Lång dags färd mot natt

För första gången tackade jag ja till en helg på stranden med Jenifer. Hon har bjudit mig ett antal gånger men jag har alltid slingrat mig ur det hela. Som singel är det mer legitimt att följa med, och dessutom bör jag ha någon form av solbränna att visa upp när jag kommer till Sverige över jul.

Upplägget, som jag förstod det, var att hon ville ta med mig till sin kusins bröllop i en by vid stranden. Det är ingen överdrift att jag var en smula obekväm med att gå på bröllop med hennes familj, varför jag tackade ja till resan men nej till att närvara på bröllopet. I mitt huvud bestod därför resan av en gemensam bilfärd till strand och lämplig posada där hon sedan kunde avvika så mycket hon behövde för att närvara på själva bröllopet.

Det blev inte direkt så.

För det första kom vi inte iväg förrän klockan ett på dagen, och då hämtade hon mig tillsammans med sin mamma och syster! De kom direkt från en farbrors begravning och stämningen i bilen var därför en smula grå. För det andra bar det sen av till en bensinmack där pappa, kusiner och en bror, lika förvånad som jag, mötte upp. Inte förrän halv tre börjar vi rulla mot stranden och jag insåg att det inte skulle bli så mycket badande av den dagen.

Visserligen var det trevligt att besöka familjens fritidshus på vägen till stranden, men det hade inte ingått i mina planer. I planerna ingick inte heller en sen lunch hemma hos hennes bror, och det ingick definitivt inte att plocka upp hennes hyperaktiva brorson Jesus i bilen.

Alla älskar Jesus. Så till den milda grad att Jenifer till och med har hans skärande röst som ringsignal. Hemma i Jesus lägenhet fanns ingenting annat än några sittplatser samt en överväldigande samling ständigt plingande och blinkande juldekorationer som täckte golv, väggar och tak. Ingenting annat. Jesus berättade för mig att:

- Hadhe har ramlat. Från månen.

- Så trevligt.

- Hadhe har ramlat.

- Ja.

- Från månen.

- Mmm...

- Hadhe har ramlat från månen.

- *smack*

Hadhe är en hund. Och Jesus drömde en gång att denna olycksaliga hund ramlade från månen. Denna katastrof har etsat sig in i hans hjärna och präglar hans personliga utveckling. Så fort det blir tyst eller han inte vet vad han ska säga så plockar han fram historien om Hadhe och dennes ofrivilliga fall.

Vid femtiden stuvade vi in oss i bilarna igen, och både Jenifer och jag småskrattade åt situationen som inte alls utvecklats som vi hade tänkt oss.

När det började mörkna så smått nådde vi fram till det magiska berget, som skiljer Choroni från verkligheten. (Tack Peter för denna underbara formulering.)

Vårt mål var byn Ocumare (bilden nedan), som ligger närapå lika otillgängligt som Choroni. Mellan oss och stranden låg alltså till min förskräckelse mörker och ett icke oanseligt mått vindlande djungelväg. Jenifers bror körde som en vettvilling genom de tvära kurvorna och gjorde omkörningar som om han kunde se genom berget. Automatlådan vrålade och inbromsningarna och accelerationerna var häpnadsväckande när bilen ryckte sig fram genom det tilltagande mörkret. Jag kastades handlöst fram och tillbaka och kände mig som en sömndrucken hamster i käftarna på en lekfull irländsk setter på amfetamin. Jag blev mycket illamående – det var varning på råmande björn – och det blev inte bättre av att jag oupphörligen blev påmind om att stackars Hadhe hade ramlat. Från månen.

De hade ingen aning om var ceremonin skulle äga rum och när vi efter sju timmars resa slutligen sladdade in framför kyrkan klockan kvart i åtta på kvällen, hade vigseln redan börjat. Men ingen märkte något, för folk sprang ut och in i kyrkan hela tiden, småbanditer kastade dynamitgubbar på torget, feta venezuelaner med för korta t-shirts och öl i nävarna stod längs gatan och lutade sina magar mot bilar vars högtalare pumpade ut tryckvågor av salsa, barn skrek och ingen hörde vad prästen sa.

Det kändes lite fel att vara där. Att följa med en katolsk tjej på ett bröllop, tillsammans med hela hennes familj, är som att be om trubbel. Risken för missuppfattningar var stor, men när jag erbjöds att sova över i samma hus som familjen hade jag redan förebyggt eventuella problem genom att ha betalt ett rum på en posada.

