla det för den venezuelanska motsvarigheten till finlandsfärjan men lite i samma stil. En av skillnaderna var att den här båten inte tog mer än 40 personer och det fanns ingen möjlighet att gå under däck.

Däremot var det till min förfäran, precis som på finlandsfärjan, en kommentator som ledde en obligatorisk, löjlig, koordinerad gruppdans (sprattelgubbedans). Jag lyckades fly undan genom att gå upp på taket tillsammans med övriga som inte klarade att bjuda på sig själva. Men även där uppe dånade högtalarna så att bröstbenet vibrerade och omöjliggjorde normala samtal.

Alla hade på sig den officiella strandt-shirten som vi hade ordnat, utom en av de högre cheferna från Europa. Med förfäran i rösten och förhoppningsvis väl dold ironi gick jag fram och frågade om han inte fått någon strandväska. Jodå, ja, visst, det hade han ju. Tre minuter senare rafsade han på sig t-shirten och blev en i gänget. Zuleima och Marianela sken av lycka.

Coche var ett badparadis. Härliga stränder, fri sprit, mat och aktiviteter. Jag testade vattenskoter, eller Jet Sky som det stod på banderollen. Fy tysan vilket monster! Jag lovar att jag brände fram i 80-90 km/h, livrädd och spänd i kroppen som en stålfjäder. Riktigt coolt måste jag säga. Självklart blev det lite strandfotboll också, och brassarna blev förnedrade.

Mörkret började breda ut sig över oss och havet när vi stävade fram i maklig takt på väg hem. Båtpersonalen bjöd oupphörligt på svaga drinkar där vi satt på taket under bar himmel. Gruppdansen hade ersatts av latinskt disco och alla var lyckliga. Där mös jag under den ljumma tropiska himlen, tittade upp på de första stjärnorna och njöt av den lätta svedan i ett solbränt ansikte och det svaga snurret av blaskig cuba libre. Alla dansade, utom vi stela europeer som satt på bänkarna och log och inte var fulla nog. Vi hade det oförskämt bra där vi tuffade fram på väg mot hamnen och den väntande bussen.

Kassaskåpsbilar?

En sak jag aldrig kommer att förstå är venezuelanernas förmåga att sila mygg och svälja kameler. Att visa upp sedlar offentligt är ett faux pas och jag får genast en åthutning om det skulle ske. Inte heller ses det med blida ögon att jag promenerar med datorn på gatan i skymningen eller ens promenixar i närheten av där jag bor när det är mörkt.

Däremot är det helt normalt att lämna både datorer, plånböcker, mobiler och lådor i bilen fullt synliga när man går därifrån! Jag förstår ingenting…

El Seniat

För någon vecka sedan publicerade El Seniat, motsvarigheten till skatteverket, en stor artikel i en rikstäckande tidning. Artikeln innehöll en lista på företagsnamn som enligt bifogad text inte betalade skatt som de skulle. Och självklart fanns vi med på listan, helt utan fog.

I Sverige hade företaget fått sig en rejäl trovärdighetsknäck och om uppgiften varit felaktig kunde vi troligen räknat med ett ordentligt skadestånd och offentlig upprättelse. Jag kastade mig på telefonen för att ringa till PR-byrån. Njaa… Marcus, vi ska nog inte göra något särskilt. Vi väntar och ser vad som händer, annars finns det risk att det blir värre. Om någon ringer och frågar så säger vi lite försiktigt att vi alltid fullföljer vårt ansvar i landet och betalar alla skatter och avgifter som avkrävs oss. Men vi bör säga det utan att påstå att någon annan ljuger…

Personlig standard

Veckan på Isla Margarita var lite frustrerande. Med alla stora namn runt omkring mig kände jag mig inflytelselös och obetydlig. Jag blir heligt förbannad över att jag inte får en central roll i gruppen. Kanske är det den frustrationen tillsammans med mitt stora ego som fört mig dit jag är. Jag accepterar helt enkelt inte att inte bli tagen med i räkningen.

Jag tror att den personliga standard man sätter för sig själv avgör vad man lyckas med.

