Välkommet besök

Så har far och bror förärat mig med sina närvaror i en veckas tid. Oerhört skönt att kunna dela upplevelsen här på annat sätt än bara via tal och skrift. Det är omöjligt att ge en rättvis bild, och dessutom filtrerar jag såklart allt här genom min egen lins, som troligen är ganska skev…

Det verkade som att deras vistelse här blev en rad av förunderliga upplevelser, och inget kunde ha glatt mig mer. De av er som vill komma hit och segla på det stormande havet av kulturskillnader och egenheter är alltid välkomna att dela mitt bröd.

Choroni

Min hittillsvarande favoritby i Venezuela. Ligger i nationalparken Henri Pittier, så långt ut mot det karibiska havet du kan komma. Jag stal mig ett par timmars arbetstid på fredagen för att försöka undvika köer på vägen dit. Enligt uppgift ska det ta cirka fyra timmar att åka från Caracas, via Maracay, över berget, genom djungeln och slutligen anlända till Choroni. Det kan väl vara omkring 25-30 mil. Det tog oss åtta timmar. Vid infarten till Maracay tog vi oss nog omkring 300 meter på en och en halv timme. När vi – osäkra på vägval – frågade oss fram, skickade folk oss, bombsäkra och oerhört övertygande, flera gånger i motsatta riktningar. Helt utan skam. Jag hade hoppats hinna över det grönklädda berget med sina vindlande och anorektiskt smala serpentinvägar innan mörkret föll, men det var becksvart innan vi ens hunnit ut ur Maracay. Våra kämpande ljuskäglor svängde epileptiskt fram och tillbaka och gjorde revor i mörket som dolde bambu, bergssidor och avgrunder. Trots natten märkte vi ibland inte mötande bilar förrän de dök upp från bakom en bergvägg några meter framför oss.

Välment kollade jag läget med pappa som satt i baksätet men fick mest grymtningar och ogillande till svar. Sätt dig fram om du vill. Nej min själ, kör nu så vi kommer fram. Trots upprepade förfrågningar stannade han kvar i baksätet och lät allt mer vresig, tills han plötsligt beordrade halt och hetsigt kastade sig mot dörren. Säkerhetstänkandet i Venezuela gör att bildörrarna låses automatiskt efter någon minut och det tog mig några panikfyllda sekunder att inse detta. Jag försökte låsa upp men pappa krafsade som en ivrig hund på dörren och slet oupphörligt i handtaget, vilket gjorde att den inte gick att låsa upp. Mitt genidrag var då att hissa ner rutan, och vi kunde äntligen andas ut. Tills jag till min förfäran insåg att det var min egen ruta jag hissade ner, och inte pappas.

Han höll på att lyckas pressa sig ut genom det halvöppna fönstret – såsom Fia genom kattluckan – när dörren äntligen gick upp och han stapplade över vägen. Han föll dubbelvikt framåt och råmade dämpat, som en skadad och full björn som pratade i sömnen. Med fara för våra egna liv satt jag och Peter kvar i bilen och skakade av svårt återhållet skratt, trots att det vid tillfället troligen bara var vi som såg det komiska i situationen. Som Peter sa, på vägen tillbaka ett par dagar senare såg strykarhundarna längs vägen ovanligt välnärda ut. Resten av färden satt Dogge i framsätet.

Mango

Åt skogen med den industrimango vi har i Sverige!

I både Choroni och Caracas står frodiga mangoträd som spön i backen, och vi är i början av den ena av två av årets skördeperioder. Peter och jag gick på plundrarstråt i utkanten av Choronis bebyggelse. Träden dignade av gult mogen frukt och i extrema fall behövs inte mer än en vindpust för att skatterna ska falla tätt. Det enda kruxet är att frukten växer ganska högt och de lågt hängande frukterna går såklart åt i rasande takt. Men när vi strök längs floden, längs muren till en ödetomt, drog vi högsta vinsten. Kortsiktiga människor, som Peter och jag, löser det hela genom att kasta upp fallfrukt i grenverket och hoppas på jackpot. Vad vi hittade intill muren var strået vassare, en fem meter lång mangonedpetarpinne! Med ens fick vi tillgång till de finaste exemplaren och vår girighet begränsades bara av möjligheten att ta med oss alla våra fynd tillbaka. På kvällen festade vi på vår skörd. Saftig, gul och exotisk, men med ett trådigt fruktkött som obevekligt kilade in sig mellan tänderna värre än ett kilo nykokta majskolvar.

