Thursday, February 12, 2009

Fotbollskarriär

Hur vet man när det är dags att lägga skorna på hyllan? Vore tråkigt att bli en patet som stretar vidare och tvingar till sig en oförtjänt plats i uppställningarna, till övriga entusiasters förtrytelse.
En sak är säker, kroppen håller inte lika bra som tidigare. Åtminstone en gång varannan månad protesterar mina lårs baksidor genom att rycka av en handfull muskelfibrer. Det får mig att vila i minst 3-4 dagar, men sen är det på det igen, smått haltande.
Ett säkrare tecken var det som hände för ett par veckor sedan, efter en enligt mitt tycke lyckad kväll på planen. När jag nöjd lunkade hemåt sprang ett par killar ikapp mig och frågade oblygt – inte om jag ville vara med och spela i deras lag – men om jag ville bli deras tränare... Tydligare buskap än så går det nog inte att få vad gäller att dagarna som aktiv är räknade. Även om jag erkänner att själva frågan nästan gjorde mig rörd.

Jag älskar verkligen fotboll. Det är den aktivitet som berett mig mest glädje i livet så här långt. Det är fantastiskt att kunna kommunicera med lagmedlemmar, utan att nödvändigtvis kunna prata samma språk.
När spelet fungerar är laget som ett gummiband, som en helhet där ingen enskild del kan flytta sig eller agera utan att resten av laget anpassar sig och tar beslut baserat på just detta. Som en deg, vilken när man klämmer på en sida buktar ut på den andra, som går att platta ut till en tunn skiva, eller klumpa ihop till en bullig klump.
När matchen fungerar blir båda lagen en sammanhållen enhet, som en enda kropp, vilkens funktioner och reaktioner är tätt sammanlänkade och beroende av varandra. Det är ganska sällan det händer i Parque del Este, men det händer, och då ställer sig håret på ända.

Jag har spelat till mig så pass hög status i parken nu, att oavsett tidpunkt, oavsett antal väntande vid sidan av planen, så har jag en plats i efterföljande lag efter max 10-15 minuters väntan. Förbaskat skönt för mig, men säkerligen oerhört frustrerande för de som står i kö i timmar för att få sin kvart i rampljuset.

1 comment:

Peter said...

Äntligen!

Jag tittar efter varenda dag om du skrivit, och när du gör det är det som att få paket.

Tack.