... lånat en stege av en målare för att kunna ta bilder av morenadadansare.
... smygåkt på en lastbil.
... klättrat upp på en byggnadsställning och småpratat med murare för att få bra utsikt över Sucre.
... blivit uppbjuden på läsk i en lägenhet tillsammans med en gammal kvinna och två studenter.
... sprängt dynamit.
... lärt mig hur instrumentet matracas ser ut, och hur det låter (som en förstärkt pepparkvarn).
... betalat en busskatt på 2 kronor och 50 öre.
Monday, May 18, 2009
Sucre - Bolivias huvudstad
Bolivias formella huvudstad är INTE La Paz, utan Sucre. Dock har områdets ekonomiska tillbakagång (Potosís silver är på upphällningen) gjort att La Paz i praktiken fungerar som huvudstad och även hyser regeringens säte.
För första gången på länge kunde jag strosa omkring på gatorna utan att frysa. Äntligen var det sandaler på så att mina stackars vandringsdojjor kunde få några timmar på sig att torka. Lägre belägenhet än Uyuni och Potosí gav ordentligt fäste för grönska - träd och gräs i parkerna - och jag spann i solen. En våg av sommar slog emot mig i form av doften av nyslaget gräs och plötsligt höll jag på att spricka av känslor jag inte förstod. Alla ljumma, ljusa kvällar i Vankiva, skönt utmattade promenader efter fotbollsträningar, doften av grillkväll från en bakgård någonstans.
Livet är så kort, så kort. Vi har det bara till låns en liten stund. Det borde vara förbjudet att resa utan sina nära och kära.
Som vanligt var större delen av befolkningen indianer. Som olja och vatten är de två beståndsdelarna - indianer och ljushyade. Aldrig blandas de två. Agg som lever kvar efter förföljelse och århundraden av tvång och förtryck. Indianerna är fattiga, marginaliserade och inget annat än gråa skuggor som antingen skyndar förbi med sänkta huvuden, eller likgiltigt försöker sälja ett tuggummi, ett par vantar eller sin själ genom att apatiskt posera för ett "spontant" foto.
En tidslinje som visar hur härskare och civilisationer avlöser varandra avslöjar att väldigt få indiankulturer dominerat mer än några hundra år. Inte heller conquistadorernas välde varade särskilt länge. Och ändå har varje härskande kultur varit fullt och fast övertygad om att just den var oslagbar, att den var skapelsens krona och så skulle förbli i evighet. Och det äger ju sin rimlighet, för kunde en kultur med marginal kunna förutspå sitt eget fall skulle den förmodligen också kunnat avstyra fallet. Nästa länk i tankekedjan handlar om oss. Om vår kultur och världsordning. För den kommer som vi alla vet att bestå i evighet. Vad skulle kunna rubba oss?
I Sucre fick jag privilegiet att se en "morenada", vilket är ett följe av människor som iklädda folkdräkter ägnar sig åt traditionell dans för att hedra La Virgen de Guadeloupe. En vaggande och upprepande dans som mycket långsamt drar gata upp och gata ner åtföljd av en taktfast orkester.
(Morenadadansare.)
I Sucre hoppade jag på en lokal buss och åkte ut till ett litet slott som hette La Glorieta. I den vackra slottsträdgården fanns bara njutning över att livet var perfekt, här och nu. Jag rös av att finnas till och av att må bra. Axeln är nästan helt återställd nu. Jag smög förbi några avspärrningar, in på en äng omgiven av höga och svala träd, där jag blev medbjuden i en fotbollsmatch med omgivande kor. Bollen var inte mer än ett läderskal, vilket inte hindrade samtliga spelare att lägga ner hela sina själar i spelet. Strax skrapade jag upp ena handflatan i gruset och fick polio.
I Sucre stod jag och betraktade världens längsta sammanhängande linje av fotspår av dinosaurier. Det gick ganska fort.
(Dinosauriespår.)
I Sucre åt jag lunch för 8 kronor och betalade 2,50 kronor i timmen för att använda Internet.
På nattbussen till La Paz släppte jag återigen försiktigt ut mina fötter i det fria och oroade mig för att mina sura skor skulle förstöra nattsömnen för mina medpassagerare. I smyg duttade jag i dem (skorna) en ordentlig omgång eucalyptusdoftande talk vilket strax lade sig som pudrig nysnö i hela bussen.