Divas & Angeluz

En helt normal och accepterad företeelse här är stripteasebarer. Folk höjer nästan på ögonbrynen när jag berättar att jag inte besökt varken Divas eller Angeluz, och till och med tjejerna säger till sina manliga kamrater att de måste ta med mig dit.

När nu far och bror kom på besök hade jag en patetiskt klichéartad idé om att vi skulle dressa upp oss i kostym och väst och gå till Divas, skaffa oss en pingvinklädd kypare att korka upp vår flaska Black Label och därefter kolonialt vinka honom till oss varje gång vi ville tända en av våra kubanska cigarrer. Som tur var har jag en förståndig bror som tittade förvånat på mig och lät mig få veta att det inte gick för sig, när jag i förbifarten förde aktiviteten på tal. Och så blev det inget av med det.

Fast det hade blivit ett bra kapitel i mina memoarer.

Flygrädsla

Har jag inte kvar ett spår av. Jag flyger kors och tvärs mest hela tiden och tycker det är ganska mysigt. Ju längre flygningar desto bättre. Tid över för mig själv, kontemplering, skrivande och avslappning. Enda problemet är att jag inte har något som helst förtroende för att venezuelanerna ska göra sitt jobb. Med tanke på hur den stora majoriteten sköter sina uppgifter i näringslivet i stort darrar jag lite i knäna när jag tänker på att samma människor ansvarar för säkerhetskontroller och besiktning av flygplanen…

Just nu sitter jag på ett plan mellan Lima och Sao Paolo. Inflygningen till Lima från Caracas var åtalbart vacker. Berg, massor av berg, kala och bruna, från horisont till horisont. På platåerna, som säkert låg på flera tusen meters höjd, låg glest utströdda små byar med omgivande uppodlade fält som klättrade på bergssidorna. Vägarna var sick-sack-sömmar som höll ihop landskapet och gick från bergens fötter upp i oändlighet. Kanske finns det fortfarande platser bland dessa berg som döljer hemligheter? Jag vill dit.

Datanalisis

Kanske har ni läst i svenska tidningar att företaget Datanalisis i Venezuela har stängts för skattebrott? Jag ringde Luis på stört och han bekräftade det hela. I det som oppositionen kallar för ett led i försvårandet av privat näringsdrift, ingår rigorösa revisioner av de flesta medelstora och större företag. En organisation som kallas El Seniat reser land och rike runt och inspekterar bokföring och annat. Vid upptäckt av oegentligheter stänger de företaget en eller flera dagar. Syftet är enligt uppgift att komma till rätta med skattebrott, vilket är en princip jag står helt och hållet bakom.

Problemet är att det verkar som att El Seniat används som ett påtryckningsmedel även i andra sammanhang. Exempelvis har jag i en tidigare post berättat om att när Luis en gång publicerade en undersökning som var obekväm för regeringen, så blev han huvudperson i ett förnedringsprogram på TV, där de menade att man minsann borde skicka El Seniat på honom. Ingen aning om det var anledningen till att det var hans tur nu, men det är ett intressant sammanträffande.

Skattebrottet? Jo, det var en excellista med ett par tusen poster som redovisade olika fakturor i nummerordning. En av fakturorna hade råkat hamna på fel plats i listan, så nummerordningen blev 71, 72, 74, 73, 75, 76 osv. Enligt Luis var det ENDA anledningen till nedstängningen.

Oavsett hur välskött ett företag är så förekommer administrativa missar, så nedstängningarna är i det närmaste oundvikliga. Ingen går säker, Procter & Gamble, Baker McKensie och andra jättar har även de fått sin skopa ovett. För mig verkar det som att syftet är minst lika mycket att hålla tummen i ögat på företagen som att kontrollera att de betalar skatt. En princip som jag definitivt inte står bakom det allra minsta.