I stort var upplevelsen fantastisk. Att få vara med på ett vanligt venezuelanskt bröllop med efterföljande fest utomhus. Som alltid var borden åtskiljda, mat serverades lite hipp som happ och folk var oförskämt glada. Att ha med en gringo som ingen kände fick inte någon, inte ens brudparet, att höja på ögonbrynen. Någon frågade glatt om jag var bög och andra gjorde sitt bästa för att sälja in Jenifer som giftasmaterial.

En social katastrof var att musikanläggningen kortslöt efter tio sekunder, vilket gjorde att folk tvingades till konstruktiva och hörbara samtal! Brudparet skruvade oroligt på sig, men problemet löstes genom att en bil backades till, en baklucka slogs upp och högtalarna genljöd lika verkningsfulla som någonsin hornen runt Jeriko.

Visselpipor, masker, konfetti, fejkade slipsar och tropiska halsband delades ut i den whiskyanimerade församlingen. Alla stod i ring och dansade och turades om att virvla in i mitten och ta sig en svängom med någon ur brudparet. Enorm energi, glädje, blandade åldrar, kärlek och prestigelöshet. Vid halvtvå-tiden tackade jag för mig och smög nöjt nynnande bort längs gatorna i sällskap med en uteliggarhund. Den tittade fundersamt under lugg och gick med mig ett stund tills den insåg att jag skulle klara mig själv. Då nickade den godkännande och vek sen av mot okända mål. Ett par kvarter bort, i min dammiga posada, vaggades jag snart till sömns av basdånet från festen.

Dagen efter fick vi trots allt lite sol på stranden.

Katt bland hermelinerna

Företagsjulfester är en stor grej här i Venezuela. Ju vräkigare desto bättre, gärna på ett totalabonnerat lyxhotell. Upplägget är oorganiserat. Borden står i små öar vilket gör den sociala uppdelningen stark och såklart minskar integrationen mellan avdelningarna. Maten serveras i vågor under hela kvällen, och folk äter när de vill. Musiken är alltid hög, för hög för att normala samtal ska vara möjliga, och varvas vanligen med live-artister. Festdeltagarna är mjukare och mer prestigelösa än i Sverige. Alla dansar sida vid sida, må de så vara silverdamer behängda med enorma smycken, rundlagda morenor eller klanderfria kostymherrar. Alla hoppar och är glada, dansar efter artisternas instruktioner i bästa friskis-och-svettis-stil och bjuder på sig själva på ett sätt som du aldrig sett maken till i Sverige. Annat än de gånger någon fått för mycket innanför västen och ”gör bort sig”.

Nu till den stora nyheten: Jag har varit på julfest på en statlig institution! Carolina jobbar på en företagsbank som sysslar med att stödja och finansiera olika typer av utvecklingsprojekt och hon bjöd mig som sitt sällskap. För att få jobb på banken bör du ha ett politiskt korrekt track-record och/eller ha goda kontakter inom den etablerade strukturen. Jag var därför med extremt hög sannolikhet kvällens ende utlänning!

Jag gjorde verkligen mitt bästa för att inte vara stel svensk, trots min handsydda kostym, stela personlighet och låga promillehalt. Och inte så lite mallig blev jag när en tjej försökte driva med svensken som såklart inte kunde dansa merengue, och jag istället till omgivningens förtjusning svängde henne på en improviserad blandning av salsa och bugg.

Under kvällen lottades det ut oljepengar till de anställda i form av kontanter, plasma-TVs och en bil! Tror ni inte att Carolina, som stannade längre än jag på festen, ringer mig framåt morgonkvisten och sprudlande glad redogör för att hon som en av en handfull personer bland hundratals deltagare vunnit fyra miljoner bolivarer! Mer än en månadslön för henne.

Värden är liten, sa han som hyrde av en dvärg...

Hyreshöjningen hamnade till slut på 40%, vilket ändå kan sägas vara ordentligt ocker. Chefen var förbannad och menade att de var utpressare. Faktum är att ingen på min avdelning tjänar ens så att det skulle täcka min nya hyra.

Att hälsa med vänster eller höger hand?