För första gången på länge kunde jag strosa omkring på gatorna utan att frysa. Äntligen var det sandaler på så att mina stackars vandringsdojjor kunde få några timmar på sig att torka. Lägre belägenhet än Uyuni och Potosí gav ordentligt fäste för grönska - träd och gräs i parkerna - och jag spann i solen. En våg av sommar slog emot mig i form av doften av nyslaget gräs och plötsligt höll jag på att spricka av känslor jag inte förstod. Alla ljumma, ljusa kvällar i Vankiva, skönt utmattade promenader efter fotbollsträningar, doften av grillkväll från en bakgård någonstans.
Livet är så kort, så kort. Vi har det bara till låns en liten stund. Det borde vara förbjudet att resa utan sina nära och kära.
Som vanligt var större delen av befolkningen indianer. Som olja och vatten är de två beståndsdelarna - indianer och ljushyade. Aldrig blandas de två. Agg som lever kvar efter förföljelse och århundraden av tvång och förtryck. Indianerna är fattiga, marginaliserade och inget annat än gråa skuggor som antingen skyndar förbi med sänkta huvuden, eller likgiltigt försöker sälja ett tuggummi, ett par vantar eller sin själ genom att apatiskt posera för ett "spontant" foto.
En tidslinje som visar hur härskare och civilisationer avlöser varandra avslöjar att väldigt få indiankulturer dominerat mer än några hundra år. Inte heller conquistadorernas välde varade särskilt länge. Och ändå har varje härskande kultur varit fullt och fast övertygad om att just den var oslagbar, att den var skapelsens krona och så skulle förbli i evighet. Och det äger ju sin rimlighet, för kunde en kultur med marginal kunna förutspå sitt eget fall skulle den förmodligen också kunnat avstyra fallet. Nästa länk i tankekedjan handlar om oss. Om vår kultur och världsordning. För den kommer som vi alla vet att bestå i evighet. Vad skulle kunna rubba oss?
I Sucre fick jag privilegiet att se en "morenada", vilket är ett följe av människor som iklädda folkdräkter ägnar sig åt traditionell dans för att hedra La Virgen de Guadeloupe. En vaggande och upprepande dans som mycket långsamt drar gata upp och gata ner åtföljd av en taktfast orkester.
(Morenadadansare.)I Sucre hoppade jag på en lokal buss och åkte ut till ett litet slott som hette La Glorieta. I den vackra slottsträdgården fanns bara njutning över att livet var perfekt, här och nu. Jag rös av att finnas till och av att må bra. Axeln är nästan helt återställd nu. Jag smög förbi några avspärrningar, in på en äng omgiven av höga och svala träd, där jag blev medbjuden i en fotbollsmatch med omgivande kor. Bollen var inte mer än ett läderskal, vilket inte hindrade samtliga spelare att lägga ner hela sina själar i spelet. Strax skrapade jag upp ena handflatan i gruset och fick polio.
I Sucre stod jag och betraktade världens längsta sammanhängande linje av fotspår av dinosaurier. Det gick ganska fort.
(Dinosauriespår.)I Sucre åt jag lunch för 8 kronor och betalade 2,50 kronor i timmen för att använda Internet.
På nattbussen till La Paz släppte jag återigen försiktigt ut mina fötter i det fria och oroade mig för att mina sura skor skulle förstöra nattsömnen för mina medpassagerare. I smyg duttade jag i dem (skorna) en ordentlig omgång eucalyptusdoftande talk vilket strax lade sig som pudrig nysnö i hela bussen.
Potosís silver
"Vale un Potosí." Det är värt ett Potosí.
Så sa man förr i världen när något var riktigt värdefullt. Det sägs att det silver som utvunnits ur Cerro Rico, det berg som tornar upp sig över staden Potosí, skulle räcka för att tillverka en bro som räckte hela vägen till Spanien. Det ter sig som en smärre överdrift. Men faktum är att för några hundra år sedan sträckte sig berget hela 5200 meter upp i himlen, och sedan dess har hungriga hackor och spadar karvat bort en hel kilometers av massivets höjd. Under sin blomstringstid var staden den näst största i världen, efter Neapel!
