Promenix mellan Polvorin och Chuao

Ett projekt som länge legat på vänt är vandringen från Maracay över bergen till kusten. Stigen slutar i byn Chuao, som ligger i närheten av stranden med samma namn, vilken i sin tur är en av de stränder som nås med båt, och som ligger i pärlband från Choroni och österut. Ungefär 2 dagar beräknas det hela ta, och jag lyckades mot alla odds lura med mig Patrik och Titi på färden!

Starten går från byn Polvorin, som i sig var värt ett besök för sin genuinitet. Första etappen påminde om Marocko. Varmt och torrt, gul och röd jord, kaktusar och torftig buskvegetation. Ett moln av mjukhet lindar in de öron som till vardags brottas med en taggig ljudmatta av stress och trafik. Långsam lunk, timme efter timme, med pauser för att beundra utsikten eller för att lägga märke till att vegetationen skiftat från heltorr till halvtorr och efterhand kom att innehålla mer grönt och frodigt.

(Vakande åsna.)

(Titi på språng.)

(Patrik i högt gräs.)

(Något grönare vegetation.)

Nyckeln till framgång hette vätska. Vatten skulle det gå att finna på vägen var det sagt, men källan vi slutligen kom fram till var inte mer än en grönaktig göl. En mager och barfota venezuelan låg förnöjt på en klippa och sippade ur sin flaska, som var fylld med det missfärgade vattnet. Jag såg honom aldrig igen.

Första dagsetappen slutade vid en nationalparkvaktsstation (puh). Där gick det att dricka vatten, laga mat och slå upp tält på någorlunda slät mark. Jag fyllde min vattensäck och smög upp på en kulle med högt gräs där jag duschade av mig bland myror och ljuset av den nedåtgående solen. 1700 meter över havet blev det snabbt kyligt, riktigt kyligt.
Vi lade oss lite avsides i gräset och tittade upp på ett hav av stjärnor. Mer stjärnor än mörker. Det där uttrycket ”mjölkvit” får plötsligt en innebörd när man lämnar storstadens ljusföroreningar bakom sig. Och jag som trodde att det inte ens fanns några stjärnor i Venezuela.
Jag tände stearinljus jag hade med mig, vi bröt bröd i mörkret och var väldigt nöjda med livet, och med att vara varmt klädda och otörstiga.

Dag 2 började som dag 1, fast på betydligt högre höjd och därför kyligare. Morgonljuset var fantastiskt.

(Morgonljuset dag 2.)

Strax försvann stigen in i skogen, in i djungeln. Och det var verkligen DJUNGEL. Under nära 10 timmar hade vi naturen så tätt inpå oss att det inte gick att se mer än ett par meter åt sidorna. En artrikedom som förvirrar mig, eftersom jag inte lyckas skapa system eller ens känna igen blommor, gräs eller ormbunkar.

(En av 50 olika typer av ormbunksväxter.)

Ständigt fuktig mark och jord, utan regn, även om det faktiskt föll några droppar på oss, som sig bör i en regnskog. Myrstigar skär över människostigar, autostrador med bladmyror som ingen vågar trampa på. Förhistoriska monsters rosslande andhamtning visar sig vara blad, stora som lakan, som sakta gnids mot varandra. Det ångar om mig i den svala luften där jag trampar fram. Insekters dova surrande. Fåglars metalliska pipande. Fallande blad som virvlar till markmen, och som enligt sägnen bryts ner på bara ett par timmar. Ljuset som silar in är blått, hårt och otillräckligt.
Jag är inte vidare förtjust i djungeln. Det romantiska skimmer den omges av i vår europeiska kultur är falskt. Djungeln är hård, ogästvänlig, påträngande och dunkel. Ingen plats finns för vila. Inga gläntor att mysa i. Inga växter eller djur att lita på. Men det fanns gott om gott vatten att dricka, och det erbjuds tid till inre reflektion samt ett ypperligt vandringsklimat.

(Dunkel djungel, taget med blixt.)

När stigen gått nedför ett ansenligt antal timmar dök de första kakao- och bananplantorna upp vid sidan av stigen. Och vips delade djungeln på sig och släppte fram ett par skraltiga små hus byggda av lera. Härifrån såg vi ända till havet och till byn Chuao.

