Det var en ganska stark upplevelse att jogga ner till parken efter en månads frånvaro. Grabbarna som normalt är tuffa grabbar från slummen blev uppriktigt glada och upprymda, och de slängde in mig på planen direkt. Jag blev nästan lite rörd.
Visst hade jag tappat formen… Jag försökte skylla på mina nya skor men fy tusan vad trött jag blev, och vad jag fumlade med bollen.
Evangelistkyrkan hade anordnat en liten turnering på en av planerna där alla som ville fick delta. Vi fick hyfsat med stryk i bägga matcherna, vilket nog var tur, för jag hade flåsat lungorna ur mig om jag tvingats springa en meter till.
Det var en fröjd att se prisutdelningen, med pokaler, dansuppvisning och speaker. Så viktigt det är att känna att någon bryr sig, och att få känna sig viktig och lyckad. Grabbar som aldrig varit i närheten av någon form av organiserad sportslig framgång gick stolta som tuppar omkring med sina pokaler. Vilken mänsklig framgång, och så viktigt, att få annan mening och andra mål än bara livet på gatan. Vilket fantastiskt jobb de gör, evangelisterna här, och det gick jag bort och sa till dem.
No comments:
Post a Comment