Det är väldigt lärorikt att märka hur svårt det är att få genomslag i en organisation när jag inte är extern konsult. Respekten och intresset finns inte där på samma sätt, och inte heller viljan att ta till sig det jag säger. Det ger min tro på konsulting som fungerande verktyg en ordentlig knäck. Om det krävs utomstående personer för att få ordentligt gehör och varaktiga förändringar så innebär det att de flesta förändringsprojekt skevar till sig så fort konsulterna går ut genom dörren. Vilket tyvärr också varit min erfarenhet i många av de förändringsprojekt jag drivit som konsult
En del av anledningen till det sämre genomslaget är också att jag tyvärr kommunicerar på ett helt annat sätt. Som konsult är det min uppgift att gå in och ta de fighter som krävs för att lyckas, må så vara om jag får en del fiender och sura miner på köpet. Den vägen kan jag inte vandra som fast anställd. Ansikten måste räddas, det måste hållas bakom ryggar och ord måste lindas in, speciellt i en kultur som denna, annars är jag bränd.
Samtidigt som det var surt och irriterande att komma till insikt om ovanstående så gav det också uppslag om alternativt tillvägagångssätt. In i konsultrollen och boka möte med Manuel på tu man hand, som vore det en insäljningsprocess. Fram med blädderblocket, tusen förebyggare och så full fart framåt. Det fungerade hyfsat bra av accepten att döma. Tyvärr är steget långt från läpparnas bekännelse till handens agerande och det fanns även taktiska anledningar till att låta oss ta en del av ansvaret.
No comments:
Post a Comment