Choroni

Min hittillsvarande favoritby i Venezuela. Ligger i nationalparken Henri Pittier, så långt ut mot det karibiska havet du kan komma. Jag stal mig ett par timmars arbetstid på fredagen för att försöka undvika köer på vägen dit. Enligt uppgift ska det ta cirka fyra timmar att åka från Caracas, via Maracay, över berget, genom djungeln och slutligen anlända till Choroni. Det kan väl vara omkring 25-30 mil. Det tog oss åtta timmar. Vid infarten till Maracay tog vi oss nog omkring 300 meter på en och en halv timme. När vi – osäkra på vägval – frågade oss fram, skickade folk oss, bombsäkra och oerhört övertygande, flera gånger i motsatta riktningar. Helt utan skam. Jag hade hoppats hinna över det grönklädda berget med sina vindlande och anorektiskt smala serpentinvägar innan mörkret föll, men det var becksvart innan vi ens hunnit ut ur Maracay. Våra kämpande ljuskäglor svängde epileptiskt fram och tillbaka och gjorde revor i mörket som dolde bambu, bergssidor och avgrunder. Trots natten märkte vi ibland inte mötande bilar förrän de dök upp från bakom en bergvägg några meter framför oss.

Välment kollade jag läget med pappa som satt i baksätet men fick mest grymtningar och ogillande till svar. Sätt dig fram om du vill. Nej min själ, kör nu så vi kommer fram. Trots upprepade förfrågningar stannade han kvar i baksätet och lät allt mer vresig, tills han plötsligt beordrade halt och hetsigt kastade sig mot dörren. Säkerhetstänkandet i Venezuela gör att bildörrarna låses automatiskt efter någon minut och det tog mig några panikfyllda sekunder att inse detta. Jag försökte låsa upp men pappa krafsade som en ivrig hund på dörren och slet oupphörligt i handtaget, vilket gjorde att den inte gick att låsa upp. Mitt genidrag var då att hissa ner rutan, och vi kunde äntligen andas ut. Tills jag till min förfäran insåg att det var min egen ruta jag hissade ner, och inte pappas.

Han höll på att lyckas pressa sig ut genom det halvöppna fönstret – såsom Fia genom kattluckan – när dörren äntligen gick upp och han stapplade över vägen. Han föll dubbelvikt framåt och råmade dämpat, som en skadad och full björn som pratade i sömnen. Med fara för våra egna liv satt jag och Peter kvar i bilen och skakade av svårt återhållet skratt, trots att det vid tillfället troligen bara var vi som såg det komiska i situationen. Som Peter sa, på vägen tillbaka ett par dagar senare såg strykarhundarna längs vägen ovanligt välnärda ut. Resten av färden satt Dogge i framsätet.