Sardina

Alla som spelar fotboll i Parque del Este känner Sardina. Men han heter egentligen Danny. Sardina får han dras med eftersom han inte mäter mer än max 1,60 i strumplästen. I sin solblekta ryggsäck bär han med sig några slitna böcker med hundöron. I väskan har han också en anteckningsbok som han visat mig. Där plitar han ner sina rörande kråkfötter om det han i böckerna tycker är intressant. Han lever ur hand i mun, dyker alltid upp i samma kläder och har saltavlagringar på sin keps, som han alltid spelar i. Jag tror inte jag har sett honom utan den. Kanske har han inget hår?

Han brukar berätta för mig att det inte är lönt att diskutera på fotbollsplanen i Parque del Este. Om det är någon som bråkar och gnäller Marcus, så ge dem bara bollen. Visa dem hur man spelar fotboll i stället.

Han sa till mig en gång att han kommer ihåg när han såg mig första gången. Jag gick och plockade upp skräp på fotbollsplanen och slängde i soptunnan, och han tänkte att det var rätt. Att det är för jäkligt som de flesta håller på här. Och ändå skräpar han ner själv, och han verkar skämmas inför mig varje gång. Han flinar generat och bedyrar mig att han aldrig skulle göra så i mitt land, men att det är så det är här.

Han funderar och frågar. Hur han på ett bra sätt kan närma sig tjejer, hur mycket pengar han behöver för att kunna starta företag, hur livet fungerar i Sverige. Och sen lyssnar han storögt. Jag tolkar honom som att han letar vägar ur de cirklar han ständigt följer, som han är bunden till. Han vill vidare, bort från fattigdom och misär, men hur ska det gå till när hans begreppsvärld bara innehåller just det? Hur ska han någonsin kunna förstå vad ett högre välstånd kräver, och agera därefter, när han aldrig fått lära sig det? Jag har troligen förutsättningarna för att framgångsrikt kunna spela rugby men jag kommer aldrig att nå framgång om jag inte känner till reglerna eller hur jag bör göra för att vinna.

Det är till Sardina som jag har gett kläder och lite mat. Det är också han som frågat om han kunde få bo hos mig. Och tyvärr är det också honom jag nekat boende med en vit lögn, eftersom jag är rädd att få problem, bli rånad eller värre. Fattigdom är som drogberoende. Oavsett hur synd jag tycker om honom, oavsett hur gärna jag skulle vilja hjälpa, så vet jag att han står sig själv närmast och att de behov han kämpar efter att täcka är så grundläggande att han troligen skulle offra mitt förtroende för att kunna få en tillfällig lindring i sitt strävande.

Den senaste tiden har han spelat i två olika skor. Han köpte ett begagnat par på en loppmarknad för sex kronor och frågade sen om vi hade sådana marknader i Sverige. Jodå, det hade vi. Finns det människor i Sverige som har så dåligt med pengar att de måste handla där? Nej, det finns det inte. Visst finns det många människor som behöver spara pengar, men de flesta som går på loppmarknader gör det som ett nöje. Och det för honom var såklart obegripligt.

Igår satt vi i skuggan och tog igen oss, och han berättade att han hade tackat nej till två jobb i förra veckan, med anledning av att han bor långt utanför Caracas. Utan boende i Caracas, små möjligheter till jobb. Utan jobb, inga pengar till boende i Caracas… Nu hade han boende på gång i Petare, en barrio, men inga pengar för att betala första hyran. Och så kom frågan jag inte ville ha, om jag kunde låna honom pengar till första hyran för att få pengarna tillbaka när han får sin första lön. Självklart tänkte jag på vakten vid mitt hus, som lånade pengar av mig för någon månad sedan och därefter sa upp sig och försvann för alltid. Sen tänkte jag lite till, hoppades att jag kunde göra skillnad, och så lånade jag honom 200 spänn, tillräckligt för att han skulle få rummet i Petare. Om två veckor ska jag få pengarna tillbaka, men om den stunden kommer att han vill betala tillbaka så behöver han inte. Tyvärr är jag så stel att jag gärna vill se hans goda vilja till återbetalning. Men den viljan skulle också vara ett tecken på att han är en hyvens kille, och då kan han få bättre användning för de 200 kronorna än jag.