Flod

Ett kungarike för en ark.

På väg hem från jobbet häromdagen hade jag hunnit till Chacaito när jag märkte hur stämningen förtätades på ett ögonblick. Himlen blev dovt mörk, människor sneglade oroligt upp i skyn och klimatet tog ett skutt i obestämd riktning. Efter ytterligare ett tiotal meter kände jag den första droppen på kinden och som på en given signal började gamla som unga att vilt rusa iväg åt olika håll. De såg ut som myror i en myrstack som det nyss landat en sten i. Jag la benen på ryggen och hann precis in under tak i tunnelbanan när helvetet bröt lös. Trapporna ner under jorden fylldes lika snabbt som det vore en brandövning och många blev kvar under bar himmel och blev fullständigt dyblöta på ett par sekunder. Värmen och fukten i tunnelbanan var tryckande. Vid station Altamira gick ingen ut. Alla stod och väntade medan vattnet sköljde ner för trapporna som om någon stod längst upp och sprutade med en brandslang. Till sist bommade jag skyl av en tjej med stort paraply vilket höll mig torr halvvägs till bussen. Trafiken hade nästan avstannat och jag fick i det närmaste vada de sista metrarna. Bussen gav sig försiktigt iväg genom vattenmassorna, som stod som svallvågor på en båt hela vägen upp till min ändhållplats. Längs vägen rann vattnet i strida strömmar och gatubarn spikade snabbt ihop små båtar av kartong och plankor för att erbjöd vattentaxi. Kvartersbutiken sålde flytvästar för glatta livet och jag passerade ett dyksällskap som översteg rekommenderat maxdjup alldeles utanför mitt hus.

Jag hade nog 20 liter vatten på min balkong.

Utflyttningar

Idag kom Erika tillbaka efter tre veckors semester i Miami. Hennes föräldrar flydde från Kuba när Castro kom till makten och nu har de flytt ännu en gång, till Miami, när de med förfäran såg vad som höll på att hända i Venezuela.

Erika, 34 år gammal och som alltid bott hos sina föräldrar, tar det såklart hårt. Nu när hon kom tillbaka från sitt besök i Miami stod det klart att det bara är en tidsfråga innan hon själv flyttar dit, även om hon såklart bedyrar att ingenting är klart. Så det blir till att börja leta efterträdare redan nu. Problemet är att jag med största sannolikhet hade trott hennes försäkringar om att hon nog stannar kvar, om inte Manuel varnat mig. Jag utgår ifrån att folk talar sanning, men efter varningarna letade jag nu aktivt efter hål i hennes fasad, och då var det hur tydligt som helst att hon bara vill se om sitt eget hus och kommer att sticka så fort tillfälle ges, och utan förvarning om det skulle behövas.

Yttrandefrihet?

För en vecka sedan upphörde sändningsrättigheterna för den populära TV-kanalen RCTV. Regeringen valde att inte förlänga tillståndet med hänvisning till upprepade regelöverträdelser. Större delen av venezuelansk media är privatägd och starkt regeringsfientlig och RCTV har gått i spetsen. Hån, förolämpningar och förvridna fakta är mer regel än undantag och det är självklart den största enskilda anledningen till regeringens agerande. Problemet som jag ser det är att den regeringsvänliga delen av media agerar precis lika illa, men åt andra hållet. Jag är inte tillräckligt insatt i ärendet för att med säkerhet kunna avgöra vilka av kanalerna som begått tillräckligt stora övertramp för att begränsas i sin informationsspridning, men det som står klart är att oppositionen – med stöd av USA och EU – vrålar om begränsningar av yttrandefriheten och regeringssidan försvarar sitt beslut med att kanalen brutit mot lagar och förordningar. Lika klart är det att regeringsvänlig information, hur förvriden den än må vara, med största sannolikhet aldrig kommer att bli grund för reprimander så länge Chavez sitter på makten.