I begynnelsen tvingades urbefolkningen att arbeta i gruvorna under fruktansvärda förhållanden. Enligt tradition betalade indianerna "mita" till inkan (härskaren), vilket kan sägas motsvara kristendomens tionde. Spanjorerna var inte sena att haka på traditionen och kallade slavarbetet i gruvorna för just mita för att minska motståndet från urbefolkningen. Obekräftade uppgifter säger att hela 8 miljoner människor har dött under utvinningsarbetet, vilket även det låter överdrivet. Men även om det riktiga antalet döda inte skulle uppgå till mer än en tiondel av det påstådda skulle historien vara nog så grotesk. För mitan fick indianerna en lön av förolämpande storlek. Knappt räckte den till ljus för att lysa upp de klaustrofobiska gångarna där de levde, svettades och dog i smuts och mörker.
Gruvan är fortfarande i drift och förhållandena är förbättrade, om än fortfarande mycket svåra. Uteslutande indianer jobbar i bergets djup, ensamma eller i kooperativ. De har lön efter fyndigheterna de spränger fram, varför arbetet har mycket gemensamt med ett livsfarligt lotteri. De använder ingen skyddsutrustning utöver att tugga kokablad, vilket de anser skyddar luftrören. Så är inte heller medellivslängden mer än omkring 50 år.
Jag fick tillfälle att besöka gruvorna. Vi köpte med oss kokablad, läsk och dynamit som vi skulle ha till presenter till arbetarna. De äter nämligen ingenting under de vanligen 8 timmarna de är nere i gångarna. Endast dryck och kokablad står på menyn.
Berget ligger som sagt på omkring 4000 meters höjd vilket redan det borgar för pressad andhämtning. När dessutom gruvgångarna tvingar dig att gå hukande och ibland på alla fyra är det som upplagt för andnöd. Mörkt, dammigt och på vissa håll svettigt varmt när vi väl kommit en bit in i berggrunden. Den gruva vi besökte hade tydligen 6 nivåer. Vi kom ner till tredje nivån med hjälp av rangliga stegar och hasande nedför slänter. På tredje nivån träffade vi en pojke på 13 år som arbetat i gruvan i ett halvår. Han skulle gärna gått i skolan sa han, men familjen hade inte pengar till böcker och skoluniformer. Uppstigningen mot ytan var fruktansvärd, varje litet steg uppför fick bröstet att häva sig som en blåsbälg. Eftersom syreskulden kommer några sekunder efter själva ansträngningen kändes det ibland som att döden var nära och många slet av sig andningsskydden i ett hopplöst försök att återfå syrejämvikt. Och där kravlade vi fram i max någon timme, ynkliga turister, medan bolivianerna gjorde dagliga 8-timmarsskift med kinderna sprängfyllda av kokablad.
Vid närmare eftertanke måste en icke oansenlig del av den europeiska industriella revolutionen ha finansierats av silver som stals från Bolivia och Potosí. När erövrarna var nöjda med sitt värv lämnades landet och befolkningen åt sitt öde med slaktade generationer av arbetsföra människor, sönderslagen kultur, förbjudna seder och ett samhälle i förfall och fattigdom.
Det är ofattbart hur dessa fruktansvärda missgärningar som skedde i Guds namn inte har hindrat att korset som symbol är allomstädes närvarande i både Peru och Bolivia. Och att det dessutom är älskat och vördat inte bara av den vita befolkningen, utan också av den stora majoriteten av indianerna. Ett motsvarande tankeexperiment med nazism skulle innebära solkors burna som smycken runt mängder av halsar, och i form av monument och statyer på offentliga platser.
(Cerro Rico, historiens kanske rikaste silverfyndighet.)
Så sa man förr i världen när något var riktigt värdefullt. Det sägs att det silver som utvunnits ur Cerro Rico, det berg som tornar upp sig över staden Potosí, skulle räcka för att tillverka en bro som räckte hela vägen till Spanien. Det ter sig som en smärre överdrift. Men faktum är att för några hundra år sedan sträckte sig berget hela 5200 meter upp i himlen, och sedan dess har hungriga hackor och spadar karvat bort en hel kilometers av massivets höjd. Under sin blomstringstid var staden den näst största i världen, efter Neapel!
I begynnelsen tvingades urbefolkningen att arbeta i gruvorna under fruktansvärda förhållanden. Enligt tradition betalade indianerna "mita" till inkan (härskaren), vilket kan sägas motsvara kristendomens tionde. Spanjorerna var inte sena att haka på traditionen och kallade slavarbetet i gruvorna för just mita för att minska motståndet från urbefolkningen. Obekräftade uppgifter säger att hela 8 miljoner människor har dött under utvinningsarbetet, vilket även det låter överdrivet. Men även om det riktiga antalet döda inte skulle uppgå till mer än en tiondel av det påstådda skulle historien vara nog så grotesk. För mitan fick indianerna en lön av förolämpande storlek. Knappt räckte den till ljus för att lysa upp de klaustrofobiska gångarna där de levde, svettades och dog i smuts och mörker.
