Medelklassen visar tänderna

Så gick medelklassen man ur huse och tog gatorna i besittning. Jag är övertygad om att de flesta inte hade någon aning om de egentliga grunderna i ärendet, utan demonstrationerna blev istället ett politiskt ställningstagande. Det blev också en utmärkt anledning till att skita i att gå till jobbet och skolan utan istället följa strömmen, känna att man tillhör något större, festivalskutta, hojta och vissla i pipor.

Den ganska imponerande samlingen av främst studenter strömmade ner längs Avenida Principal de Las Mercedes, och passerade således nedanför vårt kontor. Oväsendet var öronbedövande, sirener, skrik, tutor, visslor, och det var omöjligt att jobba. Vi stod på balkongen och tittade ut över det böljande folkhavet. Man kunde knappt höra vad grannen sa och när massorna såg några av oss vinka från ovan steg kakafonin till ett avgrundsvrål som fick håret att resa sig på armarna på mig. Jag kommer aldrig att bli en festivalmänniska, men det var nog det närmaste jag kommit en sådan upplevelse.

Jag började fundera: vad kommer de att göra när gatan tar slut och delar upp sig i en t-korsning? Kommer de att gå vidare ut på motorvägen? Vad gör egentligen en demonstration när den kommit till vändplatsen? Jaha, det var det, och sen rullar de ihop flaggorna och lommar slokörat hemåt? Eller vänder de på klacken och går lika glatt tjoande åt andra hållet? Det verkade först som att de inte heller själva visste svaret, och det lugnade ner sig ett par hekto strax efter lunch. Därefter återsamlades folket i Chacaito och stämningen blev hetsigare. Vi hörde explosioner på avstånd och ute på balkongen fick jag små snabba nyp av tårgaskristaller som surfat med vindarna. Vi hade flera krismöten med ledningsgruppen men beslöt oss för att stanna kvar i lokalerna, som såklart var betydligt säkrare än gatorna. Efter hand som timmarna gick började vi höra skottlossning och i gränderna såg jag folk springa fram och tillbaka med näsdukar och vinägerflaskor i händerna. Snart hördes skottsalvor avlossas på båda sidor av kontoret och när jag tittade ut såg jag motorcykelpoliser komma glidande i trupp och avlossa gummikulor i riktning mot vad jag antog vad demonstranter. Ytterligare några minuter senare anlände Guardia Nacional, de tuffa grönklädda killarna, och de spärrade av vägarna åt olika håll. Så där stod vi och tittade nyfiket på ett dödläge. Efter ytterligare någon timme hade situationen svalnat så pass att de öppnade en utfart för trafik. Vi tog beslutet att utrymma kontoret och bad folk åka hem, vilket vi inte behövde tjata särskilt länge om.