Oppositionen stressar upp sig över minsta detalj, och eldar upp varandra inom leden. Senast var det tillgången på toalettpapper som var måltavlan. Enligt uppgift fanns det inte längre toalettpapper att få tag på och alla gick tyst funderande över vilken hand de skulle dedikera till skitgörat. Smått oroad strosade jag bort till Excelsior Gama, och fann där åtminstone en halv skog i toapappersform…

Däremot börjar det bli irriterande med mjölkbristen. Som tveksamt substitut använder jag den förmodligen enda typ av lokal yoghurt som innehåller mindre än 50% socker. Den smakar av härlig syntetisk vanilj och apelsin. Oerhört glädjande att de tydligen kommit till någon form av uppgörelse med mjölkproducenterna, även om det lär ta någon månad innan produktion och logistik är tillbaka till de ”normala” nivåerna.

Början till slutet?

Folkomröstningen om de föreslagna ändringarna i konstitutionen för tre veckor sedan var intressant på många sätt. För det första så gav 44% av venezuelanerna högaktningsfullt fan i att rösta. För det andra så förlorade Chavez för första gången på nio år en omröstning. 51-49 i favör till oppositionen. Vanligen är oppositionen rasande och skyller på valfusk varje gång de förlorar, men sådant kom inte på tal den här gången. Dagen efter kvittrade och sjöng kontoret av glädje, och jag kunde inte låta bli att fråga vad de skulle sagt om regeringen vunnit med liknande siffror.

Det regeringstrogna demonstrationståget hade varit omfattande och många var därför förvånade över valresultatet. Men i ljuset av att många demonstrationsdeltagare fått betalt för att delta – 70.000 bolivarer, vilket för många är betydligt mer än en dagslön – så var det kanske inte så underligt trots allt.

Det sorgliga i hela affären är, som vanligt, att det knappt finns nyanserande åsikter. En chavist stödjer helhjärtat samtliga förändringar, på samma sätt som en oppositionist är in i märgen emot precis allt vad förslagen innehåller. Det gör mig faktiskt ont att så få människor alls reflekterar och försöker ta objektiv ställning, samtidigt som det är oerhört intressant hur tidigare åsikter påverkar hur människan tolkar skeenden och händelser. För första gången blev diskussionen mellan mig och Carolina (tjejen jag pluggade med i Frankrike och som är inbiten chavist) något aggressiv. Eller, snarare blev jag aggressiv i min retorik. Tyvärr. Antar att jag blev besviken och upprörd över att hon som smart tjej inte verkar reflektera. Men vem är jag att lägga mig i?

Jag blev förvånad över hur ödmjuk Chavez var inför misslyckandet. Direkt efter beskedet gick han ut i sändning och förkunnade med lugn stämma att han accepterade förlusten. Men han kunde inte låta bli att använda samma retorik som vid det misslyckade kuppförsöket 1992: ”Por ahora… (för tillfället). Nu, några veckor senare, är hela stans annonsutrymme tapetserat med samma one-liner, vilket känns onödigt aggressivt, och dessutom hotfullt.

Att Chavez tog beskedet med fattning verkade bara reta upp oppositionen ännu mer.

- Nej, du förstår Marcus, han är slipad. Nu kan han gå ut och säga att han är demokratisk och dölja andra missgärningar bakom det. Det är typiska honom.

- Aha, ok. Men det innebär alltså att han inte KAN göra rätt ur er synvinkel? Om han ryar och går på så är han ociviliserad, och om han kommunicerar lugnt och sansat så är det också fel?

Hur som helst vädrar nu oppositionen morgonluft och mobiliserar inför en framtida möjlighet att avsätta Chavez genom en ny folkomröstning...

Framtid och social njutning

Om social njutning är det ont här. Jag inviger härmed en kampanj för att locka över familj och/eller vänner hit. I stort är livet mer än fantastiskt här. Möjligheterna är många, klimatet fantastiskt, priserna låga, damerna vackra och förväntningarna nära noll. Kan det bli bättre än att vakna till värme och solsken varje dag? Än att bensinen kostar en tiondel av flaskvattnet? Än att tropiska stränder ligger på ett par timmars bilavstånd? Än att en resa till Aruba med hotell i tre dagar kostar 150 svartväxlade dollar? Än att berget Avila ligger fem minuters bussresa från min lägenhet? Tror inte det. Så det är bara att göra upp med er själva och bestämma er för att ta vara på möjligheterna. Så startar vi business här!

Och detta plötsliga utbrott beror på att jag - fortfarande inofficiellt - tackat ja till en fortsättning här!!
Och det känns toppen, förutom det faktum att jag vill ha mer kvalitet på mitt umgänge. Mer kulturell likhet och förståelse. Mer lojalitet. Mer grupp. Mer tillhörighet. För det är väl det enda som saknas för att göra bilden perfekt. :-)

Låt mig få veta någon månad i förväg så jag kan förbereda!

