Kaffekonsumtion

Finlands invånare dricker mest kaffe i världen per capita. 3,5 koppar om dan. Tätt följda av Sverige på 3,2. Här dricker de inte alltid kaffe, utan oftare insjövatten. Tre mått kaffe till tio koppar vatten.
Jotack.

Socialpornografi

Jag har börjat hälsa på några av mina polare i barrion på morgnarna. Nu har vi kommit så långt att vi nästan är polare, även om några inte alltid känner igen mig när de är nyktra. Ikväll högg jag den sundaste av dem, en man i 45-50-årsåldern med grå hästsvans, för ett casual chat. Jag tror att jag lyckades kratta manegen så pass väl att när far och bror kommer så kan vi hälsa på honom i hans enkla tjäll och prata om liv och död ur hans synvinkel.

Kastrullmusik

På gatorna i kväll var det fullt av liv och rörelse. I tropiskt mörker, med påsarna fulla av tonfisk, strosade jag genom kvarteren ackompanjerad av en kakafoni av smällande kastrullock. Chavez pratade på TV och från varje balkong, varje öppet fönster, hördes invånarna i de finare kvarteren visa sitt missnöje. Bilar tutade överallt, trafiken stoppade upp och folk förde oväsen på alla tänkbara sätt.

Mitt i röran av denna självpåstådda akademiska rebelliskhet mötte jag ett par figurer som kom i motsatt riktning på trottoaren. De gick snabbt och skyggt, tittade under lugg och i skydd av dunklet ropade de några ”Viva Chavez!” upp mot balkongerna innan de försvann i skuggorna på väg mot okända mål. Två folk, två världar, och aldrig mötas de två.

Centro Plaza

Hur underbart är det inte att med värkande muskler efter ett hårt träningspass gå och handla på Centro Plaza?

Denna häpnadsväckande affär där två personer sitter och väger all din frukt och dina grönsaker.

Denna intressanta logistiklösning där kundvagnarna inte går igenom kassorna utan folk bara lämnar dem stående tomma i det minimala utrymmet framför kassorna tills hela affären korkar igen.

Denna generösa arbetsplats som avlönar en armada av unga män som likt Sisyfos i skytteltrafik förgäves kör tillbaka vagnarna till ingången av affären, packar dina varor i dubbla lövtunna plastpåsar eller bär dina inköp till din bil för ett par kronor.

Denna fascinerande organisation som har TRE kassor gömda inne i butiken, en för sprit, en för toalettartiklar och en för bröd.

Detta under av ineffektivitet som trots de tre extrakassorna i genomsnitt endast hinner med att ta betalt av max en kund per fem minuter.

Detta rike av paragrafrytteri som i en kassa för max fem varor inte släpper igenom en person med ett sex-pack öl.

I denna surrealistiska värld, hur underbart är det inte att med värkande muskler efter ett hårt träningspass gå och handla, bara för att finna att det precis anlänt ett litet parti prisreglerad tonfisk i vatten, att ogenerat kunna plocka på sig 14 burkar och därefter sprudlande glad köa bakom två andra kunder i 20 minuter för att få betala 3,50 per burk?

Inte lika underbart är det att kassaapparaterna i denna högteknologiska inrättning saknar en knapp som underlättar inköp av flera varor av samma sort. Istället sitter kassörskorna ointresserat, och i åtalbart överdriven såsig takt, och drar 14 burkar genom scannern, och kontrollräknar behärskat på kvittot efter var tredje burk. Men jag fick ialla fall min tonfisk. Och en flaska nypressad mangojuice.

Politik - igen

På söndag stänger regeringen TV-kanalen RCTV. Eller snarare, de förnyar inte sändningstillståndet. Det finns inga objektiva kanaler i landet, utan de är antingen pro eller kontra regeringen. Och är man kontra regeringen, som RCTV, så går det som det går. Självklart är det ramaskri även internationellt om yttrandefrihet och liknande men inget verkar hjälpa. I veckan marscherade en demonstration genom stan med en 1 kilometer lång banderoll för att protestera. Som vanligt tror alla att söndagen – dagen för nedsläckning av sändarna – kommer att bringa kaos och oordning men jag tvivlar.

Priskontrollen börjar förresten få effekt. När priset på mjölk, tonfisk, mjöl och socker fixeras vid låga nivåer finns inga distributörer kvar som kan sälja varorna med vinst och bristen i butikerna börjar märkas så smått. Det är en upplevelse få förunnat att leva under förhållanden som vi svenskar annars på sin höjd läser om i samhällsböckerna.

