Bemärkelsedag

Födelsdagarna i detta vidunderliga land är något heligt. Gammal, ung, fattig och rik går helt ogenerat omkring och förbereder omgivningen på den stundande festligheten. På kontoret skärs det upp tårta och sjungs för full halls, och eftersom vi är omkring 35 personer i gänget så blir det titt som tätt.
När jag fyllde förra året bjöd jag de närmaste på restaurang – utan att berätta vad anledningen var – och stod själv för kalaset. När det gick upp för församligen att det var min födelsedag skruvade de på sig en hel del, men de kom till ro igen när jag så skenheligt deklamerade att den bästa presenten jag kunde få var att dela kvällen med dessa mina närmaste vänner. Det kostade ett par normala venezuelanska månadslöner, men det var det värt för att få skaka om folket en smula.

Den här gången förekom mig mina bekanta, på flera olika håll och kanter. Luis och Maria misstog sig på datum och bjöd hem mig på middag den 20:e. Och i smyg hade de bjudit in flera av mina andra vänner. Själva födelsedagen hade Lorena och Andreas tagit tag i, så den tätaste kärnan mumsade kinamat i min lägenhet på födelsedagens kväll. Inte nog med det, för påföljande lördag lurade Pål och Tatiana mig ut på upptåg, och framme vid vår falska destination gick det upp för mig att vi skulle spela paintball, och att 10 av mina vänner var med på bluffen. Paintball är förresten förbannat roligt.

Dessutom fick jag anonyma blommor, med en flaska whisky, skickade till mig på jobbet, något som är extremt ovanligt för en man. Kortet sa just det, att för min ständiga kamp för likhet mellan könen ville hon visa att kvinnor också kunde skicka blommor.