Mycket händer men ändå ingenting. Rutiner börjar infinna sig även här. Bekvämligheten tar befälet över upptäckarlustan och alltför många kvällar börjar bestå av endast arbete, träning och sänggående.
Igår var det Champion’s League-final, Liverpool mot Milan. Den spelades 15:00 vår tid så jag fick hålla mig undan allt och alla för att med spänningen i behåll kunna följa efterhandssändningen på kvällen. Självklart var det svårt att undvika de i matchtröjor iklädda supportrar som drog runt på stan och skålade med varandra, så visst anade jag utgången.
Denne Inzaghi, eller hur det nu stavas, är för mig en vämjelig gåta och har alltid varit. Ser ut som allt annat än en fotbollspelare, är klen och ämlig och ger ett allmänt otrevligt intryck. Men han gör mål, och har så gjort i långa tider. Det räcker med att jag ser honom så blir jag irriterad och hans deltagande enbart, gjorde att jag med intensiv glöd höll på Liverpool. Jag menar, hur har han mage att fira efter första målet, som att det var tack vare honom? Och när han i slutet av matchen ligger och piper över att bollen studsade upp i magen på honom? Fattas bara att han lägger skorna på hyllan nu och lever vidare i evig glans, utan att hinna få något välförtjänt straff för sin italienska uppsyn.
No comments:
Post a Comment