(Utsikten över havet och byn Chuao.)

(Ett av lerhusen.)

Vandringen som kvarstod sluttade ganska brant neråt och vi var åter omgivna av torr macchia och rödgul jord. Dessa sista 2-3 timmar tog jag mig an Titis packning, vilket visade sig vara en betydligt tuffare uppgift än vad jag trott. Väl framme vid floden vid bergets fot darrade benen ordentligt.

(Min och Titis packning, samt ett par darrande ben.)

Vi kom fram alldeles lagom före skymningen. Köpte en öl i en bambuhydda och satte oss på marken och såg när eldflugorna tände upp. Badade i det ljumma mörkret och lät strömmen skölja av oss resterna av damm, djungel och ansträngningar. Temperaturskillnaden mellan bergets topp och dess fot var slående. Hårt slående.

(Trädkrona när det börjar skymma vid ankomsten dag 2.)

Fotboll och parkvakter

Det känns bitterljuvt att jag snart ska lämna Venezuela. Ibland känns det mer ljuvt än bittert. Som till exempel härom kvällen när det var kubbningsdags på fotbollsplanen nere i Parque del Este. Vid 6-tiden på kvällen är strålkastarbelysning ett krav för att spelet ska kunna fortgå, och allt som oftast glömmer parkvakterna att tända, vilket medför att all aktivitet tvingas avbrytas. Ingen vill kännas vid ansvaret att tända, och när jag lyckas haffa de som inte hinner undan så sliter de sig ur mitt grepp och ropar att det kommer att tändas automatiskt. Vilket det inte gör.

Det blir till att gå bort till vaktbåset och fråga vad i helvete de håller på med. Well, från början ber man så klart snällt, men när de för tredje gången vinkar avvärjande att det snart ska komma någon så går jag över till helvete. Senast var vi 4-5 uppretade bålgetingar som till sist fick stå och råskälla för att någon skulle få tummarna ur. Och den idioten har mage att demonstrativt släpa fötterna efter sig, vinka med nyckeln och säga att jag tänder när jag har lust. Det är service på hög nivå. Han gömde sin id-bricka när han märkte att jag var en ettrig gringo.

Kvällen räddades av att jag gjorde ett av min karriärs snyggaste mål. Vet inte hur det gick till, annat än att det innehåll ett stort antal trixningar och folk som ramlade hit och dit, men efteråt stod alla upp och skrattade och skrek, och mina medspelare rusade efter mig för att putsa mina skor!

På vägen hem i mörkret kändes livet perfekt. Som påminnelse om verkligheten lösgjorde sig en sliten gestalt ur skuggorna kring min motorcykel. Smutsig, förvirrad och osammanhängande halvlåg han vid mitt framhjul på en liten bit kartong och lyckades knappt få fram hörbara ord. Jag lyckades urskilja något i stil med att han hade vaktat cykeln, och mot min vana gav jag honom en sedel. 20 bolivarer. Vilket motsvarar en halv dagslön för många här. Han tittade först misstänksamt på sedeln. En gång till. Innan han förstod vilken valör den hade. Jag tror nog att det gick att urskilja glädje och tacksamhet i ljudströmmen som han därefter stötte ur sig. Problemet är väl att pengarna går till fel saker även denna gång. Förhoppningsvis dövas åtminstone hans ångest för några korta timmar.

På tal om fotboll så är jag numera officiell medlem i gänget. Slutligen har jag accepterat en av de inbjudningar jag fått av grabbarna från förorten att delta i en turnering. 1-2 gånger i veckan har vi kvällsmatcher i Parque Carabobo, som är ett relativt dåligt område.
Så underbart att känna nervositet igen, förhöjd puls och adrenalin som gör att jag höjer mig ett litet snäpp. Flera av lamporna var trasiga, så vi spelade i halvdunkel. Det glömde jag bort efter 5 sekunder. Vi har vunnit alla matcher så här långt och i perioder spelar vi riktigt bra.

Trafikkultur

Trafiken i Venezuela är komplett galen. Det finns ingen respekt för någon eller någonting. Samma tiondel som ljuset slår över till grönt hänger sig hela bilkön på tutan. Folk tränger sig på ett sätt så att bakomvarande tvingas bromsa för att undvika krockar. De sträcker ut handen genom fönstret och viftar lite, och tar det som licens för att vilt kunna kasta sig över i intilliggande fil. I långsamt krypande köer har jag blivit påkörd i korsningar, av bilar som kommer från vänster!! De bumpar in i min moppe och tittar sedan förnärmade som om skurken vore jag.

