Zuleima var på konsulatet idag och köade som en del av den långdragna och tungrodda byråkratiska processen för att få spanskt medborgarskap. Hennes pappa är spansk. Eller snarare var. Det fick hon reda på när en kvinna la fram någon form av ”existensintyg” på disken.
”Oh, vad skönt! Han lever alltså fortfarande?”
”Nej, nej. Kolla här på baksidan.” sa hon och vände på bladet.
Rakt på hakan fick hon beskedet att hennes pappa dött för två månader sedan. Hon brukade ringa varje månad men de senaste gångerna hade pappans fru i Spanien inte låtit henne prata med honom, med hänvisning till att han var sjuk. Och senaste gången hade telefonnumret varit spärrat. Helt sjukt. Så Zuleima var ledsen, såklart. Men kvinnan bakom disken tröstade henne med att nu behövde hon inte fylla i den oändliga raden med formulär rörande hennes pappas situation och leverne.
No comments:
Post a Comment