Cedula

Cedula är venezuelanernas motsvarighet till våra personnummer, och företaget vill se till att jag får ett sådant nummer för att undvika alla oegentligheter och underlätta administrationen här. Så de bokade ett möte till mig med en administratör som skulle följa med mig till cedulamyndigheten och underlätta processen.

Denne herre svarade inte i telefon på morgonen, så jag fick leta runt i byggnaden som var rörigare än en myrstack. Ingen visste vem han var och inte heller vår HR-chef fick tag på honom. 40 minuter försenad stolpade han in och tog i hand. Utan ett ord till ursäkt.

- Hördu, jag blev nästan lite orolig. Vet du om att du är 40 minuter sen?
- Eh, jo, ja, du vet tunnelbanan är lite krånglig här. Det var stopp i morse.
- Jaså, så intressant. Jag kom nämligen med tunnelbanan jag också.
- *Tystnad*

Vi högg oss fram genom skränande venezuelaner uppför tre trappor. Väl uppe ville han plötsligt och oprovocerat ha sex kopior på mitt pass, vilket jag inte hade.

- Då får vi gå ner igen.
- Skärp dig, kom med här.

Jag trängde mig in på första bästa kontor och överraskade två damer som höll på att pynta en julkrubba. Hör ni, jag lovar att hjälpa er med krubban om ni hjälper mig med några kopior. Konsulten försökte tränga sig fram och ta över föreställningen, men jag höll tillbaka både honom, hans sårade stolthet och mitt eget överlägsna skratt när jag fick papperna i handen på 30 sekunder. Säga vad man vill om byråkratin här, men det hjälper att vara en galen europé med glimten i ögat.

Sen fick konsulten visa vad han gick för. Jag satte mig och jobbade bland alla gloende venezuelaner medan han gick loss med machete bland alla köer och tjänstemän. Det tog honom bara två timmar att skaka fram information om att det inte gick att utfärda fler cedulas idag, eftersom de hade slut på material att tillverka korten med.

Juletid

Nu har pyntet börjat komma fram igen. Högt och lågt står de och blinkar, granarna, i strålande solsken och obeveklig hetta. På gården har den sprettandade portvakterskan riggat upp en familj ståltrådsrenar, som spöklikt och sirapslångsamt står och nickar med huvudena, vid sidan av små skyltar som uppmanar till: "Let it snow!"

Jag måste erkänna att de faktiskt är ganska duktiga på att klä granar här, även om de vanligen är av plast. Däremot lär du inte se någon gran om du besöker en offentlig institution. Chavez har nämligen förbjudit dem, eftersom de inte har någon koppling till venezuelansk kultur, utan bara är ett påhitt av "yankees".

De har julmusik här också, gaita kallas det. Helt oväntat är det ungefär samma typ av musik som salsa och merengue, men med lite annorlunda takt. Vi hade julfest för våra promoters för några dagar sedan, och då hade vi kontrakterat en någorlunda känd grupp som spelade så högt att jag fick bunygeejumpfrisyr. På fullt allvar fick jag blöta ner bitar av servetter och trycka in i öronen. Gaitagrabbarna väckte mycket beundran och fick igång hela stället. Orkester i bakgrunden, 4-5 herrar i vita kläder som körde stiliserad koreografi där de backade upp en alternerande sångare. I stort mycket lyckat.

Inte lika lyckat var det när jag skulle hämta mina nycklar på kontoret. Som tur var hade inte vakterna gått hem, för dörren var inte låst och jag kunde komma in med mitt passerkort. Men ingen svarade när jag ropade, så det var bara till att gå ut igen. Ackompanjerad av tjutandet från inbrottslarmet...

Mario - predikanten

I parken brukar det vackla omkring en spinkig herre från Haiti. Strax över 40 är han, gråsprängd och mager men med ett karismatiskt utseende och ett beteende som utan tvekan skulle platsa i en casting för rollen "galen och besatt vodoopräst". Han är lite oförargligt galen, kommer alltid och hälsar och pratar franska med mig.
Tydligen jobbar han en del i den evangelistkyrka där hans bror är präst och han har ett par olika rutiner som han går igång med. Många är relaterade till religion och att vi alla är lika, oavsett hudfärg. Dessa kombinerar han vanligen med en spasmisk dans där han berättar att det är Gud som verkar genom hans kropp och ger honom övermänsklig energi. Ibland kopplar han på TV-rösten och kommenterar på fri hand ett helt brasilianskt anfall på på ett sätt som gjort Lasse Granqvist avundsjuk. Han har måhända en gång varit lite av en lirare. Om någon råkar skjuta bollen på honom hanterar han den med finess, men han spelar aldrig.

