Ännu fler tjuvar och banditer...

Jag är lite rädd att jag svartmålar landet en smula. Eller åtminstone dess invånare. Men av någon anledning är det inte lika roligt att berätta om sådant som funkar lika bra som i Sverige. Men det är det hur som helst inte så mycket som gör…
Så, då kör vi en ny smutskastningskampanj…
Jane har blivit rånad. Jane som är HR-chef på företaget rullade lugnt och fint i sin bil i stan. En motorcykel gled upp bredvid henne vid ett rödljus och en kille på bönpallen bankade frenetiskt med en pistol på sidorutan och skrek hysteriskt efter henne klocka tills hon lämnade den ifrån sig genom en springa i rutan. Helt galet.

Och nu har det även drabbat mig. Även om jag är så sjukt dum i huvudet att jag får skylla mig själv. En dag som alla andra, eller nej förresten, lite annorlunda, för jag skulle ha födelsedagsfest på kvällen. Uppe i god tid. Städat lägenheten. Tagit en runda ner i parken och spelat fotboll och min vana trogen svett axlarna. Det var extra kul idag för vi hade samlat ihop ett gäng outsiders som piskade skiten ur de ”tuffa” grabbarna med hjälp av äcklig disciplin och lagarbete. Så jävla gött!

Så där gick jag för att handla, glad i hågen och livet på topp. Och visst är det konstigt, det är när man är som mest på topp som risken är störst för att något ska hända. På något konstigt sätt släpper jag garden. Det räcker med att berätta att jag la min plastpåse, innehållande nycklar, bankomatkort och 700 spänn i kundvagnen så kan ni räkna ut resten.

Det slog mig som ett cykelstyre i magen. Väldigt intressant att sådana saker kan påverka mig så starkt fysiskt. Jag kände mig, inte helt oförtjänt, fruktansvärt dum. Med lite distans till det hela var såklart förlusten av nycklarna värst. Bankkortet spärrade jag med ens, men i skrivande stund har jag inte kollat om något försvunnit… Pengarna kan jag tjäna nya, men nycklarna… Stark osäkerhetskänsla. Jobbigt också att nyckeln till föräldrarnas hus försvann. På något sätt ett förtroende som sveks, utan att det egentligen finns någon grund för känslan. Samtidigt grämde jag mig oerhört över att nyckelringen jag fått av dem hade hamnat i klorna på ett svin. Affären där jag blev bestulen är dessutom relativt förnäm, där går inga fattiga människor och handlar, så jag kunde inte ens trösta mig med att grejerna kom någon behövande till gagn.

När jag gick hem stannade jag i alla gathörn och gick stora lovar runt huset för att kontrollera att ingen följde efter mig. Var nog ändå tvungen att byta alla lås. Skitjobbigt.
Fick klättra upp på balkongen under överinseende av vakten. Turligt nog hade jag inte låst balkongdörren.
Så där var jag, utan pengar, kort och nycklar, och hade inte handlat till festen… Som tur var fick jag tag på Maria och Luis som lånade mig pengar. Jag kämpade som besatt för att styra mina tankebanor och förvånansvärt nog gick det ganska bra, även om det var surt. Vore synd om en sån här sak skulle få förstöra kvällen.

Men då hände det otroliga att de ringde från affären och berättade… att de hade hittat mina nycklar!! Så fantastiskt bra! Jag kastade mig i en taxi och därefter runt halsen på vakten som tagit hand om mina nycklar. Visst, det finns en liten risk att de sprungit iväg med mina nycklar, kopierat dem och därefter lagt tillbaka dem för att invagga mig i säkerhet men det får ha varit en bra förslagen tjuvjävel och för varje dag som går upplever jag risken som mindre.
Så redan samma dag log jag åt minnet och åt en bra läxa. Det var nästan så att kvällen fick ytterligare en guldkant av att det hela slutat bra trots allt. Om man nu kan säga att 700 blåsta spänn är något bra… (-: