Ett kungarike för en ark.
På väg hem från jobbet häromdagen hade jag hunnit till Chacaito när jag märkte hur stämningen förtätades på ett ögonblick. Himlen blev dovt mörk, människor sneglade oroligt upp i skyn och klimatet tog ett skutt i obestämd riktning. Efter ytterligare ett tiotal meter kände jag den första droppen på kinden och som på en given signal började gamla som unga att vilt rusa iväg åt olika håll. De såg ut som myror i en myrstack som det nyss landat en sten i. Jag la benen på ryggen och hann precis in under tak i tunnelbanan när helvetet bröt lös. Trapporna ner under jorden fylldes lika snabbt som det vore en brandövning och många blev kvar under bar himmel och blev fullständigt dyblöta på ett par sekunder. Värmen och fukten i tunnelbanan var tryckande. Vid station Altamira gick ingen ut. Alla stod och väntade medan vattnet sköljde ner för trapporna som om någon stod längst upp och sprutade med en brandslang. Till sist bommade jag skyl av en tjej med stort paraply vilket höll mig torr halvvägs till bussen. Trafiken hade nästan avstannat och jag fick i det närmaste vada de sista metrarna. Bussen gav sig försiktigt iväg genom vattenmassorna, som stod som svallvågor på en båt hela vägen upp till min ändhållplats. Längs vägen rann vattnet i strida strömmar och gatubarn spikade snabbt ihop små båtar av kartong och plankor för att erbjöd vattentaxi. Kvartersbutiken sålde flytvästar för glatta livet och jag passerade ett dyksällskap som översteg rekommenderat maxdjup alldeles utanför mitt hus.
Jag hade nog 20 liter vatten på min balkong.
No comments:
Post a Comment