Gruvan är fortfarande i drift och förhållandena är förbättrade, om än fortfarande mycket svåra. Uteslutande indianer jobbar i bergets djup, ensamma eller i kooperativ. De har lön efter fyndigheterna de spränger fram, varför arbetet har mycket gemensamt med ett livsfarligt lotteri. De använder ingen skyddsutrustning utöver att tugga kokablad, vilket de anser skyddar luftrören. Så är inte heller medellivslängden mer än omkring 50 år.
Jag fick tillfälle att besöka gruvorna. Vi köpte med oss kokablad, läsk och dynamit som vi skulle ha till presenter till arbetarna. De äter nämligen ingenting under de vanligen 8 timmarna de är nere i gångarna. Endast dryck och kokablad står på menyn.
Berget ligger som sagt på omkring 4000 meters höjd vilket redan det borgar för pressad andhämtning. När dessutom gruvgångarna tvingar dig att gå hukande och ibland på alla fyra är det som upplagt för andnöd. Mörkt, dammigt och på vissa håll svettigt varmt när vi väl kommit en bit in i berggrunden. Den gruva vi besökte hade tydligen 6 nivåer. Vi kom ner till tredje nivån med hjälp av rangliga stegar och hasande nedför slänter. På tredje nivån träffade vi en pojke på 13 år som arbetat i gruvan i ett halvår. Han skulle gärna gått i skolan sa han, men familjen hade inte pengar till böcker och skoluniformer. Uppstigningen mot ytan var fruktansvärd, varje litet steg uppför fick bröstet att häva sig som en blåsbälg. Eftersom syreskulden kommer några sekunder efter själva ansträngningen kändes det ibland som att döden var nära och många slet av sig andningsskydden i ett hopplöst försök att återfå syrejämvikt. Och där kravlade vi fram i max någon timme, ynkliga turister, medan bolivianerna gjorde dagliga 8-timmarsskift med kinderna sprängfyllda av kokablad.
Vid närmare eftertanke måste en icke oansenlig del av den europeiska industriella revolutionen ha finansierats av silver som stals från Bolivia och Potosí. När erövrarna var nöjda med sitt värv lämnades landet och befolkningen åt sitt öde med slaktade generationer av arbetsföra människor, sönderslagen kultur, förbjudna seder och ett samhälle i förfall och fattigdom.
Det är ofattbart hur dessa fruktansvärda missgärningar som skedde i Guds namn inte har hindrat att korset som symbol är allomstädes närvarande i både Peru och Bolivia. Och att det dessutom är älskat och vördat inte bara av den vita befolkningen, utan också av den stora majoriteten av indianerna. Ett motsvarande tankeexperiment med nazism skulle innebära solkors burna som smycken runt mängder av halsar, och i form av monument och statyer på offentliga platser.
(Cerro Rico, historiens kanske rikaste silverfyndighet.)
Saturday, May 02, 2009
Höjdsjuka
Sista natten på vår ökentur skulle vi tillbringa en bra bit över 4000 meter. Inget rinnande vatten, ingen värme, men en fantastisk omgivning bestående av vicuñas, flamingos och en röd lagun. När solen gick ner blev det snabbt bitande kallt så vi kurade ihop oss inomhus och åt en stabil kvällsmat. De flesta höll igen på maten för att undvika problem med höjden. Jag hade inte haft några som helst symptom och kände mig fortfarande tuff så jag rensade faten och hann även med ett par glas vin. Mådde som en prins.
Framåt två-tiden vaknade jag till lite lätt av att det bultade i huvudet. Som en fotboll i nedförsbacke tilltog det raskt och jag blev med ens klarvaken. Försökte hitta en position att vila huvudet på som inte gjorde så förtvivlat ont men det var lönlöst. Det var omkring 0 grader i sovsalen och jag började svettas och frysa samtidigt. Som en desperat åtgärd klev jag upp och började vanka av och an i baracken. Kroppen ville göra sig av med allt den kunde och tvingade mig in på en kolmörk toalett 2 gånger på en kvart. Under mitt monotona vandrande lyckades jag ibland lura in tankarna på annat och glömde för några korta sekunder mitt tillstånd, men lättnaden varade inte länge. Jag frös som en hund, och till sist fick jag darrande stappla ut i omkring -10 och snålblåst för att kräka. Reflexen var så kraftig och ihållande att jag blev yr av syrebrist. Och de förbannade stjärnorna var de samma som på Galapagos.