Exempel: En av Påls vänner heter Jennifer. Hon är en ganska smart och social tjej som pluggar sista året och jobbar som receptionist på en bank. Nu har hon blivit erbjuden en tjänst som någon form av assistent på en kreditavdelning, och jösses så lycklig hon är. Hon har satt sin personliga standard lågt och tackar och bugar för den här posten, som hon egentligen är överkvalifierad för. Hon är nöjd, och verkar nöjd. Men det gör ju också att människor betraktar dig som om du nått den plats i livet där du passar och är nöjd. Och det i sin tur gör att inga krafter i hela universum verkar för att hjälpa dig framåt!

Exempel: Om jag genom olyckliga omständigheter skulle förlora allt och tvingas flytta till Petare, till slummen. Hade jag då stannat där i resten av mitt liv? Nej, för den personliga standard jag satt för mig själv hade drivit mig att söka och hitta alla tänkbara vägar för att hitta tillbaka till en situation där jag känner att jag hör hemma. Och jag hade aldrig slutat kämpa förrän jag lyckats. Jag ska inte sticka under stol med att mina möjligheter att arbeta mig bort från slummen skulle vara större än för genomsnittet av de boende där, men inte desto mindre så bor miljontals människor i slummen utan att någonsin försöka ta sig därifrån. De har helt enkelt satt sin personliga standard lågt och har därför inget driv.

Den som vill lyckas med någonting bör således först och främst komma underfund med den personliga standard denne satt för sig själv. Och personlig standard är inte vad man vill. Personlig standard är vad man anser vara naturligt och självklart. Så ju mer någon tar framgång som något självklart och en motgång som något som inte stämmer överens med hur det borde vara, desto större blir drivkraften att överkomma motgångarna.

Så när jag nu intog en ny flott restaurang tillsammans med övriga mötesdeltagare var jag in i själen förbannad över min obetydlighet i sammanhanget. Så det var skönt att snappa åt sig en fruktcocktail, ställa mig ensam på terassen, lite tyst och eftertänksam, titta ut över det svarta havet och känna nattbrisen, ljum som sammetsdamm.

Latam Summit

Nu sitter jag i taxin på väg hem från flygplatsen efter en vecka på Isla Margarita. Som belöning för våra goda prestationer inom dammsugare/hushållsprodukterkategorierna hade vi fått äran att hysa det årliga regionsmötet. På gästlistan stod de högsta cheferna i hela världen samt representanter från samtliga länder i vår region.

Oerhört lyckat och proffsigt genomfört evenemang med simultantolkar, gåvor, middagar, exklusivt öppnade restauranger, sviter, nya produkter, gästföreläsare, chartrade båtar, privata stränder, jet-skis och jag vet inte allt. Vår IT-kille Leanger hade tillbringat tre dagar på hotellet för att förbereda vår eget privata trådlösa internet till en kostnad jag inte ens vill nämna.

Även om jag är ganska svårimponerad vad gäller materiella saker så förtjänar välkomstmiddagen ett speciellt omnämnande. I den tropiska natten hade vi exklusiv tillgång till en privat strand och det karibiska havet. Mellan palmerna stod beduintält och växtligheten var draperade med upplysta tyger med mycket exotiska effekter. Sittkuddar i sanden, låga bord och en aldrig sinande tillgång till dricka och tilltugg serverat av flinka servitörer. Vackra värdinnor i slöjliknande kläder, en varm bris och brusande vågor.

I mörkret gick jag ner till vattenbrynet med en cuba libre i ett isfyllt glas som rann av kondens. Otroligt priviligierat, och jag kände mig ensam. Varje gång jag kommer på det så blir jag lika förskräckt: Oavsett vad man gör, oavsett var man är, så är man alltid ensam. Ingen kommer att komma till undsättning, någonsin. Men det gör inget. Och det är kanske det som mognad handlar om. Att acceptera att man aldrig kommer att bli räddad.

Schack i Chacaito

En kväll efter jobbet dröjde jag kvar och tittade på männen som spelar schack i Chacaito. Det som imponerar på mig är deras rutin. De första 10-15 dragen de gör är perfekt intränade. De vet precis hur de ska öppna för att enligt skolboken skapa sig en bra utgångsposition. Det var länge sedan jag spelade nu och jag skulle troligen få en del stryk om jag skulle gett mig i leken.

