Fotboll och parkvakter

Det känns bitterljuvt att jag snart ska lämna Venezuela. Ibland känns det mer ljuvt än bittert. Som till exempel härom kvällen när det var kubbningsdags på fotbollsplanen nere i Parque del Este. Vid 6-tiden på kvällen är strålkastarbelysning ett krav för att spelet ska kunna fortgå, och allt som oftast glömmer parkvakterna att tända, vilket medför att all aktivitet tvingas avbrytas. Ingen vill kännas vid ansvaret att tända, och när jag lyckas haffa de som inte hinner undan så sliter de sig ur mitt grepp och ropar att det kommer att tändas automatiskt. Vilket det inte gör.

Det blir till att gå bort till vaktbåset och fråga vad i helvete de håller på med. Well, från början ber man så klart snällt, men när de för tredje gången vinkar avvärjande att det snart ska komma någon så går jag över till helvete. Senast var vi 4-5 uppretade bålgetingar som till sist fick stå och råskälla för att någon skulle få tummarna ur. Och den idioten har mage att demonstrativt släpa fötterna efter sig, vinka med nyckeln och säga att jag tänder när jag har lust. Det är service på hög nivå. Han gömde sin id-bricka när han märkte att jag var en ettrig gringo.

Kvällen räddades av att jag gjorde ett av min karriärs snyggaste mål. Vet inte hur det gick till, annat än att det innehåll ett stort antal trixningar och folk som ramlade hit och dit, men efteråt stod alla upp och skrattade och skrek, och mina medspelare rusade efter mig för att putsa mina skor!

På vägen hem i mörkret kändes livet perfekt. Som påminnelse om verkligheten lösgjorde sig en sliten gestalt ur skuggorna kring min motorcykel. Smutsig, förvirrad och osammanhängande halvlåg han vid mitt framhjul på en liten bit kartong och lyckades knappt få fram hörbara ord. Jag lyckades urskilja något i stil med att han hade vaktat cykeln, och mot min vana gav jag honom en sedel. 20 bolivarer. Vilket motsvarar en halv dagslön för många här. Han tittade först misstänksamt på sedeln. En gång till. Innan han förstod vilken valör den hade. Jag tror nog att det gick att urskilja glädje och tacksamhet i ljudströmmen som han därefter stötte ur sig. Problemet är väl att pengarna går till fel saker även denna gång. Förhoppningsvis dövas åtminstone hans ångest för några korta timmar.

På tal om fotboll så är jag numera officiell medlem i gänget. Slutligen har jag accepterat en av de inbjudningar jag fått av grabbarna från förorten att delta i en turnering. 1-2 gånger i veckan har vi kvällsmatcher i Parque Carabobo, som är ett relativt dåligt område.
Så underbart att känna nervositet igen, förhöjd puls och adrenalin som gör att jag höjer mig ett litet snäpp. Flera av lamporna var trasiga, så vi spelade i halvdunkel. Det glömde jag bort efter 5 sekunder. Vi har vunnit alla matcher så här långt och i perioder spelar vi riktigt bra.