Ett par timmar senare lugnade kroppen sig och jag lyckades stjäla åt mig en halvtimmes feberdvala. Klockan 4 på morgonen bar det av mot gejsrar och varma källor, vilka vi nådde lagom till att det ljusnade. Mina resekamrater proppade mig full av höghöjdsmedicin och efter någon timme var jag på väg tillbaka till de levande. Att få sträcka ut sig i det 35-gradiga vattnet och tina upp isklumparna till fötter var mer än en njutning. När jag klev upp igen efter en halvtimmes lögande mådde jag helt ok och jag hade istappar i håret.
Framåt två-tiden vaknade jag till lite lätt av att det bultade i huvudet. Som en fotboll i nedförsbacke tilltog det raskt och jag blev med ens klarvaken. Försökte hitta en position att vila huvudet på som inte gjorde så förtvivlat ont men det var lönlöst. Det var omkring 0 grader i sovsalen och jag började svettas och frysa samtidigt. Som en desperat åtgärd klev jag upp och började vanka av och an i baracken. Kroppen ville göra sig av med allt den kunde och tvingade mig in på en kolmörk toalett 2 gånger på en kvart. Under mitt monotona vandrande lyckades jag ibland lura in tankarna på annat och glömde för några korta sekunder mitt tillstånd, men lättnaden varade inte länge. Jag frös som en hund, och till sist fick jag darrande stappla ut i omkring -10 och snålblåst för att kräka. Reflexen var så kraftig och ihållande att jag blev yr av syrebrist. Och de förbannade stjärnorna var de samma som på Galapagos.
Ett par timmar senare lugnade kroppen sig och jag lyckades stjäla åt mig en halvtimmes feberdvala. Klockan 4 på morgonen bar det av mot gejsrar och varma källor, vilka vi nådde lagom till att det ljusnade. Mina resekamrater proppade mig full av höghöjdsmedicin och efter någon timme var jag på väg tillbaka till de levande. Att få sträcka ut sig i det 35-gradiga vattnet och tina upp isklumparna till fötter var mer än en njutning. När jag klev upp igen efter en halvtimmes lögande mådde jag helt ok och jag hade istappar i håret.
Friday, May 01, 2009
Öknen söder om Salar de Uyuni
Efter saltöknen bar det av i riktning mot ingenting. Södra Bolivia består till stor del av stenöken. Vi korsade enorma, kala slätter med koniska bergstoppar vid horisonten. Sedan länge avslocknade vulkaner. På något håll pågick fortfarande vulkanisk aktivitet, vilket avslöjades av ett envist puffande av rök från en bergssida. Jag vill inte använda uttrycket religiös upplevelse, men den kraftiga ödmjukhet jag kände över hur förbannat liten och obetydlig jag är får nog sägas vara så nära jag någonsin kommer att vara religion.
På håll såg vi ett av de två dagliga tåg som korsar intigheten på väg mot Chile. Vi hann precis köra in i den spökstad som är det enda som återstår sedan tiden då järnvägen var statlig, innan tåget passerade. Då beboddes det tiotal husen av järnvägsarbetare och underhållspersonal. Idag finns det 7 stackars soldater utposterade som sägs hålla vakt mot chilenska invasionsförsök.
Ibland syntes dammoln från andra bilar på avstånd, och av och till under vår färd syntes spår som i bästa fall kunde tolkas som vägar. Jag vet faktiskt inte hur vår guide gjorde för att hitta rätt. På vår färd besökte vi flera olika laguner, röda, gröna, vars färger kom av olika typer av alger. Vissa av lagunerna befolkades av stora flockar av flamingos, hur de nu kunnat hitta dit.
Vi passerade slätter som om några tusen år också de skulle vara täckta av salt. I detta fall inte på grund av avdunstande have, utan beroende på att jordens höga salthalt lakades ur varje gång det regnade, och därefter stelnade i saltkristaller uppe på ytan. Eftersom det regnar löjligt sällan så lär det som sagt ta sina tusentals år innan jobbet är klart. Helt oväntat kom vi in bland höga klippor som bröt mot den omgivande slätten på ett sätt som enligt sägnen inspirerat Salvador Dalí till en av hans målningar.