Som viting är jag såklart en intressant måltavla för dem att testa sina krafter på. Det börjar med att de lägger märke till mig. Sen tittar de upprepade gånger åt mitt håll. Sedan övergår det till enstaka kommentarer och frågor som till sist blir direkta inviter till spel. Slutligen befinner jag mig i en strid ström av argument och uppmaningar till att spela på gränsen till provokationer.

Ledsen grabbar. Jag skulle gärna vilja, men min agent har sagt att jag inte får spela utanför internationella turneringar. Jag sa det i skämtsam ton, tyckte jag själv, men de tvivlade inte på mitt ord ens ett ögonblick och så plötsligt kunde jag stå lugnt och titta och mysa i kvällsvärmen igen.

Den som skriker högst vinner

Så är det tyvärr på fotbollsplanen. Eftersom vinnarna står kvar är varje mål omdebatterat, och nivån av fusk är skrämmande hög. Ibland går det till sådana extremer att lag vägrar gå av planen, trots att de är de enda av alla närvarande som hävdar att målet var regelvidrigt, så då avstannar allt i upp till en kvart och folk skriker, skränar, gestikulerar och svär. Under spelets gång gäller det att ropa frispark så fort man blir av med bollen. Även om man inte får den tillbaka varje gång så avstannar iaf spelet och man hinner tillbaka till försvarssida. Och våldet kan vara i det närmaste hur grovt som helst, om du inte ropar frispark så får du skylla dig själv.

Jag har tagit som min image att aldrig gnälla när de ruffar, för att kunna håna dem och förvägra dem bollen när de själva gnäller över lite solsken i ögonen.

Nu senast blev jag utsatt för ett omvänt livtag varpå alla i mitt lag utom jag skrek frispark och alla motståndarna skränade att det INTE var frispark. Då la jag imagen åt sidan och i mycket omilda ordalag bad jag dem motivera hur i helvete de har mage att hävda fair play när inte ens grekisk-romersk stil tillåter sådana angrepp. Deras målvakt, en tuffing från Petare, brusar upp och kastar bollen på mig och alla rusar till för att lugna situationen. Det är viktigt att hävda sin plats bland de här grabbarna, speciellt när man blir så uppenbart testad, men det var första gången något liknande hände mig och jag visste faktiskt inte hur jag skulle hantera läget.

Eftersom jag är en långsint och konfrontativ idiot bidade jag istället min tid tills matchen var slut. Då tog jag bollen ur målet och rusade över planen bort till deras målvakt innan någon han hindra mig.

”Nu vill jag att du ber om ursäkt för att du kastade bollen på mig.”

”Ursäkta.”

”Det är lugnt.” sa jag och tryckte hans hand precis när folk skulle till att ingripa. Alla skrattade och jag klarade skivan med vad jag tror var intakt värdighet.

Puerto Ordaz eller Puerto La Cruz?

Helsingborg eller Göteborg? Ja, det är inte så lätt att veta. Därför beställde jag en biljett till Puerto Ordaz för att träffa en säljare och hans kund, trots att han arbetar i Puerto La Cruz! Det var bara tur i oturen att en kollega märkte min felbeställning kvällen före min avresa. Det hade varit en kraftig törn för min image att ringa säljaren och säga att jag var på fel flygplats...

När vi fullgjort vår plikt hos kunden börjar säljaren skruva på sig. Vet du, det skulle vara trevligt om du kunde träffa fler av mina kunder. Fint, är det något särskilt på agendan? Nej, nej… bara kul om du kunde lära känna dem lite.