Trots sitt stora folkliga stöd verkar Chavez ha sprungit på pumpen i det här ärendet. En stor majoritet av befolkningen är emot beslutet, enligt Datanalisis undersökningar. Självklart rapporterade nationella och internationella media den informationen som att en stor majoritet av befolkningen är emot Chavez. Och så blev Luis kvickt och lätt huvudperson i det förnedringsprogram som i humoristisk form sänder förtäckta hot till regeringsmotståndare…

Medelklassen visar tänderna

Så gick medelklassen man ur huse och tog gatorna i besittning. Jag är övertygad om att de flesta inte hade någon aning om de egentliga grunderna i ärendet, utan demonstrationerna blev istället ett politiskt ställningstagande. Det blev också en utmärkt anledning till att skita i att gå till jobbet och skolan utan istället följa strömmen, känna att man tillhör något större, festivalskutta, hojta och vissla i pipor.

Den ganska imponerande samlingen av främst studenter strömmade ner längs Avenida Principal de Las Mercedes, och passerade således nedanför vårt kontor. Oväsendet var öronbedövande, sirener, skrik, tutor, visslor, och det var omöjligt att jobba. Vi stod på balkongen och tittade ut över det böljande folkhavet. Man kunde knappt höra vad grannen sa och när massorna såg några av oss vinka från ovan steg kakafonin till ett avgrundsvrål som fick håret att resa sig på armarna på mig. Jag kommer aldrig att bli en festivalmänniska, men det var nog det närmaste jag kommit en sådan upplevelse.

Jag började fundera: vad kommer de att göra när gatan tar slut och delar upp sig i en t-korsning? Kommer de att gå vidare ut på motorvägen? Vad gör egentligen en demonstration när den kommit till vändplatsen? Jaha, det var det, och sen rullar de ihop flaggorna och lommar slokörat hemåt? Eller vänder de på klacken och går lika glatt tjoande åt andra hållet? Det verkade först som att de inte heller själva visste svaret, och det lugnade ner sig ett par hekto strax efter lunch. Därefter återsamlades folket i Chacaito och stämningen blev hetsigare. Vi hörde explosioner på avstånd och ute på balkongen fick jag små snabba nyp av tårgaskristaller som surfat med vindarna. Vi hade flera krismöten med ledningsgruppen men beslöt oss för att stanna kvar i lokalerna, som såklart var betydligt säkrare än gatorna. Efter hand som timmarna gick började vi höra skottlossning och i gränderna såg jag folk springa fram och tillbaka med näsdukar och vinägerflaskor i händerna. Snart hördes skottsalvor avlossas på båda sidor av kontoret och när jag tittade ut såg jag motorcykelpoliser komma glidande i trupp och avlossa gummikulor i riktning mot vad jag antog vad demonstranter. Ytterligare några minuter senare anlände Guardia Nacional, de tuffa grönklädda killarna, och de spärrade av vägarna åt olika håll. Så där stod vi och tittade nyfiket på ett dödläge. Efter ytterligare någon timme hade situationen svalnat så pass att de öppnade en utfart för trafik. Vi tog beslutet att utrymma kontoret och bad folk åka hem, vilket vi inte behövde tjata särskilt länge om.

Efterfest

Natten hade blivit tuff. Ett tiotal kvarter ifrån där jag bor hade en grupp skummisar samlats, iklädda röda ”chavezkepsar”, och börjat skjuta gummikulor efter eget behag. Samma ammunition som polisen använde, vilket såklart satte fart på spekulationerna. På morgonen i Chacao var gatorna fyllda av bråte och brända däck. Skolor och många arbetsplatser var stängda.

Själv var jag på möte med CAVENOR, Camera Venezolano de paises nordicos, där jag sitter med i styrelsen. Den svenska ordföranden för styrelsen berättade att hans son gått på gatan tillsammans med två kamrater ett par timmar efter att oroligheterna i Chacaito hade avslutats. Då hade plötsligt Policia Metropolitana kommit farande på sina motorcyklar, omringat dem, gett dem en ordenligt omgång stryk med batonger, plockat av dem klockor och mobiler och dessutom tvingat dem att ta ut pengar i bankomater. Härliga grabbar.

Svenska Dagbladet

http://www.e24.se/dynamiskt/nyheter/did_15623849.asp