När det började kvällas vår första dag hamnade vi i kö bakom en lamahjord och dess herdinna. Jag hoppade ur bilen och slöt mig till karavanen medan mina färdkamrater fortsatte till byn som var delmålet för dagsetappen. Jag gjorde nog större nytta än de så kallade vallhundar hon hade med sig där jag sprang och försökte hålla skocken på vägen. Trots mitt idoga arbete tog hon betalt för att låta mig ta bilder.
Vår övernattningsplats var ett litet vandrarhem helt uppfört i salt! Bord, stolar, sängar, väggar. Även golvet var täckt av salt, ungefär som grov sand. Det kylde snabbt på men inomhus var temperaturen dräglig. När vi serverades kvällsvard fick vi besök av en handfull barn från byn som spelade och sjöng för oss. De var fruktansvärt dåliga. Kanske världens sämsta. Och ett par av ungarna stod mest och knaprade på väggarna. De fick sina obligatoriska bolivianos och lämnade oss sedan till en uppskattad tystnad. En halvtimme senare kom det en ny, lite mindre, grupp. Som bestod av samma "musikanter" fast i nya kläder och solglasögon...
Jag kände mig tuff och speciell för till skillnad från mina reskamrater kände jag inte det minsta besvär av vår höga belägenhet. Omkring 4000 meter över havet. Det skulle jag komma att få äta upp ganska kraftigt bara lite mer än 24 timmar senare.
http://www.boliviatravel-queen.com/sp/mapa-uyuni.html
På håll såg vi ett av de två dagliga tåg som korsar intigheten på väg mot Chile. Vi hann precis köra in i den spökstad som är det enda som återstår sedan tiden då järnvägen var statlig, innan tåget passerade. Då beboddes det tiotal husen av järnvägsarbetare och underhållspersonal. Idag finns det 7 stackars soldater utposterade som sägs hålla vakt mot chilenska invasionsförsök.
Ibland syntes dammoln från andra bilar på avstånd, och av och till under vår färd syntes spår som i bästa fall kunde tolkas som vägar. Jag vet faktiskt inte hur vår guide gjorde för att hitta rätt. På vår färd besökte vi flera olika laguner, röda, gröna, vars färger kom av olika typer av alger. Vissa av lagunerna befolkades av stora flockar av flamingos, hur de nu kunnat hitta dit.
Vi passerade slätter som om några tusen år också de skulle vara täckta av salt. I detta fall inte på grund av avdunstande have, utan beroende på att jordens höga salthalt lakades ur varje gång det regnade, och därefter stelnade i saltkristaller uppe på ytan. Eftersom det regnar löjligt sällan så lär det som sagt ta sina tusentals år innan jobbet är klart. Helt oväntat kom vi in bland höga klippor som bröt mot den omgivande slätten på ett sätt som enligt sägnen inspirerat Salvador Dalí till en av hans målningar.
När det började kvällas vår första dag hamnade vi i kö bakom en lamahjord och dess herdinna. Jag hoppade ur bilen och slöt mig till karavanen medan mina färdkamrater fortsatte till byn som var delmålet för dagsetappen. Jag gjorde nog större nytta än de så kallade vallhundar hon hade med sig där jag sprang och försökte hålla skocken på vägen. Trots mitt idoga arbete tog hon betalt för att låta mig ta bilder.
Vår övernattningsplats var ett litet vandrarhem helt uppfört i salt! Bord, stolar, sängar, väggar. Även golvet var täckt av salt, ungefär som grov sand. Det kylde snabbt på men inomhus var temperaturen dräglig. När vi serverades kvällsvard fick vi besök av en handfull barn från byn som spelade och sjöng för oss. De var fruktansvärt dåliga. Kanske världens sämsta. Och ett par av ungarna stod mest och knaprade på väggarna. De fick sina obligatoriska bolivianos och lämnade oss sedan till en uppskattad tystnad. En halvtimme senare kom det en ny, lite mindre, grupp. Som bestod av samma "musikanter" fast i nya kläder och solglasögon...
Jag kände mig tuff och speciell för till skillnad från mina reskamrater kände jag inte det minsta besvär av vår höga belägenhet. Omkring 4000 meter över havet. Det skulle jag komma att få äta upp ganska kraftigt bara lite mer än 24 timmar senare.
http://www.boliviatravel-queen.com/sp/mapa-uyuni.html
Subscribe to:
Posts (Atom)