Väl framme hos kund nummer två presenterar säljaren mig som marknadschefen Marcus och därefter tar han skydd inför det kommande bombardemanget. Kunden var liksom de flesta andra i branschen arab och han såg ut som en trött hund. Fuktiga, plufsiga kinder, en rejäl kagge och en underläpp så svällande iögonenfallande att den förmodligen blåste upp över ögonen på honom när han cyklade i motvind. Han tittade undersökande på mig och skrev lite på ett papper. Därefter tog han sats, drog ett djupt andetag och gick därefter på i en halvtimme om allt han ville ha av oss, hur missnöjd han var med att han inte fick ha ICON och hur dåliga vi var på att leverera i tid. Jag var inte så lite oförberedd och kastade en sidoblick på säljaren som stirrade stint i sitt eget knä. När svadan avtog och han triumferande och svettig satt och väntade på ett försvarstal satt jag bara tyst och tittade på honom. Tystnaden varade någon sekund, men kändes som en evighet i vilken alla skruvade på sig minst tre varv. Den var som ett brutalt vakum som sliter i alla närvarande rör att tvinga dem att säga något för att undkomma den pinsamma tystnaden. Jag kämpade emot en bråkdel av en sekund extra och mycket riktigt stod ingen av dem ut längre utan började prata i mun på varandra. Jag kände mig lagom överlägsen när jag höjde handen och med tilltvingat lugn sa: ”Om du nu ska sammanfatta, vad var då frågan?”

Säljaren började stamma och kunden satt helt handfallen. Därefter tog samtalet en annan vändning och vi kunde reda ut en del punkter samt tyst komma överens om att vi båda visste att mycket av hans gnällande var förhandlingstaktik. Han visade mig runt ägorna och presenterade mig för sin bror som satt i något som jag tror var en stol. Hans kroppsliga omfång gjorde det omöjligt att avgöra om han faktiskt satt på något fysiskt eller om han leviterade. En enorm näve, som en valrossfena, tung andhämtning, och svetten rinnande ner för de 15 olika kinderna där han satt på sin förmodade tron i skuggan. Lite som en manlig myrdrottning med arbetarmyrorna springade fram och tillbaka runt fötterna på honom som irländska settrar, till synes utan vett och sans. Jag kunde inte urskilja några ord i de få läten han flämtade fram när vi hälsade. ”Skicka fler produkter.” kunde jag dock höra att han frustade efter mig när jag gick.

Nyckelhelvete

Det är segt att komma tillbaka från utlandet sent på kvällen. Bilfärden upp från flygplatsen är enformig och man vill inget annat än ta en kvick dusch och sen hoppa i bingen. Döm därför om min frustration när jag kommer hem från Miami klockan 22:00 och inte hittar husnycklarna. Smutsiga underkläder flyger omkring när jag rotar igenom hela väskan och jag spräcker en kindtand i vrede. Nyckelhelvetena ligger kvar på kontoret.

Inget annat att göra än att ringa och störa ägarna till lägenheten. Som såklart inte svarar i telefon. Det blev till att ringa till morfarn istället. Efter lite krångel och kringel haffar jag en taxi och ger mig av på nyckeljakt. När jag slutligen kommer hem med mina nycklar dråsar jag i säng.

Dagen efter blir jag kallsvettig när nycklarna inte finns på kontoret heller!

De låg istället i ytterfickan på min resväska...

Feminism och chauvinism

Att jag aldrig kan lära mig att hålla käften.

Ett par glas vin och därefter diskussion om kulturskillnader mellan kvinnor och män. Jag är dömd till undergång redan på förhand. Tjejerna sitter på fullt allvar och säger att de inte är "machistas" men när det passar dem så försvarar de ojämlikheterna som om de vore det mest självklara i världen.

Ska män och kvinnor dela på hushållsarbetet? Ja.
Ska män och kvinnor ha lika möjligheter till jobb? Ja.
Ska män och kvinnor ha lika lön för lika jobb? Ja.
Ska män och kvinnor dela lika på en krognota? Nej. Varför? Men Marcus, det är bara så.

Som man i den här kulturen har du inte en chans. Om du hävdar manlig överordning på traditionellt manliga områden så är du ett svin. Om du INTE hävdar kvinnlig överordning på traditionellt kvinnliga områden så är du också ett svin. Och det sorgligaste av allt är att unga, moderna killar faller i gropen.

