De är mina polare, de som bor i barrion. Polare, men inte vänner. Det är inte det att de inte VILL vara mina vänner, men de KAN inte leva upp till vad vi i Sverige kallar för vänskap. De vet helt enkelt inte vad som krävs med vårt sätt att se på saken. Och även om de visste så skulle de inte klara det. I allmänhet tar de för lätt på överenskommelser, beter sig oförutsägbart, låter dåligt humör gå ut över den som råkar stå i vägen, far med osanningar och är ofta väldigt vulgära. Det är inte för att de är onda, utan för hur de är uppfostrade. Alla i deras omgivning beter sig likadant, så det är med de bästa intentioner som de möter varje ny dag och gör vad som krävs för att passa in och överleva.
Nu är såklart inte alla likadana, och de positiva delarna av kulturen överväger. För ett par veckor sedan köpte jag en ordentlig omgång öl, chips och annat tilltugg i bodegan, för en mindre baluns i min lägenhet. När jag skulle betala vägrade de ta emot pengarna. Det är en julklapp kompis!
Speciellt när de är lite packade, vilket de är oftare än inte, så gillar de mig starkt. Att promenera förbi en lördagseftermiddag är som att gå på krogen och träffa gamla polare. De vänner jag ibland har med mig stirrar med gapande munnar, för här är det inte helt enligt protokollet att frottera sig med lägre klasser. Alla hejar och hojar, dunkar i ryggen och vill göra high-five. Rätt schysst faktiskt.
Bästa kontakten har jag med barnen. Jag försöker prata med dem som jämlikar och behandla dem med respekt, förmodligen som enda vuxen i grannskapet. De strömmar till så fort jag visar mig, frågar om Sverige och andra saker de undrar över.
No comments:
Post a Comment