Jag tror han gillar mig, smyger alltid fram och berömmer mig för mitt spel, och säger att det finns en tränare i mig. Sen ber han ödmjukt om 300 bolivarer, vilket är mindre än 50 öre, och jag ger honom lite mer.

Eukalyptus

Blommor är billigt här, och en lyx jag varit dålig på att utnyttja så här långt. För någon månad sedan tiggde jag till mig ett blad eukalyptus av en gatuförsäljare på Sabana Grande och förgyllde med ett så enkelt grepp hela dagen. Förvånansvärt kådigt, klibbigt och med min förvridna tolkning en njutbar halstablettskänsla som jag återgick till upprepade gånger.

Bara något kvarter från min lägenhet har jag en blomsterhandel full med papegojor, dofter av mylla och örter. Och de sålde till min förtjusning knippen med balsamerande koalamat till facila priser. Nu står de stolt på mitt bord och puffar ut minnen och välbehag varje gång jag går förbi.

Kvällsöppet i parken

Parque del Este stänger inte längre klockan 17:00! Så förbannat gött att ha en anledning att gå i rimlig tid från jobbet. Småjogga ner i skymningen och spela en timme i svalt mörker med samma gamla trogna gäng som alltid.

I torsdags kväll var planen stängd för, tro det eller ej, underhåll, i form av nya nät och nymålade planer. Kul på sikt men förbannat irriterande att få gå hem i oförrättat värv. Tog en omväg och funderade lite på livet. Det var lite magiskt faktiskt, för parken är dåligt upplyst vid sidan av planen. Alla nattljud och dofter som kommer krypande gör att själen mår bra.
Smygande, trevande på stigar i mörkret, och när jag höll på att få en fladdermus stor som en katt i pannan så blev kvällen ändå rätt lyckad.

Panamakanalen

Skönt att resa lite på egen hand, även om det bara var för en halv dag. Panama uppfyller mycket av den stereotypiska bilden vi svenskar har av centralamerikanska länder. Hög luftfuktighet, varm sol, mycket grönt och ständigt ett regn hängande i luften. Jag frågade mig fram till en busshållsplats och betalade 25 cent för en 40-minutersfärd in till centrum. Det var nog inte varje dag det åkte svenskar i den här bussen att döma av de blickar jag fick. En kille var till och med så modig att han började prata med mig, och döm om min förvåning när det var rent och skärt intresse för mig som person, och inte för mina pengar, som utgjorde basen för vårt korta samtal.
Till skillnad från Venezuela är största delen av befolkningen av indianskt ursprung, vilket för mig som gringo ger en mer genuin och exotisk känsla. Ju större skillnad mellan mig och omgivningen desto lättare att ta del av skeenden som en utomstående betraktare utan att ha några förväntningar på sig.

Bussarna är lika härligt utsmyckade som i Guatemala. Som om det vore en inbördes tävling mellan chaufförerna att ha den pråligaste imagen. De bränner fram som skjutna ur kanoner, vilket i kombination med gropiga vägar gör resorna nervkittlande. Framme vid chauffören står hans kompisar för att hjälpa till med av- och påkastning, samt insamlande av pengar. Med jämna mellanrum kastar de sig ner på huk eller sätter sig rakt ner på häcken i gången. Det tog ett tag innan jag fattade att det var för att gömma sig för trafikpoliserna som dök upp som gubben i lådan från alla håll och kanter.


Kanalen som sådan var kanske inte det åttonde underverk som de utlovade i biljettluckan. Den är emellertid ett strålande och imponerande bevis på ingenjörskonst. Om jag minns rätt är den 80 mil lång och storleken på de skepp som med slussteknik "lyfts" över näset är minst sagt imponerande. 5 dollar var i vilket fall som helst ett överpris för själva besöket. Att kunna säga att jag besökt kanalen är dock ovärderligt.
Titan, den stora kran som syns på bilden är ett krigsbyte från Tyskland. Den sägs vara en av de starkaste kranar som finns, och kan lyfta sjuka 350 ton!