Jag håller på att gå i bitar… De ifrågasätter inte ens inkonsekvensen i sina uttalanden. De ifrågasätter inte ens de system de lever i, eller snarare, de är inte ens MEDVETNA om att de lever i ett system, i ett nät av antaganden. Eller vad säger ni om följande: jag bjuder en kollega på lunch och när jag ska ta upp pengarna ur fickan och betala ber jag henne ta brickan.

"Vilken gentleman, låter kvinnan bära maten!"

I startgroparna eller vid målsnöret?

Tjänsten i det närliggande landet ska tillsättas omgående. I praktiken behövs någon i slutet av augusti. Nu tror jag inte mycket på den snäva tidsgränsen med tanke på hur alla andra deadlines hålls, utan slutet av september låter troligare. Om det blir mig de väljer så håller jag dessutom mig hellre kvar i Venezuela en stund extra för att kunna göra ett bra avslut.

Det vore oerhört stimulerande att få chansen att rodda ett helt lands säljare och vända upp och ner på begreppen. Jag har min vana trogen tagit ut segern i förskott och redan dragit upp riktlinjer för ett kontrollerat angrepp på hela den kommersiella biten av organisationen. Jag blir nästan lite förbannad över att de ännu inte nappat på alla beten jag lagt ut vad gäller möjligheter till säljeffektivisering. Men så är det nog inte heller högsta prioritet när regionen som sådan går bäst i världen och Venezuela är den lysande stjärnan.

Jag måste säga att jag gillar Manuel, i vissa aspekter. Vi talar samma språk, lindar inte in så mycket, och är mer för handling än intention. En annan anledning till att jag är positivt inställd till honom är att jag fått reda på att han sålt in mig ordentligt hos den andre landschefen som eventuellt ska anställa mig...

Som sagt finns det två personer som är aktuella för tjänsten. Om jag inte får den så säger jag upp mig på stubben...?

Mainly business

Så bar det av till Miami igen. Snabba möten fram och tillbaka, och alltid med mer eller mindre samma klick människor. Det är intressant att se hur pass koncentrerad organisationen egentligen är, så få många människor som organisationen är beroende av. Och ur social synvinkel är det trevligt att kunna lära känna de andra cheferna, lite i taget.

Visst låter det härligt med besök i Miami? Coola bilar, snygga tjejer, sprakande nattliv och Tubbs såklart. Men det är inte bilden jag får. Oändliga och folktomma korridorer, köer till säkerhetskontroller och nervös väntan inför avslappnade intervjuer med terroristbekämparna. Nu senast uppskattar jag promenaden från flygplanet till säkerhetskontrollen till ungefär 1,5 kilometer. Jag lovar. Utan prut MINST 1,5 kilometer. Utan att se en enda människa.

Tid är bara en känsla. Och ibland är känslan trögare än sirap i ett provrör, plockat direkt från frysen. Där står jag och köar bakom hostande människor tills tiden tar slut och när det slutligen blir min tur har jag hunnit få skäggstubb och därmed arabiskt utseende. Därför är det svårt att verka naturlig när jag kväker fram ett ”mainly business” på frågan vad i helskotta jag har i USA att göra. Men mainly business är just vad det är. 8-18 i ett konferensrum, 19:30 gemensam middag och därefter hem och i säng efter att ha försökt hinna svara på några av de svärmar av mail som droppat in under dagen.

Klimatet i Miami är som en varm barberarhandduk i ett dragigt växthus. Jag blir förvånad över kvavheten varje gång jag kliver ut för en nypa frisk luft. Palmerna vajar och vaggar precis som på Aktuellt. Och när det regnar så regnar det. Inget mesande med duggregn här inte, utan amerikanerna slår som alltid på stort. Och eftersom det nästan alltid är så kvavt så går det inte att förutse. Plötsligt så är man bara blöt.

Och så hotellpersonalen. Folk är så åtalbart vänliga att de verkar driva med mig. Och det gör de säkert också.

”Utmärkt beslut.” (När jag sa att jag skulle äta innan jag checkade ut.)
”Det är verkligen ett nöje att få ha er som vår gäst.”
”Jag önskar min herre en underbar natt.”

Håll truten. Jag misstror alla som är större smilfinkar än jag. De vill bara ha dricks.