Ingen bil går någonsin heller till skrot. Det går alltid att lappa lite till med tuggummi och svordomar. Så lördagsnöjet är att meka på allehanda skrothögar, och varje morgon är ”motorvägen” som går genom stan igenkorkad av olyckor och bilar som brutit ihop vid vägkanten.




(Pölen under bilen är mycket riktigt bensin.)

Oljans förlovade land

Motorcykeln är servad! Den gick som ett spjut. Gungner själv. Men efter bara någon vecka lossnade det tydligen dåligt fastskruvade oljelocket, varpå det sprutade olja över hela avgasröret. Det tog mig en kvart att märka den plym av rök som förmörkade himlen, och då återstod inte mer än någon deciliter svart guld i tanken. Motorn var troligen bara minuter från att skära. Jag ringde ”teknikern” som utfört servicen direkt för att han skulle ta ansvar och lösa situationen, och under 3 hela dagar lovade han att komma ”om ett par timmar”, men av olika okända och outgrundliga anledningar, förutom spritkonsumtion då, som är den välkända anledningen, dök han inte upp.

Det fick bli trial-and-error med oljebyte på moppen. I skenet av gatlamporna, bland backande bilar och folk högt och lågt hade jag till min tjänst en armada av smågrabbar som följde mina förehavanden med stort intresse och pilade hit och dit för att hämta de verktyg jag behövde.
Pinsamt nog är jag mäkta stolt över att ha klarat av en så enkel operation. Och bäst av allt är att inte en droppe olja hade besudlat marken under cykeln.


(De pilande smågrabbarna)

Barrio Los Pajaritos

El Barrio Los Pajaritos är den lilla "kåkstad" som ligger alldeles om hörnet från min inhägnade lägenhet.
De är mina polare, de som bor i barrion. Polare, men inte vänner. Det är inte det att de inte VILL vara mina vänner, men de KAN inte leva upp till vad vi i Sverige kallar för vänskap. De vet helt enkelt inte vad som krävs med vårt sätt att se på saken. Och även om de visste så skulle de inte klara det. I allmänhet tar de för lätt på överenskommelser, beter sig oförutsägbart, låter dåligt humör gå ut över den som råkar stå i vägen, far med osanningar och är ofta väldigt vulgära. Det är inte för att de är onda, utan för hur de är uppfostrade. Alla i deras omgivning beter sig likadant, så det är med de bästa intentioner som de möter varje ny dag och gör vad som krävs för att passa in och överleva.

Nu är såklart inte alla likadana, och de positiva delarna av kulturen överväger. För ett par veckor sedan köpte jag en ordentlig omgång öl, chips och annat tilltugg i bodegan, för en mindre baluns i min lägenhet. När jag skulle betala vägrade de ta emot pengarna. Det är en julklapp kompis!
Speciellt när de är lite packade, vilket de är oftare än inte, så gillar de mig starkt. Att promenera förbi en lördagseftermiddag är som att gå på krogen och träffa gamla polare. De vänner jag ibland har med mig stirrar med gapande munnar, för här är det inte helt enligt protokollet att frottera sig med lägre klasser. Alla hejar och hojar, dunkar i ryggen och vill göra high-five. Rätt schysst faktiskt.

Bästa kontakten har jag med barnen. Jag försöker prata med dem som jämlikar och behandla dem med respekt, förmodligen som enda vuxen i grannskapet. De strömmar till så fort jag visar mig, frågar om Sverige och andra saker de undrar över.

Gokart och tivoli

Vilken tur att jag har vänner som Pål och Tatiana, som vägrar fastna i den dagliga lunken och rutinernas sävliga apati. Gokart och tivoli i förorten Guatire stod på helgens aktivitetslista. Mest omskakande är själva resan dit. Via tunnelbana till Petare och vidare med landsvägsbuss. Ett öppet rån i trappan upp från tunnelbanan gjorde mig förbannad mer än rädd. Förbannade satans idioter i 16-17-årsåldern slöt upp runt en tjej i 25-årsåldern och tvingade till sig mobiltelefon och pengar. Folk stod åtminstone och ropade åt dem att sluta. Det känns för jävligt att inte ha gjort någonting. Som att jag bara är en liten lort...

