Gokart och tivoli

Vilken tur att jag har vänner som Pål och Tatiana, som vägrar fastna i den dagliga lunken och rutinernas sävliga apati. Gokart och tivoli i förorten Guatire stod på helgens aktivitetslista. Mest omskakande är själva resan dit. Via tunnelbana till Petare och vidare med landsvägsbuss. Ett öppet rån i trappan upp från tunnelbanan gjorde mig förbannad mer än rädd. Förbannade satans idioter i 16-17-årsåldern slöt upp runt en tjej i 25-årsåldern och tvingade till sig mobiltelefon och pengar. Folk stod åtminstone och ropade åt dem att sluta. Det känns för jävligt att inte ha gjort någonting. Som att jag bara är en liten lort...

Gokartsinstallationerna var helt ok. Säkerheten var nära 0. Du behövde inte ha hjälm om du inte ville, sportdrycken bestod i många fall av öl, säkerhetsbälte var ett skällsord och mig tillät de springa ut i banan för att ta bilder. För hygienens skull erbjöd de någon form av hårnät till de som trots allt ville ha på sig någon av de hjälmar i vilka 100-tals venezuelaner svettats floder. Hårnätet bestod av skoskydd som förmodligen lånats på obestämd tid från någon institution.

Sen blev det en snabb avstickare till en liten förfallande nöjespark som stod och blinkade hemtrevligt i mörkret. Jag vågade mig på spökhuset, vars enda skrämmande inslag var oron över huruvida de skramlande vagnarna skulle orka tillbaka utan att braka ihop fullständigt. Hälften av arrangemangen hade bristfällig belysning, var osynkade eller så orkade de inte riktigt igång över huvud taget. Det märktes att det slöts några kretsar. Lemmarna på en dammig docka darrade återhållet, som en fastfrusen vindrutetorkare som håller på att bränna sin säkring. Ett släpigt skratt stockade sig i halsen på en sprucken högtalare, en vinylskiva på för låg hastighet som slutligen stannar.. En perfekt illustration av det venezuelanska ointresset för att hålla saker och ting i gott skick.