Till politikrubriken hör också min vistelse på hotell Altamira Suite i helgen. Längst upp på 20:e våningen ligger 360, en halvglassig bar i det fria. En vän till en vän hade födelsedagsfest och jag kom i slang med två rekorderliga grabbar som ville träna engelska.

”Vad tycker du om det politiska läget?” frågade den ene.

”Well, jag vill inte blanda mig i politiken här, men jag tror egentligen att båda sidor i grunden vilar sina politiska program på samma grunder. Hjälpa de svaga, få folk att betala skatt, förbättra utbildning, miljö och sjukvård. Motsättningarna ligger såklart i vilken väg de anser bör vandras för att främja grundvärderingarna.”

Killen nickade belåtet.

”Vad pysslar du med då?” frågade jag honom.

”Jag är viceminister.”

Dra åt pipsvängen. Att på 360, som besöks av allt annat än chavister, ställa en sådan fråga som han gjorde och dessutom vara viceminister är som om jag skulle fråga slumpvis utvald person vad han tycker om djurplågare och sen glatt erkänna att jag var ett praktexempel på en sådan.

Ikaros

Jag undrar när mina vingar ska smälta! Jag är nämligen så övertygad om min egen förträfflighet att jag borde skämmas. Igår natt satt jag och filade på några alternativ till upplägg på reklamkampanjer och hujedamig så nöjd jag blev. Det bästa är att jag dessutom är chef så oavsett vad de andra tycker om idéerna så kan jag driva igenom dem!

Liv och död

Zuleima var på konsulatet idag och köade som en del av den långdragna och tungrodda byråkratiska processen för att få spanskt medborgarskap. Hennes pappa är spansk. Eller snarare var. Det fick hon reda på när en kvinna la fram någon form av ”existensintyg” på disken.

”Oh, vad skönt! Han lever alltså fortfarande?”

”Nej, nej. Kolla här på baksidan.” sa hon och vände på bladet.

Rakt på hakan fick hon beskedet att hennes pappa dött för två månader sedan. Hon brukade ringa varje månad men de senaste gångerna hade pappans fru i Spanien inte låtit henne prata med honom, med hänvisning till att han var sjuk. Och senaste gången hade telefonnumret varit spärrat. Helt sjukt. Så Zuleima var ledsen, såklart. Men kvinnan bakom disken tröstade henne med att nu behövde hon inte fylla i den oändliga raden med formulär rörande hennes pappas situation och leverne.

Viktigt, brådskande, enkelt eller betungande?

Den skönaste känslan som finns är att med en bestämd rörelse stryka en betungande punkt på todo-listan. Idag strök jag prisökningsanalys på chilenska produkter, konkurrensanalys på air conditions från Frigidaire och prissättning av vår lyxlinje ICON. Det var nästan euforiskt, men det känns också lite löjligt när jag nu i efterhand märker hur de punkterna lagt en sardin på stämningen de senaste dagarna. Snacka om att gå som katten runt fet gös och hitta på allt möjligt annat att göra än att ta tjuren vid horngäddan. (Sisådär, tre bevingade (flyg)fiskuttryck myntade.) Just prioriteringen mellan viktiga, brådskande, enkla och betungande arbetsuppgifter är fortfarande ett utvecklingsområde och vad jag ibland måste påminna mig om.

Vardag och Champion's League

Mycket händer men ändå ingenting. Rutiner börjar infinna sig även här. Bekvämligheten tar befälet över upptäckarlustan och alltför många kvällar börjar bestå av endast arbete, träning och sänggående.

Igår var det Champion’s League-final, Liverpool mot Milan. Den spelades 15:00 vår tid så jag fick hålla mig undan allt och alla för att med spänningen i behåll kunna följa efterhandssändningen på kvällen. Självklart var det svårt att undvika de i matchtröjor iklädda supportrar som drog runt på stan och skålade med varandra, så visst anade jag utgången.

Denne Inzaghi, eller hur det nu stavas, är för mig en vämjelig gåta och har alltid varit. Ser ut som allt annat än en fotbollspelare, är klen och ämlig och ger ett allmänt otrevligt intryck. Men han gör mål, och har så gjort i långa tider. Det räcker med att jag ser honom så blir jag irriterad och hans deltagande enbart, gjorde att jag med intensiv glöd höll på Liverpool. Jag menar, hur har han mage att fira efter första målet, som att det var tack vare honom? Och när han i slutet av matchen ligger och piper över att bollen studsade upp i magen på honom? Fattas bara att han lägger skorna på hyllan nu och lever vidare i evig glans, utan att hinna få något välförtjänt straff för sin italienska uppsyn.