Gokartsinstallationerna var helt ok. Säkerheten var nära 0. Du behövde inte ha hjälm om du inte ville, sportdrycken bestod i många fall av öl, säkerhetsbälte var ett skällsord och mig tillät de springa ut i banan för att ta bilder. För hygienens skull erbjöd de någon form av hårnät till de som trots allt ville ha på sig någon av de hjälmar i vilka 100-tals venezuelaner svettats floder. Hårnätet bestod av skoskydd som förmodligen lånats på obestämd tid från någon institution.

Sen blev det en snabb avstickare till en liten förfallande nöjespark som stod och blinkade hemtrevligt i mörkret. Jag vågade mig på spökhuset, vars enda skrämmande inslag var oron över huruvida de skramlande vagnarna skulle orka tillbaka utan att braka ihop fullständigt. Hälften av arrangemangen hade bristfällig belysning, var osynkade eller så orkade de inte riktigt igång över huvud taget. Det märktes att det slöts några kretsar. Lemmarna på en dammig docka darrade återhållet, som en fastfrusen vindrutetorkare som håller på att bränna sin säkring. Ett släpigt skratt stockade sig i halsen på en sprucken högtalare, en vinylskiva på för låg hastighet som slutligen stannar.. En perfekt illustration av det venezuelanska ointresset för att hålla saker och ting i gott skick.

Nikon D90

Så har jag äntligen fått tummarna ur och köpt mig en maxad kamera. Nikon D90 med alla tillbehör som tänkas kan. Problemet är att nu har jag inte längre några ursäkter för dåliga bilder.

Titi

Titi är en extravagant och excentrisk Fag Hag i 45-årsåldern, och – om jag har förstått saken rätt – sprungen ur Venezuelas finansiella elit. Hon raggade upp Patrik och hans pojkvän Ricardo på ett uteställe för omkring ett år sen och sedan dess är de bundisar, och vi är stående inslag på varandras fester och upptåg.
I slutet av januari bjöd Titi på födelsedagsfest i sin lägenhet. Och som vanligt när det gäller tillställningar i hennes lägenhet var det en fest som hette duga. Blandning av högt och lågt, gammalt och ungt, missförstådda och välförstådda konstnärer, reklamare, exmodeller, förmögna hemmafruar och som grädde på moset ett par svenskar för att fylla kvoten av utlänningar. Alltid en stor övervikt av män, och bland dessa maximalt 25% straighta.

Den här gången fick jag bland annat träffa hennes pappa som åtminstone tidigare varit någon form av aluminiummagnat. Och knorren på det här inlägget är att pappan kände Simon Bonnier!

Titi har tagit ett par ordentliga kliv utanför de upptrampade överklasstigarna. För ett antal år sen var hon bjuden till ett naturreservat i Mexico, dit hon kom med sin Pradaväska och högklackade skor. Ett par veckor senare fick de formligen slita henne därifrån, och sedan dess har jag förstått att hon är en helt annan person än vad hennes klasstillhörighet signalerar. Bara det faktum att hon utan att tveka accepterar en 2-dagarsvandring i bergen med tillhörande tältövernattning säger sitt om saken.
Viktigast och mest spännande av allt är att hon om bara ett par månader lämnar Caracas och sitt gamla liv bakom sig. Alldeles nyligen fick hon igenom köpet av en 500 kvadratmeters tomt på Isla Margarita. Norra delen av ön, en bra bit bortom turisternas härjningar, med bara ett par minuters strosande till turkost vatten och vita, avskiljda stränder. Där ska hon bygga sitt framtida liv. Historien blir inte mindre exotisk av att sägnen säger att det är utanför denna avlägsna kust som en stor del av knarket från Colombia lastas om till vindsnabba båtar, som en del av den ljusskygga resan till Europa.

Folkomröstning - igen

En söndag kväll för ett par veckor sedan fick jag ett sms av min chef:

”De som vill jobbar troligen som vanligt imorgon, de som vill kan stanna hemma utan problem. Mer information följer.”

Efter lite efterforskningar fick jag veta att Chavez gått ut på TV under söndagen och med en dags varsel deklarerat måndagen som helgdag för att fira 10-årsdagen av sitt eget tillträde som president! Oppositionen hade såklart sin egen teori, att han ville inget säga i förväg då många i sådana fall skulle ha tagit tillfället i akt att fira en långhelg vid stranden. Och i sådana fall hade han inte lyckats få så många åhörare till sitt TV-sända självhyllningstal på måndagen.
Bolivias Morales och Ecuadors Correa var inbjudna som hedersgäster under framträdandet. Där stod de tre musketörerna och eldade massorna i flera timmar, utan att en enda gång gå in på konkreta planer eller åtgärder. Det var mer nötande av nyckelord så som Simon Bolivar, Venezuela, revolución och folket! Mer en rockkonsert eller ett nöjesframträdande. En svensk politiker som gjort något liknande hade troligen blivit institutionaliserad.
Mitt under talet gick sändningen över i ”cadena”, vilket innebär att det visas i samtliga TV-kanaler i landet.

- Bra gjort! Tyckte Carolina.
- Varför är det bra gjort? De som vill se det hela kan väl välja kanal själva? Och vilka möjligheter har oppositionen att göra motsvarande propagandakupp?
- Jo men du förstår att tidigare har det hänt att INGEN kanal visat dessa folkets angelägenheter... etc
- Jag förstår inte vad som är folkets angelägenheter? De pratar ju inte om något konkret?
- Jo men du förstår att här är politik något annat än i Europa... etc

Jag upplever att hon blivit betydligt mer radikal sedan vi skiljdes åt. Lika bra att lägga ämnet åt sidan, det kommer aldrig någon fruktbar diskussion till stånd. Mest ett upprepande av argument så väsenskilda att det kunde varit två monologer om olika ämnen.

Hela karusellen med helgdagar och manifestationer hade självklart som enda syfte att mobilisera massivt stöd inför den kommande folkomröstningen.


För ett år sedan röstades det om huruvida det skulle göras förändringar i konstitutionen. I det förslag som lades fram – som en vanlig människa omöjligen kunde överblicka utan hjälp – hade det smugits in en paragraf om möjlighet till obegränsade omval av samma personer. I dagsläget måste Chavez ta sitt pick och pack och flytta ut ur presidentpalatset Miraflores 2013, och om det tyckte han inte.
Principiellt har jag inget emot obegränsade omvalsmöjligheter. Vårt svenska system har exempelvis ingen sådan begränsning. Det som känns lite olustigt är att när regeringssidan förlorade förra årets omröstning så erkände sig Chavez besegrad – Por Ahora! – för tillfället, och nu, ett år senare, så driver han igenom ytterligare en folkomröstning, enbart fokuserad på den specifika frågan om begränsning i mandatperioder.

Oppositionen sparkade bakut och skanderade att ”Nej är Nej”, men till ingen nytta. När rösterna räknats klart i söndags stod ja-sidan som segrare med 54% mot 46%, och ett för regionen imponerande valdeltagande på 70%.

Förlorarna hävdar oegentliga metoder, såsom röstköp, tvång och otillbörlig påverkan av statsanställda. I den miljö jag vistas i bombarderas jag med huvudsakligen regeringskritisk information, men även om jag sållar så är det tydligt att landet är i händerna på ett rövarband. Det största problemet är att alternativen – som i dagsläget inte ens finns – med största sannolikhet inte är ett spår bättre.

Faktum är att under Chavez styre har många fattiga och gamla fått det bättre, ekonomiskt, socialt och hälsomässigt. Dock målas det utan undantag på ospacklad yta, och den som fått fisken serverad direkt på tallriken kommer inte att kunna – eller vilja – fånga egen den dag när det behövs. För att rädda landet undan korruption, våld, ekonomiska problem och motsättningar krävs att den outbildade underklassen lyfts ur sin omedvetenhet, och därefter skapande av varaktigt lika förutsättningar för alla. Där görs som jag ser det inga fungerande insatser idag.

Medan Chavez stod på balkongen och ropade om seger för den bolivarianska revolutionen fortsatte den kinesiska grodan att simma omkring i sin gryta, trots det allt varmare vattnet.