Marknadsföringsutbildning (puh)

Två och en halv dag har jag suttit på hotell Tamanaco och lyssnat på ett tiotal föredragshållare. Skiftande ämnen, en nyttig genomblåsning av skallen, men i stort alldeles för ytligt. Organisatörerna högg mig, som ende utlänning, och bad om feedback. De frågade och undrade och strax var jag påtänkt som föredragshållare inom ledarskap och försäljning till hösten!

Jag borde göra slag i bokskrivarsaken.

AC

Så har det äntligen blivit av. Den AC jag lovade hyresvärden skulle installeras i lägenheten, i utbyte mot lägre hyra, har efter sex månader klättrat upp på väggen. När jag kommer hem ikväll är den installerad och klar att användas. Min personliga förhoppning handlar inte i första hand om att lådan ska lindra värmen, utan snarare att myggen ska blåsa bort. Min kropp är så pass van nu att svullnader och klåda försvinner på en kvart!

Igår när jag kom hem hade installatörerna snikat alla mina isbitar. Formen stod på diskbänken och den kvarvarande isen hade smält. Således var jag tvungen att dricka min juice endast kylskåpskall! De hade emellertid redan fått sitt rättmätiga straff. En flaska jag fyllt med kranvatten stod bredvid isformen, och var glädjande nog till hälften urdrucken!

Framtid?

Om det i en framtid visar sig att ett erbjudande från huvudkontoret blir verklighet, kan jag då tacka nej till det? Vad är en karriär? Är det att fortsätta på en vald stig och följa den till vägs ände? Eller är det att njuta av det bästa som varje enskild stig har att erbjuda? Att tacka nej, är det att ha jobbat med sådden och lämna skörden åt sitt öde? Eller är skörden de nya stigar som erfarenheten här kommer att avslöja? Vad är egentligen en skörd? Är det pengar, makt, utveckling, trygghet eller vad? Eller är skörd inget annat än välmående?

I varje given situation kommer en människa alltid att fatta det beslut som hon upplever kommer att ge henne mest positiva känslor i framtiden. Det finns inga som helst undantag från den regeln. Sen kan det visa sig vara beslut som inte ledde till de förväntade känslorna, men det är inte poängen.

Poängen är istället att en människa inte kan välja vad det är som hon uppfattar kommer att ge henne positiva känslor. Vad hon uppfattar kommer att ge henne positiva känslor är utanför hennes kontroll.

Det innebär också att en människa alltid kommer att fatta beslut på grunder som är utanför hennes kontroll. Fri vilja finns inte. De val vi gör är av slumpen givna.

Det innebär också, att om det finns en mening med livet så är det slumpen som avgör om vi hittar den. Vad vi än gör så spelar vi efter slumpens givna regler, och det är inget vi kan göra något åt. Det leder till slutsatsen att vi i varje givet ögonblick bör agera för att maximera våra positiva känslor och minimera våra negativa känslor. Och det är precis det vi gör, enligt första meningen i den här texten.

Överlägsen attityd?

Som jag nämnt smids det planer för mig på regionsnivå. Det blir allt mer uppenbart att min tid här i Venezuela är en utvärderingsperiod. På informella vägar har jag fått reda på att det som ligger mig i fatet är ett något överlägset intryck, baserat på mina framträdanden i Miami och Brasilien.

Jag hade en sittning med Manuel, min chef, i fredags och diskuterade situationen. Han berättade att i Latinamerika är appearance oehört viktigt, så viktigt att det exempelvis finns människor som går omkring med svindyra portföljer, utan annat innehåll än ett paraply. Likadant tipsade han mig om att kommunikationen inte är lika direkt som i USA eller Europa. Själv tyckte han om min rättframma stil, och sa sig vara likadan själv, men tipset var att hålla igen, om än bara lite, vad gäller kommunikation på regional nivå. Det tog jag såklart till mig men tvingades leende erkänna att jag behövde hjälp med praktiska tips för jag såg inte när jag trampade över. Han garvade och kunde inte ge andra tips än att hålla in tyglarna en smula tills jag hade mer solid grund att stå på.

Så oerhört intressant att människors förväntningar ligger till grund för deras intryck. De väntar sig troligen en undfallande och nickande yngling som bugar med mössan i hand för att han får vara med och spela med de stora grabbarna. Och när jag istället laddar stora kanonen och agerar utbildningskonsult utan att be om ursäkt så rubbar jag ramarna en smula. Rätt eller fel? Vad vet jag? Som konsult har jag sålt säkerhet och förtroende, men eftersom de inte känner till mitt förflutna så är det inte vad de väntar sig, och då tolkas det annorlunda.

Mötet avslutades med att Manuel berättade att han fått direkta frågor om mig från nyckelpersoner i regionen rörande ovanstående. I sina svar hade han tagit död på deras farhågor och verkligen krattat manegen för mig, vilket hade fått mycket positiv effekt.

Sardina

Alla som spelar fotboll i Parque del Este känner Sardina. Men han heter egentligen Danny. Sardina får han dras med eftersom han inte mäter mer än max 1,60 i strumplästen. I sin solblekta ryggsäck bär han med sig några slitna böcker med hundöron. I väskan har han också en anteckningsbok som han visat mig. Där plitar han ner sina rörande kråkfötter om det han i böckerna tycker är intressant. Han lever ur hand i mun, dyker alltid upp i samma kläder och har saltavlagringar på sin keps, som han alltid spelar i. Jag tror inte jag har sett honom utan den. Kanske har han inget hår?

Han brukar berätta för mig att det inte är lönt att diskutera på fotbollsplanen i Parque del Este. Om det är någon som bråkar och gnäller Marcus, så ge dem bara bollen. Visa dem hur man spelar fotboll i stället.

Han sa till mig en gång att han kommer ihåg när han såg mig första gången. Jag gick och plockade upp skräp på fotbollsplanen och slängde i soptunnan, och han tänkte att det var rätt. Att det är för jäkligt som de flesta håller på här. Och ändå skräpar han ner själv, och han verkar skämmas inför mig varje gång. Han flinar generat och bedyrar mig att han aldrig skulle göra så i mitt land, men att det är så det är här.

Han funderar och frågar. Hur han på ett bra sätt kan närma sig tjejer, hur mycket pengar han behöver för att kunna starta företag, hur livet fungerar i Sverige. Och sen lyssnar han storögt. Jag tolkar honom som att han letar vägar ur de cirklar han ständigt följer, som han är bunden till. Han vill vidare, bort från fattigdom och misär, men hur ska det gå till när hans begreppsvärld bara innehåller just det? Hur ska han någonsin kunna förstå vad ett högre välstånd kräver, och agera därefter, när han aldrig fått lära sig det? Jag har troligen förutsättningarna för att framgångsrikt kunna spela rugby men jag kommer aldrig att nå framgång om jag inte känner till reglerna eller hur jag bör göra för att vinna.

Det är till Sardina som jag har gett kläder och lite mat. Det är också han som frågat om han kunde få bo hos mig. Och tyvärr är det också honom jag nekat boende med en vit lögn, eftersom jag är rädd att få problem, bli rånad eller värre. Fattigdom är som drogberoende. Oavsett hur synd jag tycker om honom, oavsett hur gärna jag skulle vilja hjälpa, så vet jag att han står sig själv närmast och att de behov han kämpar efter att täcka är så grundläggande att han troligen skulle offra mitt förtroende för att kunna få en tillfällig lindring i sitt strävande.

Den senaste tiden har han spelat i två olika skor. Han köpte ett begagnat par på en loppmarknad för sex kronor och frågade sen om vi hade sådana marknader i Sverige. Jodå, det hade vi. Finns det människor i Sverige som har så dåligt med pengar att de måste handla där? Nej, det finns det inte. Visst finns det många människor som behöver spara pengar, men de flesta som går på loppmarknader gör det som ett nöje. Och det för honom var såklart obegripligt.

Igår satt vi i skuggan och tog igen oss, och han berättade att han hade tackat nej till två jobb i förra veckan, med anledning av att han bor långt utanför Caracas. Utan boende i Caracas, små möjligheter till jobb. Utan jobb, inga pengar till boende i Caracas… Nu hade han boende på gång i Petare, en barrio, men inga pengar för att betala första hyran. Och så kom frågan jag inte ville ha, om jag kunde låna honom pengar till första hyran för att få pengarna tillbaka när han får sin första lön. Självklart tänkte jag på vakten vid mitt hus, som lånade pengar av mig för någon månad sedan och därefter sa upp sig och försvann för alltid. Sen tänkte jag lite till, hoppades att jag kunde göra skillnad, och så lånade jag honom 200 spänn, tillräckligt för att han skulle få rummet i Petare. Om två veckor ska jag få pengarna tillbaka, men om den stunden kommer att han vill betala tillbaka så behöver han inte. Tyvärr är jag så stel att jag gärna vill se hans goda vilja till återbetalning. Men den viljan skulle också vara ett tecken på att han är en hyvens kille, och då kan han få bättre användning för de 200 kronorna än jag.